Systersonens födelsedag är uppå oss om blott ett par veckor. Och det har blivit dags att utrusta sagda person med lite modern handhållen teknik. En första smartphone. Jag har fått det ärofyllda uppdraget att införskaffa detta objekt, för en summa helst ej överskridande 2000:- (någon hundring gör ej så mycket).

Bara det att det finns en hel del att välja mellan och själv har jag ej tillräcklig koll på läget.
Jag har följande att gå på:

Budget: ca. 2000:-
Ej någon Apple/iOS (i övrigt så spelar märke/tillverkare ingen roll)
Helst av mindre storlek (ju portablare desto bättre - med tanke på kortare fingrar)
4G vore ett plus, men inget måste

Vet ni om någon billigare smartphone som ni kanske själv har ägt och varit en favorit, tipsa gärna. Jag är mycket tacksam för några utvalda modeller som jag kan titta närmare på och jämföra (utöver era egna utsagor såklart).

Tack så mycket på förhand för eventuella tips och förslag!

Varje måndag är det babysim i grannbyn, dit frun och jag medtager vår ettårige son för lite plask- och kallsupskul. Det är ett rätt fräscht ställe med behaglig värme och vattentemperatur. Övriga föräldrar är schysta och kommer ofta fullpackade med intressanta och roliga konversationsämnen. Bassängövningarna med sonen är roliga och jag hade gärna själv satt mig på den mörkblå vattenrutschkanan och "Whiiiiiii":at mig ned med ett plask av härliga barndomsminnen. Men inför vardera besök så härjar alltid den ångestdrypande frågan: "Hur ser frun ut denna vecka??"

Att frun har lätt för att få blåmärken, det är en underdrift! Man kan skönja var täckvecken legat och tyngt över hennes rygg och mage på morgonen när hon sätter sig upp i sängen. Frun leker och härjar på rätt friskt med vår son under dagarna, som i sin tur gläds åt att använda henne som allt från iver-viftat trumset till trampolinavsats. Aktiviteter som nödvändigtvis ej gör ont, men som definitivt riskerar lämna blåmärken!

Saken är att, trots vetskapen att jag aldrig lagt en ond hand på henne, när hon kommer gående till barnbassängen med några synliga blåmärken på lår och ben (oftast), då känner jag mig varken mycket till man eller farsa. Det är ibland så jag vill ställa mig vid bassängkanten och utropa: "Hör upp allihopa. Det var inte jag! Det var min son!!"

Inte för att det skulle kännas mycket bättre. Skylla på en stackars ettåring som fortfarande hör till jordens mest oskyldige individer, trots att jag vet att jag talar sanning. Ty då är man inte längre "bara" en hustrumisshandlare. Då är man även en vrickad farsa som använder sin son till att gömma sig bakom. Jag försöker spela allt coolt. Försöker ignorera hur det ser ut och bara agera som vanligt. Trots det så faller blicken nedåt oftare än annars, samt önskar jag tyst för mig själv att frun skall skynda sig lite extra att komma ned i vattnet.

Efter varje babysim, när jag kommer ut från omklädningsrummet, ut till entrén, går jag på helspänn med armarna svävande runt huvudet i förberedande självförsvar för slungade handväskor, stämplande damklackar och duschar av tårgasspray från de övriga mammorna. Mammorna som sett hur frun ser ut och sinsemellan gaddat sig samman för att betala tillbaka. Rått, brutalt och skoningslöst.

Det är, och kommer alltid förbli, spännande, vår familjs babysim.

Jag minns mina promenader i vintras. När det var som kallast och kölden bet rakt genom varenda lager jag valt att skydda min kropp med. De promenader där snöstormen härjade likt bomullsmygg runt mitt huvud och känseln i fingrarna blev till en klassiker, blott att minnas, redan femton minuter efter utkomst. Hur jag gick och önskade efter endast ett par varmare grader för att ta udden av köldens sylvassa bett.

Jag minns våren när temperaturen börjat hoppa jämfota över nollstrecket. Den milda luft som hägrade under täcken av moln. Springor av solljus sipprade sporadiskt genom och mitt blundande ansikte sökte sig till dem likt parabolantennens justering hos gemene kanalzapparmogul. Om solen kunde visa sig lite längre åt gången. Gud så underbart det skulle vara! tänkte jag i omgångar för mig själv.

Nu har jag sedan länge fått äta upp mina önskningar om hetta och solljus, såväl med hull och hår som kroppsvätskor och inre organ! Dag efter dag sitter väggtermometern och hånar mig med siffror närmare 40 och över. Lägenheten har förvandlats från vårens svala oas till en finsk femstjärnig bastu som värms upp i takt med att vädringsfönstren öppnas.

Otaliga gånger har jag tvekat inför mina promenader med min son. Frågat mig själv om det verkligen är bra för honom att gå ut och åka sele i denna kopiösa hetta. Blott vinddragen i trädtopparna har talat för att lämna hemmet - då temperaturen är lika på bägge väggs sidor, men ute blåser det i alla fall.

Jag svettas något otroligt i detta väder! Problemet med min perspiration är att den har en potent frätande effekt på min hud. (Ingen aning om det är min salthalt eller annat som kanske är helt off jämfört med andra.) Det krävs nästan för mig att ställa mig i duschen för var gång jag vistats utomhus. Sätter jag mig ned för att självtorka så resulterar det ofrånkomligen i ömmande områden på huden, påminnande om långt gånget hudskav.

För var dag som går besöker jag SMHIs hemstadssida och hoppas på ytterligare en grad kallare. Samtidigt möts jag av tidningsrubriker som lovar rekordhet höst och suckar djupt inombords. Det var länge sedan jag var med om en sådan vidrig sommar som i år. Det tär på såväl krafter och humör som tålamodet. Till alla som tok-diggar denna värme, er skänker jag varma gratulationer. För min egen del så kommer jag aldrig någonsin klaga på vinterkylan. För då kan jag i alla fall själv bestämma precis hur varm eller kall jag vill vara!

Jag är så gott som dagligen ute och promenerar med min son. Jag bär honom i bärsele fram på magen, han vänd emot mig. Anledningen är främst att han somnar alltid lätt och snabbt när han åker i bärselen. Sedan får ju jag motion, samt att frugan får tid över till annat ett par timmar åt gången.

Varje promenad kan bli allt från 90 minuter till närmare två och en halv timma. Dels beror det på hur lång tid det tar för honom att somna (allt från tio till tjugo minuter), samt hur länge han sover naturligtvis. Han har ibland svårt att komma till ro i sängen hemma. Barnvagnen är 50-procentare. Somliga gånger vill han ligga i den, andra gånger vill han ganska snart upp - varpå man både måste bära på honom, samt skjuta vagnen framför sig. Men bärselen, den är alltid ett säkert alternativ!

På morgonrundan tar jag ett varv genom området nära intill där jag växte upp. En nostalgisk, lugn och trevlig gångväg. På eftermiddagsrundan går jag några varv runt en mindre fjärd som ligger strax intill stadens centrum. Allt frid och fröjd under de senaste sju, åtta månaderna. Fram till för ett par veckor sedan...

Jag kommer och går varv nummer två runt fjärden varvid jag blir stoppad av en äldre, antagligen pensionerad, herre. "Hörrödu, kan jag få tala med dig?!"
-"Njaa, jag har lite bråttom, vad gäller det då?" svarade jag skeptiskt, med tron att det var ytterligare en lodis som ville prata strunt. Men så snart han började snacka och förklara sig så var det tydligt att han ej hörde till ölhivarskaran.

"Jo, jag och min fru, vi ser dig gå runt, runt här varje dag, som en robot. Mår barnet bra? Är det en han eller hon? Hur gammal är han? Ska han börja gå snart? Har han en mamma hemma som väntar?"

Eventuellt fel uppfattning av mig, men min omedelbara reaktion var att jag precis blev anklagad för barnmisshandel, eller vanvårdande av barn, mellan gubbens rader. En uppfattning som fick mig att dels må halvdåligt, bli arg, irriterad och gå in i full försvarsställning. Varefter jag verkligen tog mig tid att förklara läget och svara på samtliga av herrens frågor. Fast det tog emot. I synnerhet frågan om han har en mamma hemma som väntar. Som om jag skulle vara oförmögen att ta hand om mitt barn på egen hand.

Visst, den herren oroade sig ju såklart för barnets bästa - vilket jag ser som positivt. Men det känns samtidigt olustigt för min egen del. Tänk om han ej är den enda som misstror mitt beteende, bara den första som tagit sig för att öppna munnen?

Sedan den eftermiddagen har jag velat hänga en sådan sandwich-skylt på mig där det står skrivet med stora bokstäver: "Jag vanvårdar ej mitt barn!" Nu funderar jag på om jag kommer bli påhoppad av socialen vilken dag som helst, när jag är ute och går med min son. Dom kanske tvångstar honom ifrån mig och åker iväg med honom för helundersökning. Samtidigt som jag hamnar i någon varm, unken arrest utan vare sig vatten, bröd eller telefonsamtal, i väntan på att läkare, prover och barnpsykologer förhoppningsvis friar mig till sist.

Är det så otroligt ovanligt med en fader som promenerar med sin son varje dag? Hade jag varit hans mor så hade antagligen ingen ens kommit på tanken att det skulle kunna vara misshandel på gång!

Hans till en början skyndsamma takt genom butiken kom till ett tvärt stopp när han registrerade en långsträckt kvinna i ögonvrån. Han stannade upp och vred blicken, vilken landade på en mycket attraktiv snart medelålders kvinna som sträckte sig efter en legokartong på översta hyllan. Den sista av dess sort. Som oftast när det handlar om fagra kvinnor i nöd så slog riddaren till i honom. Han gick fram till kvinnan och frågade tveklöst om han kunde hjälpa henne.

Kvinnan kände sig spontant lite generad när hon reflekterade över hur oförmögen hon måste ha sett ut. "Nej tack, jag klarar mig själv." svarade hon bestämt och började virrigt låtsas se sig omkring efter andra lego-alternativ. Detta genom att stå och snurra lite på plats utan att gå någonstans. Två sekunder senare stod hon åter vänd mot kartongen på översta hyllan och med mannen bakom sig. Mannen fann kvinnan otroligt charmig med sin udda reaktion och tänkte för sig själv: "Jaa, skall jag vara lite udda jag också..."

Plötsligt sträckte han fram sina händer, lade dem med ett stadigt tag runt hennes midja och lyfte hastigt upp kvinnan några decimeter över golvet. Förbluffad och skärrad över den högst oväntade assistansen så passade hon ändock på att gripa tag om den sista legoasken när hon äntligen befann sig inom räckhåll. Därpå sänkte han ned henne till golvet igen och presenterade sig med utsträckt hand: "Hej, jag heter Niklas."
-"Annica." svarade hon snabbt med ett stadigt handslag tillbaka.
-"Så, är det till dig eller dina barn?" frågade Niklas i övertydlig undersökaranda medan han sneglade lika övertydligt mot legoförpackningen.
-"Nej, det är till mitt barn. Han är alldeles tokig i lego. Helt och hållet manisk ibland."
-"Jasså, gift?"
Annica slängde kvickt sin blick rakt mot honom och kände hur hennes kinder blev ett par grader varmare.
-"Nej, skild sedan ett tag tillbaka. Han orkade inte med sin sons besatthet av lego. Han gav ultimatum att endera anmäla vår son till utredning eller lämna oss."
Niklas höjde ena ögonbrynet när han fick höra detta. "Hur illa kan det vara med lite legobygge egentligen?!" tänkte han tyst för sig själv.
-"Men då kanske jag kan få ditt nummer så kan jag få bjuda ut dig på middag ikväll?"
Lite väl snabbt kände Annica. Men Niklas verkade trevlig och han förde sig stiligt så hon gick med på att lämna ut sitt mobilnummer. Med delad glädje och spänning tog dem därefter farväl till varandra och fortsatte åt åtskilda håll i butiken.

Och mycket riktigt. Kvällen bjöd på utomordentligt god och trevlig middag med långa konversationer och många skratt. Omkring klockan 22:30 ringde Annicas mobiltelefon, just som de satt och smälte den utsökta efterrätten på restaurangen. "Det är min son som vill säga godnatt. Han sover över hos en kompis inatt." skyndade Annica att informera medan hon plockade upp sin mobil och besvarade samtalet. Mitt under den korta konversationen med sin son, stannade hon upp, höll handen för telefonens mikrofon och viskade till Niklas "Han undrar om du tycker om att bygga med lego..."
-"Ja, absolut!" svarade Niklas, 50% utav sanning samt 50% för att ej sabotera en eventuell lovande fortsättning på natten. Ett "Jippie!" hördes lågmält från Annicas telefon, varefter de sade sina godnatt och avslutade samtalet.

Kvällen övergick till natt och ledde bort till Annicas hem. En medelstor villa i utkanten av staden. Ett typiskt generellt medelklasställe för genomsnittligt inkomsttagande familj. Något ostadiga på benen stapplade dem bägge in genom ytterdörren, ivriga att få av sina egna ytterkläder och varandras underkläder. Plaggen landade likt brödsmulor över korridorgolvet på väg mot sängkammaren. Niklas som inte alls visste husets planlösning tacklade första bästa dörr som, för honom, passerade som eventuell sovrumsdörr. Det tog dock tvärstopp mot den låsta dörren. Varpå Annica flummigt skrattande informerade "Nej, vi går aldrig in i det rummet." samtidigt som hon sträckte sina röda läppar mot Niklas högra örsnibb. Hon greppade tag om hans armar och förde honom vidare mot sovrummet.

Efter ytterligare timmar av oupphörligt, vilt passionerat sex, samt användning av det mesta som låg undangömt i Annicas nedersta byrålåda, bakom hennes silkeslinnen och spetsade underkläder, så hann dem även med ett par timmars sömn innan solen började spränga in genom persienner och gardiner. De stapplade upp ur sängen och såg till att få upp alla kläder som låg spridda genom huset innan sonen kom hem. Efter framplockad frukost, en morgontidning, utbytta leenden, heta kyssar och ohindrade handläggningar så hördes ringklockan sjunga från hallen. Annica gick iväg för att öppna varpå sonen, som kan ha varit omkring tio år, kom rusande in i köket för att hälsa på Niklas.

"Tyckte du om att bygga lego? Ska vi bygga lego??" frågade han alldeles uppspelt av iver. Nästan lite läskigt ivrig, ville Niklas känna inom sig. -"Jo, det kan vi väl." svarade han aningen tveksamt med skeptiskt röstläge. Ungen vände på hälen och rusade iväg runt hörnet, till vad Niklas antog var hans egna rum. Annica återvände till frukostbordet och dem bägge fortsatte le mot varandra och prata vidare.

Strax därpå hördes kvicka dunkar i golvet snabbt närma sig köket. Sonen som var på väg tillbaka. "Antagligen med hela famnen full av lego..." tänkte Niklas. "Vilken jobbig liten typ!" Barnet forsar runt hörnet som om klädd i järnskor och jagad av blixten, rakt mot Niklas. Tre meter framför honom lyfter barnet sin högra arm, i vilken Niklas, bara tiondelar i tid registrerar en lång legopinne, vilken han siktar att ramma rakt in i Niklas vänstra öga. Det är precis så att Niklas hinner reagera och ta emot den huggande armen, med synen fortfarande i behåll.

"Vad f*n håller du på med?!!" ryter Niklas med hög, grov röst. Väl medveten om att han precis både höjt rösten, och svurit åt potentiella flickvännens egna son. Men allvaret i situationen var så stort att han bedömde det absolut befogat. -"NEJ, vad sa vi om det där!?" lade Annica till, minst lika upprörd som Niklas (vilket kändes bra för hans del). Plötsligt känner Niklas hur det sticker till på höger sida om halsen, samt hur något tycks bli hastigt injicerat i hans kropp. "Inte börja bygga förrän jag har givit sprutan. Vi har ju gått igenom det gång på gång! Snart kan du börja."

Niklas slits mellan chock och överrumplan. Han höjer höger hand och sätter den över injektionsstället. Han försöker tala men känner sig oförmögen att kunna yppa ett endaste ljud. Han reser sig från sin stol, redan skakig och vek i kroppen från det främmande medlet i kroppen. Synen börjar bli grumlig och han anammar sina sista krafter och sätter av med rusande steg. Han ser knappt att navigera i huset och kraschar rakt in i den låsta dörren i korridoren, med sådan kraft att dörrposten ger vika och dörren smäller upp. När Niklas vacklar in i rummet kan han utgöra ett dussintal legofigurer i mänsklig storlek. Alla liknar riktiga människor, fast formade av legobitar. Som att titta på alldeles för lågupplösta foton.

Han vinglar fram till en av figurerna, utan kraft att fly längre. Han kikar närmare på den mänskliga legofiguren och upptäcker till sin fasa hur legobitarna har satts samman med mänskligt kött, blod och hud sammanpressat mellan bitarna. Det stinker något kopiöst i rummet och flugor hörs regera inom rummets väggar. Helt oförstående och hjälplös vacklar han till och tar emot sig mot köttlegostatyn han precis inspekterat. Statyn ger vika och faller bakåt. Legobitar och kött slår ned i golvet i slafsig och plastig symfoni. "NEEEEEJ, VAR RÄDD OM MIN PAPPA!!" skriker pojken med ilande röst innan han springer fram och buttar omkull Niklas på golvet. Där blir han liggande, oförmögen att röra sig. Nu totalt paralyserad.

Han ser hur pojken tar upp något ur ena fickan. Objektet blänker grått. Hans syn för grumlig för att utgöra vad. Nästa sekund springer en obeskrivlig smärta upp genom ryggraden på honom, när pojken börjar karva ur en långsmal köttbit ur hans lår, att därefter ersätta med första legobiten. Det sista Niklas ser är hur legopinnen, som han blev anfallen med vid frukostbordet, körs ned i och punkterar hans vänstra öga. Därefter svimmar han av för att aldrig vakna upp igen.

Var på din vakt nästa gång du blir tillfrågad att bygga med lego. Det kan finnas en ledig plats för din staty med.