Med Nintendo Switch runt hörnet och det eftertraktade The Legend of Zelda: Breath of the Wild runt hörnet, är det svårt att inte se fram emot det japanska företagets försök att rehabilitera sig hos TV-spelare. Personligen är jag optimistisk, om än dock försiktig. Efter katastrofen som stavades Wii U, så tror jag att Nintendo lärde sig en läxa, och den läxan lade grunden för Nintendo Switch (bland annat). Jag tror (och hoppas) att Switch blir en succé för Nintendo; det enda som talar emot dem är spelutbudet som vi fortfarande inte vet alltför mycket om.

Det finns dock saker som Nintendo måste hållas ansvariga för. Nu kanske ni tror att jag talar om Splatoons horribla Squid Kid-reklam. Det gör jag inte, även om den har reserverat en alldeles särskild plats i skärselden.

Jag pratar om deras produktion, deras utstuderade sätt att föra produkter till marknaden. Låt oss börja med Amiibon. Vad du än personligen tycker om Amiibo, så har det varit en succé för Nintendo. De små platsprylarna sålde som smör och tog snabbt slut. Vissa amiibos producerades det mer av än andra, vilket ledde till att somliga blev rariteter på marknaden, medans det fanns femtiotretton kaziltroner av andra figurer. Nintendo försvarade sig med: "Ah, oj. Förlåt. Vi visste inte att det skulle bli en så stor succé!". Vilket kan förstås ursäktas. Sen kom dock en andra produktionsvåg av Amiibos. Samma problem igen. Vissa figurer blev sällsynta på momangen, vissa fanns det gott om.

Spola fram till Nes Classic Mini. Hur ofta ser man inte Nesenheter som säljs i andrahand av privatpersoner? För en stor summa rupees? Väldigt ofta. Hos vem ligger felet? Jo, hos Nintendo. Att Nes Classic Mini skulle bli en succé gick inte någon förbi, redan innan den ens släpptes. Ändå valde Nintendo att skeppa en liten mängd Neskonsoler. Kunde Nintendo lyckas missa efterfrågan? Absolut, om de kostymbärande, beslutstagande toppar hos Nintendo missade grundkursen i utbud och efterfrågan. Men det tror inte jag.

Genom att underleverera vissa produkter, skapas ett "ha-begär". Glöm nu inte att ett ha-begär kan väckas kraftigt genom att bara få reda på att en ny konsol släpps (Nintendo Switch). Vad händer med det ha-begäret, måste-köpa begäret när en individ inser att en produkt kanske (eller i Nintendos fall, med största säkerhet) kanske inte finns tillgänglig länge och är svår att få tag i? Ett värde skapas. En viss status, som kan liknas med den hos samlarutgåvor och gamla spel som inte tillverkas längre. Vill du ha ett fysiskt exemplarl från Donkey Kong Country-serien till Gameboy? Då får du punga ut en ganska stor summa, speciellt om du vill ha en komplett box med instruktionsbok och diverse saker.

En rent av djurisk instinkt väcks, som jag själv kan skriva under på att jag drabbades av efter annonseringen av Switch. Snabbare än chefredaktörens diarréanfall under dennes Dubairresa (som borde döpas om till Du-BAJS-resa), snubblade jag snabbt in på CDON och förhandsbokade. Handen var svettigt, och inte var det p.g.a raidnight i FFXIV timmarna innan.

För några dagar sedan anlände nyheten: Nintendo producerar bara en spottstyver av Switch för tillfället. Två miljoner, worldwide. Den är redan slutsåld, så att säga. Nintendo har alltså gjort det igen. Förvisso, det är en ganska välanvänd säljteknik, som vid det här laget kan liknas vid Gonorré.

Vi vet att skiten existerar och hur vi kan undvika åkomman. Men det är fortfarande lika trist att drabbas när det väl händer.

Vad är dina tankar om Nintendos utspel?

Då var resan över. Final Fantasy XV är avklarat och spelet lämnade efter sig en positiv vind, kan jag ju redan nu avslöja. Överlag älskade jag XV, och jag tänkte nu på kvällskvisten spontant dela med mig av de negativa och positiva intryck i den magiska installationen i serien. BEWARE SPOILERS!!

+ Karaktärerna. Jag får erkänna redan nu; jag har inte gått ner i djup analys varför jag älskade de fyra grabbarna. Jag bara gör det helt enkelt. Jag tyckte bra om Noctis som huvudkaraktär, jag diggade Promptos avslappnade attityd, Gladiolus plikttrogenhet och såklart den kockande, körande och kaffedrickande Ignis, som var min favorit av dem alla.

+ Kameran. Att Prompto skulle ta kort under spelsessionerna var väl "meh" om ni frågade mig innan jag lade mina snustorra labbar på spelet. Jag insåg dock snabbt att det var en av spelets charmigaste gimmick. Bilderna var roliga att kolla igenom då och då, speciellet när spelet närmade sig sitt slut.

+ Stridssystemet. Snortight och responsiv kontroll. Behövs mer tilläggas? Efter 100 timmar känns det fortfarande fräscht. Även om vapenarsenalen kändes lite stel emellanåt, så får jag ändå erkänna att jag hade kul med det som erbjöds. Royal weapons var roliga att leka runt med och erbjöd mest variation. Att aktivera armigern var alltid like fräckt och häftigt varje gång.

+ Soundtracket. Det är allmänt känt att Final Fantasy har levererat fantastiska melodier under årets lopp. XV är inget undantag. Redan vid startskärmen är jag trollbunden, och jag får erkänna att det dröjde ett par minuter innan jag startade spelet vid första uppstarten. Nej, istället satt jag och lyssnade på titelskärmens fantastiska signaturmelodi. Lyssna bara! https://www.youtube.com/watch?v=EMBRBXe7Qro

Eller varför inte bossfighten mot Leviathan: https://www.youtube.com/watch?v=XphDxFS2WWw&t=110s

+ Bilen. Nix, det blev inget airship i XV, vilket kändes konstigt. Istället har vi The Regalia, som enligt mig funkade fantastiskt bra under resans gång. Att bara sitta i bilen och resa från punkt A till punkt B var oerhört avslappnande. Kudos till square för den geniala radion, även om det fanns ett par låtar jag saknade (Eternity of Lightwaves, Wandering Flame etc).

+Storyn. Jag kan redan nu höra hur facklor tänds, högafflar vässas och hur en ilsken mob positionerar sig utanför dörren. Men innan ni sparkar in dörren, hänger upp mig i ett träd och slår ihjäl mig med pyttesmå pinnar: lyssna. Storyn har sina brister. Förutom de fyra huvudkaraktärerna får vi inte så mycket karaktärsutveckling överhuvudtaget. Den utveckling vi får är billig. Promptos avslöjande om att han är en MT slätades över på en halv sekund. "Klart". Men storyns inledning (öppningscenen med "Stand By Me" är fastetsad I geléklumpen: https://www.youtube.com/watch?v=vv2DSmy3Tro), storyns mitt och givetvis storyns avslutning var tillräckligt tillfredsställande för mig att se mellan fingrarna. Square har också lovat att patcha in cutscenes som kommer att avslöja mer om visa karaktärers motiv, så som Ravus, som fick kriminellt lite screen time I spelet. Om du tycker att visa delar av XV var oklara, råder jag dig till att googla upp lite teorier här och där. Ett bra tips är att kolla upp Final Fantasy Peasants videos.

Nu kommer vi till det negativa.

-Summons. Visst. När du åkallar de gudomliga varelserna från Eos känns det mäktigt. Speciellt. Problemet är bara...att de känns så slumpmässiga. Visst, det finns uträknat under vilka omständigheter de kan åkallas, tyvärr funkar det inte riktigt I min bok. Efter noggrant räknande kan jag konstatera att Ramuh var den mest frekventa espern under min resa, med hiskeliga 12458753154686164681 framträdande. Jag fick aldrig se röken av Leviathan. Titan tittade förbi för en kopp kaffe en gång. Shiva nöjde sig med att skicka ett vykort.

-Magisystemet. Nåväl, magisystem har rehabiliterat sig en aning I mina ögon efter den första anblicken, dock är det fortfarande långt ifrån positivt. Det känns förenklat och själlöst. Även om jag anser att FFVIII är en av mina favoriter, (fight me) kan jag inte med gott samvete försvara draw-systemet. Glädjande är att systemet är skonsammare I XV, dock är det absolut inget för mig. Lyckligtvis var magin egentligen endast nödvändig för att snabba upp levlandet och för att klå vissa superbossar snabbare, varpå närstrid användes 95% av tiden av mig under min speltid.

-Sidequests. Ja, här finns det inte mycket att säga. Sidouppdragen i XV är inte mycket att hurra för och kändes majoriteten av gångerna som om jag spelade ett MMO. Gå hit, gör det här. Att spel väljer denna väg några gånger kan jag köpa, men det upprepas alltför flitigt i XV och kan inte ursäktas.

Så. Det var allt jag hade att dela med mig av. Många pekar på XV och kritiserar det för fulla muggar. I vissa fall kan jag hålla med om kritiken, i andra fall inte. Jag tänker dock avsluta med detta:

Trots att spelet har sina brister, så tar det inte ifrån mig spelglädjen som uppstår när jag spelar denna (enligt mig) oförglömliga titel.

...om man inte har någon konsol att spela på. Sådan är turen hos mig. Det var nämligen Final Fantasy XV som sålde in mig på en Playstation 4. Under Black Fridayhysterin lyckades jag klicka hem en PS4 Pro och i samma veva FFXV. När jag satt på toa. Under arbetstid.

Så vad händer? Givetvis tvättas händerna flitigt efter näspudrandet och jag fortsätter go about my business. Dagarna går, chokladkalendern äts upp (alldeles för tidigt) och...jag får hem spelet först. Idag. Utan konsol.

Istället för att påbörja det (förhoppningsvis) magnifika äventyr, får jag glo lite sorgset på fodralets framsida. FÖR INTE FAN FINNS DET NÅGON JÄVLA INSTRUKTIONSMANUAL. Dolken i ryggen är total.

FFXV är säkert svindåligt ändå. Jag sitter hellre och spelar igenom Tactics ännu en gång...

#feelsbadman

Det finns många anledningar till att befinna sig i skorna på Gamereactors finländare. Tillgång till knivvassa analytiska kunskaper? Ja tack. Möjligheten att bada bastu innan frukost? Dansa finsk polka innan sängdags? Ja, ni hör själva...

Det fanns dock en gång i tiden då jag verkligen VERKLIGEN ville vara Jonas Mäki. Så mycket att det gjorde ont. Det var en höstdag när jag gick i lågstadiet. Jag hade läst en recension skriven av Mister Mäki, en recension om Boktai 2: Solar Boy Django till Gameboy Advance. Jag var helt såld. Jag beställde spelet kort därefter. Längtan var obeskrivlig, det var längesen jag kände ett sånt begär att spela ett spel. Efter 4656487 evigheter anlände spelet äntligen. Och. Vilket. Spel.

Innovativt, unerhållande story, bra soundtrack, superbt gameplay.

Men sen gick åren. Jag bytte in spelet. Häromveckan snubblade jag av en händelse över soundtracket till spelet på youtube. Nostalgin var ett faktum. Så jag gjorde vad vilken nostalgidrucken nörd som helst hade gjort - jag beställde Boktai 2 ännu en gång och rotade fram mitt gamla Gameboy Advance. Snart var det åter jag, Boktai 2 och Mäkis recension...

...saken är den bara, att det inte var Mäki som skrev recensionen. Tydligen var det någon "Lars Jensen" som recenserade spelet: http://www.gamereactor.se/recensioner/4516/Boktai+2+Solar+Boy+Django/

Vafan?! Lars Jensen? Är han ens finsk?

Jahapp. Tydligen mindes jag det hela åt helvete fel. Lyckligtvis kan jag meddela att Boktai 2 fortfarande känns suveränt. Även om chocken över Mäkis ickerecension dra ner på upplevelsen en smula.

Glada nyheter! För två veckor sen fick jag beskedet att jag kom in på grundlärarutbildningen åk 4-6 i Halmstad. För några dagar sedan slog dock tanken mig:

Vafan. Nu måste jag köpa en jävla massa kurslitteratur, anteckningsblock och penntroll.

Sagt och gjort. Likt en oljad blixt gled jag in på CDON och beställde en New Nintendo 3DS åt undertecknad. Ja, tanken var ju att klicka hem ett par dussin penntroll, men det var ju rea på spel och konsoler + att jag hade en rabattkod. Jag har alltid velat ha en New Nintendo 3ds och läget var ju ypperligt. Köpet var ju för att fira min framtid som lärare, men även som en hyllning åt Iwata-san som avled nyligen.

Och hittills är jag skitnöjd. Nintendo 3ds har ett bra spelutbud och 3D-effekten fungerar fin-fint. Monster Hunter 4 Ultimate, Fire Emblem: Awakening och Pokémon Omega Ruby fick bli dem första spelen att göra mig sällskap med Nintendos suveräna 3D-mojäng.

MEN! Det finns en sak jag saknar...

Instruktionsböckerna till spelen. Manualerna. Små trevliga plastbroschyrer som dumförklarar en och ger en liten backstory till spelet. Det trodde jag fanns med när jag öppnade Fire Emblems ljuva plastfodral. Besvikelse...Och ja, jag vet. det finns s.k "Digitala instruktionsböcker". Men vem orkar läsa en sådan? Lika lite som jag orkar läsa en E-bok på datorn eller surfplattan. Jag vill hellre ha "the real stuff" i mina händer.

Nä, det var helt klart bättre förr, eller hur, farbror Melker?