Handlingen i Bleach är mysig igen

För första gången på länge myskänslan i den nu över 200 episoder långa serien Bleach tillbaka. Bleach är den anime som legat mig väldigt varmt om hjärtat ända sedan jag började kolla på den som tonårsyngling år 2005.

Jag kan inte förstå att det är så längesen som Ichigo fick sina krafter av Rukia. De båda har kommit en lång väg i en serie som kantats av nyintroducerade ensembler av olika sorters kämpar beväpnade med bågar, katanor eller Dolls. Serien har tänjts ut av dryga fillers, men den senaste fillern är så bra att jag kan luta mig tillbaka i min soffa och gott vänta på att få se hur kriget mot psykopat-Aizen fortsätter.

Jag talar förstås om att samtliga Shinigamis förlorat sina käraste vapen, Zanpakotous. Det som gäller för den kimono-klädda befolkningen i Soul Society är att behärska old school fightin' och krydda det med magi.

Trots att jag tjafsar om att Tite Kubo levererat en actionladdad och intressant filler med en helt ny samling karaktärer, så är det egentligen inte striderna jag tycker är bäst. Mr Kubo har lyckats samla och presentera mystiken mellan svärd och samuraj, bushido, som hela samurajväsendet går ut på. Shinigamierna måste förstå vad de gjort fel för att få tillbaka sina kära vapen och bundsförvanter. Jag har aldrig sett liknande intriger i Bleach innan. Röstskådespelarna gör ett underbart jobb.

Börjat småskriva recensioner igen

Just nu har jag inget direkt att blogga om, men jag hade ändå tänkt berätta att jag tänkt börja recensera lite spel igen. Senaste recenserade spelet är Empire Total War, så det är bara att klicka sig fram för att nå recensionen.

Themziss trampar tillbaka

Likt min gode vän i den verkliga världen (Bee a man, eller Show no Mercy som han tidigare hette) så har Themziss återvänt till GR. Under tiden jag varit borta så har mycket hänt. Jag har snart körkort, högskolan har börjat med en massa spännande föreläsningar och seminarier samt att två förlag har refuserat mitt manusskript.

Som sagt, så har mycket hänt och mer ska hända. Det är mer än två år sedan jag la mig på operationsbordet och fick mina ben uppsprättade och det är först nu som det sammanlagda resultatet börjar visa sig. Metallbitarna ligger i en plastpåse och jag förflyttar mig framåt som en gud.

I höst hade jag tänkt dela med mig av lite spelrecensioner och prata om hur det är att vara refuserad "författare". So long...

Recension av Dawn of War 2

Kommentera i recensionen!

Waaaaaagh!

Recension av F.E.A.R. 2 Project Origin

Läs och kommentera!

Recensionen

Förväntansfull gällande RE5?

Hört lite hu och bu om hur Resident Evil 5 är. Själv älskade jag fyran med sin sköna handling och bekväma kontroll, men nu hör jag agg och klagomål om femman!

Eftersom jag gillar storyn i Resident Evil vill jag inte missa ett spel, särskilt inte när jag fått reda på att Ozwell E. Spencer, Umbrellas grundare, kommer att göra sitt första framträdande. Sen har vi också egocentrerade Albert Wesker som, enligt vissa teorier, fått tag på en plaga-drottning och blivit ännu mer hungrig på makt. Han är en rätt typisk bad-guy, men Weskers röst är så otäckt elak en röst kan bli.

Det första som fick pirret att kallna var avslöjandet att man skulle kunna kommunicera med en medhjälpare i spelet. Resident Evil handlar inte om hjälpande röster i öronsnäckor, det handlar om ångesten man får när man fruktar att ammunitionen ska ta slut eller när man gråter över att man inte hittar så många gröna örter. Det enda man ska höra är äckliga suckningar från odöda, inte en röst som säger: "Håll ut, jag kommer och hjälper dig."

Jag vill inte ha hjälp! Jag vill ha ångest över att ammunitionen snart är slut och att mitt enda försvar är en kniv. Kom inte och hjälp mig. Det ordnar sig!

Hur mycket hjälp man sen får vet jag inte, men idén om att man har någon som hjälper till känns bara inte som Resident Evil.

Visst hjälpte hon till, men Ashley var inte så mycket för vapen.

"Hej, Alma, hur mår du?"

I väntan på att FEAR 2 ska komma sökte jag för att få tag på lite nyheter. Hittade detta...

She's afraid of you...

She was a very disturbed child. Terrible, debilitating nightmares. Hallucinations. Hysteria. She never had a chance at a normal life. It was Disler who realized that she was telepathic. He speculated that she was extremely sensitive to the negative emotions of people around her. We removed her from that chamber only twice. She was fifteen when the first prototype was born. She was supposed to be comatose. But she started screaming when we induced labor and didn't stop until the liquid filled her lungs. There are plausible scientific explanations for everything that followed, but I think was really just a question of hatred. It is the way of men to make monsters. And it is the nature of monsters to destroy their makers.

Harlan Wade

Ett Warhammer II

Basingredienserna består av Games Workshops gamla krigsfigurer. Blanda det med spelmotorn Essence Engine som användes till Company of Heroes och sätt kanadensiska Relic Entertainment vid sleven som blandar. Krydda inte med salt och peppar. Det kan skada grafiken och ljudet.

Jag har höga förväntningar på Warhammers uppkommande strategispel. RTS-serien Dawn of War bestod av fyra spel där få, små saker ändrades. I The Dark Crusade bestod kampanjen av en översyn över planeten Kronus. Samma gällde i Soulstorm, men skillnaden var att man hade översyn över ett mindre solsystem. Det tillkom lite olika, nya enheter som var roliga att använda, men man tröttnade fort.

Fler och fler av Warhammers raser har tillkommit i expansionerna. Var och en av raserna är unika med sina bonusar, soldater, byggnader och förmågor, precis som i det gamla klassiska miniatyrspelet.

Men grafiken har alltid känts lite fyrkantig. I de videoklipp jag sett av Warhammer II är mycket likt Company of Heroes. De små figurerna är mer våldsamma och använder sina vapen på ett mästerligt sett. Fyra lag ska finnas med:
Space Marines,
Eldar,
Orcs och...
Tyranids!

Tyranids är det enda av de fyra lagen som ännu inte introducerats i något av de tidigare RTS-spelen så förhoppningarna på de äckliga krypen är stora.

Visst har vi sett Space Marines modiga insatser, Orcernas Waaaagh och Eldars supervapen innan, men det är en helt ny värld med smaskig grafik och enorma insekter.

Länkus Länkus

"Det är något jättestort bakom mig, eller hur?"

Att sjunga med stängd mun

Du kan sjunga. Riktigt bra också, men din mun är knappt öppen. Det är inte ditt ansikte som fångar publikens uppmärksamhet, utan marionettdockan som du styr och ger liv åt.

Terry Fator ramlade in på scenen i America's Got Talent och den första kommentaren kommer från David "HasselHunk" Hasselhoff:
"Åh nej, en till buktalare."

Underhållning?

Likt Paul Potts gjorde Terry Fator ett starkt intryck på mig. Terry har just nu ett kontrakt i Las Vegas värt 100 miljoner dollar. Inte illa, eller hur? Han är en levande jukebox med hundratals artisters röster inom sig.

"Hit it!"

Spelmusik som kan vara bra

Visst finns det bra spel- och filmmusik, men jag överväger sällan tanken på att köpa soundtracket till filmer eller spel. Dock har jag hittat en låt som håller sig till den fina klicken av underbar spelmusik.

Soviet March från soundtracket till Red Alert 3

Översättning:
Our Soviet Union subjugates the whole world
Like a gigantic bear from the East.
The sheep wander aimlessly, without any cause,
Yet the Soviet bear's on the hunt.

Our brotherhood's a good life, Our generosity is without compare.
All those with us are strong,
All those against us, beware.
It'd be a shame if we had hardships.

To all those around us, it's not worth your while
If we were to turn you to ashes.
We thank you profoundly, and bow to you deeply,
From the mightiest nation in all the world.

Määääktigt... mycket määääktigt.

Recension av Red Alert 3

Kommentera på recensionen!

Recensionen.

Säsong 2 Havets myter del 6

Havsmyter är en essentiell och central del i många kulturer. Samhällsgrupperingar har lyckats tämja öken, berg, mark och stäpper, men aldrig haven. Visst har olika flottor igenom tiderna gjort anspråk på havet, men havet är oförutsägbart och styrs inte av en kaptens order.

Det är väl kanske därför så många havsmyter bildats. Havet är inte tämjbart och lyder ingen. Det lyder bara sin egen instikt och ska först och främst tjäna dess urinvånare: havsdjuren.

Filmer om vårt enorma hav är ofta tragiska och otäcka. Titanic, Jaws, Poseidon. Havet är enligt filmindsutrin ondska.

En av filmindustrins jättar, Steven Spielberg, gjorde filmen Jaws (1975) som blev en kassasuccé. Fem år senare kommer en liknande film, The Great White (eller l'Ultimo Squalo, då produktionslandet var Italien). Universal Pictures stämde därför det andra bolaget och vann. The Great White hade redan fått in stora intäkter, men togs bort eftersin första månaden. Då hade man spelat in 18 miljoner dollar.

Spielberg menade att filmen var ett plagiat, vilket jag delvis kan hålla med om. The Great White (1980 påminner mycket om Jaws. Ibland alldeles för mycket.

Kan man göra monopol på havsmyter? Spielberg försökte i alla fall och lyckades i en viss utsträckning.

The Great White är fortfarande bannlyst i USA. Den har inte släppts på DVD och har inte visats på TV. Den går dock att köpa på nätet för en rimlig slant.

"Jag säljer gärna rättigheterna till att du ska få filma mig, men i utbyte vill jag ha en tandvårdsförsäkring! Du är inte från Discovery, va?"

Varför jag tror att Wii säljer

Mario...
Luigi...
Donkey Kong...
Link...
Zelda...

De är ikoniska symboler ägda av Nintendo, men skapade av en man. Shigeru Miyamoto, en man som skapat världens mest igenkända spelfigurer. Själv spelar han inte spel, nej, han tycker hellre om brädspel och att spela guitar. So it goes

Hade jag fått välja mellan Wii och mitt piano, hade jag nog valt mitt piano. Musiken är mycket viktigare än några spel. Herr Miyamoto tycker ju själv att det är viktigare med musiken, men det är väl förståeligt. Utvecklar man en produkt, så vill man bara att andra ska ha glädje av den. Ett utarbetat koncept kan kännas tjatigt och nött när det väl är klart.

Jämfört med Playstation 3 och Xbox 360 har Nintendo Wii en ensemble av några av de mest älskade, fiktiva personerna genom tiderna. Visst har Xbox karaktärer som Master Chief från Halo, men om du tänker efter... ville du hellre skuja sönder utomjordingar än att hoppa över sköldpaddor med en rörmokare. PS har Final Fantasy (sedan sjuan), som också uppnår odödlig status, precis som Mario och Co.

Jag tror att Wii och Nintendo vinner mycket på den positiva energi som företaget och konsolen utstrålar. Wii ska ju ändå symbolisera gemenskap. Varje "i" är en person och två "i" blir två personer. En vacker ekvation, eller hur?

Människor vill vara glada tillsammans med andra. Det är därför Wii vinner mark.

En mäktig totempåle.

Monty Python bröt engelsk tabu

När Monty Python-gänget väl kom var mycket av det de skämtade om besynnerligt. Storbritannien, ett land av moral och värdighet, är ju inget som britter direkt skämtat om. När Cleesse och kompani kom banade de väg för satir av det brittiska imperiet och parodier på den brittiska militären, överklassen, adeln, ja allt.

De svor, de skrek, de fick folk att skratta. De bröt den strikta, brittiska komedicensuren och fick hela världen att flabba.

Två av mina absoluta favoritklipp
Kirurgi och ont i skallen!
Bra ord!

Stephen King

Bloggen handlar om en av mina favoritförfattare, Stephen King. Hans böcker omfattar det paranormala, science-fiction, skräck och fantasy.

Som ung var han en fantasy-hippie, ja Sagan om Ringen-böckerna var gigantiska på 60- och 70-talet. Populäriteten hölls upp av hippies, något som den fundamentalistiska katoliken Tolkien ogillade. Han ville att överintellektuella snobbar, som han själv, skulle läsa hans böcker.

Jag köpte den första delen på Kings magnus opus, Det Mörka Tornet, och epilogen kallad, "Om att vara nitton (och ett par andra saker)", stämmer delvis mycket överens med hur jag tycker det är att vara nitton.

Visst var det kul att ta studenten, men vad tusan händer efteråt?! Jag valde språkinriktningen på gymnasiet, och ville jobba med språk efter det, men det har jag inte längre någon lust med. Någon mer kanske känner igen sig lite i detta.

Stephen King är en otroligt skicklig författare. Han har sålt omkring 350 miljoner böcker och jag kan verkligen rekommendera hans böcker och de filmatiseringar som gjorts baserade på hans böcker.

Och just det... han skapade Pennywise den dansande clownen.
Nej, här finns inga elaka clowner! Bara den elaka clownens skapare.

"Det kommer ett magiskt ögonblick om du läser tillräckligt mycket i hopp om att du ska bli författare, och det är när du säger 'Det här suger verkligen! Och jag kan göra mycket bättre. Och det här publicerades'!"
Stephen King

Att vara rädd för clowner

Ja, det finns folk som är rädda för clowner. Både vuxna och barn. Visst finns det fobier, men när jag fick reda på att det faktiskt fanns ett psykologiskt begrepp för fobi mot clowner, coulrofobi, märker jag att det här med clowner är stort.

För er som läst Stephen Kings It så förstår ni vad jag menar med ond clown.

Existerar då inte sann skräck bakom ett oskyldigt, färgglatt ansikte som ska fånga ett barns uppmärksamhet? Jag menar om det finns skräck bakom en sådan person, vem kan man då lita på?

Själv är jag inte rädd för clowner. Jag tycker bara de är lite obehagliga.

Otäckt eller bara stört?

"Vill du ha en ballong?"

World of Warcraft känns slitet och nött

Man känner till zonerna. Man vet vad det finns för mobs och quests.

Det har varit kul att köra WoW nu ett tag, men jag och några andra i mitt guild börjar tröttna. Det är egentligen bara på grund av att man kunnat prata med kompisarna via Skype som man hållt liv i spelandet. WoW är ju alldeles värdelöst att spela själv.

Vi funderar i alla fall att införskaffa Warhammer Online. Förhoppningsvis fängslas man lika mycket, eller mer, som när man för första gången satte sin fot i Azeroth.

Ni kanske minns första gången ni satte er på ett flygande fä för att transportera er från en ort till en annan.

Efter något år förvandlas WoW till ett äkta tidsfördriv. WoW är långt ifrån svårt. Det är inte ens svårt när en höglevlad Horde eller Alliance kommer emot dig och slår ner dig. Det är ju trots allt bara slumpen eller mänsklig kommunikation som kan se till att spelare flyttar på sig. Det är inte själva spelets fel. WoW är simpelt när man väl lärt sig termerna och vad skillnaden är på bra och dåligt gear.

Quest i WoW går också ofta ut på det samma:
* Slaya mobs
* Samla saker från mobs
* Slaya ett specifikt, efterlyst mob
* Prata med någon
* Eskortera någon

Det är väl antagligen dessa fem punkter som WoWs quest är uppbyggda på. Det blir segt i längden.

Jag vill ta tag i en choppa och säga WAAAGH!

Intryck av Resident Evil's samlade verk

Jag börjar alltmer inse att jag spelat alldeles för lite spel. Bra eller dåligt?

I vilket fall så har jag upptäckt att jag börjat spela spel där jag missat tre eller fyra spel som kom innan.

Resident Evil 4 var det allra första RE-spelet jag spelade, men det var ju långt ifrån det första som gjordes. Där stötte jag på det effektiva med skräckspel: ledtrådar som väver samman anledningarna till att människor dreglar och äter på kroppsdelar.

Många kanske inte ägnar så mycket tid åt dem, men små mappar eller kvarlämnade brev är alltid kul att läsa i spel.

I mars skrev jag en blogg där jag undrade vem Albert Wesker var. Bland annat Petter tipsade mig om spel jag kunde spela för att få reda på vem den solglasprydde Wesker var.

Då jag äger ett Wii verkade Umbrella Chronicles vara ett lämpligt val, och efter många timmars intensivt spelande började jag förstå hur viktig Mr Wesker är för handlingen i Resident Evil. Han är sannerligen en röd tråd som slingrar sig bakom spelarna och iscensätter den ena händelsen efter den andra.

Umbrella Chronicles använder sig av ett numera antikt spelkoncept: Arcade. Resident Evil ska i själva verket ge en viss frihet, med chansen att kunna utforska själv och lösa gåtor, men Umbrella Chronicles erbjuder minimalt med skräck och en position där man ständigt har pistolen låst mot fienden, samtidigt som man går låst mot en utplanerad riktning.

Man kämpar sig fram genom de olika spelen med de många karaktärerna och plockar upp extraliv, livbehållare (de gröna växterna) och olika vapen. Puffran är en god kamrat längs med vägen, då ammunitionen är maximal dygnet runt.

Hade det inte varit för de små filmklippen och förmågan att kunna plocka upp informationsfiler från förstörda föremål, hade jag blivit lite trött. Roligaste är det att spela Umbrella Chronicles tillsammans med någon.

Skulle också vilja tillägga att jag inte kommer vidare efter jag slagits mot den ryske snubbens båda livvakter med Albert Wesker. Det är meningen att man ska kunna spela något uppdrag med den tjusiga damen i rött, Ada Wong, men jag kommer inte vidare. Måste man ha A på alla banor, eller?

Jag rekommenderar Umbrella Chronicles till alla som vill ta tag i den fantastiska handlingen i Resident Evil nu innan Resident Evil 5 kommer.

Det hade varit roligare att fajtas mot ormen om man kunnat få röra sig fritt.

De hatar frihet, rättvisa... äppelpaj...

"Jäkla kommunister..de hatar allt vi står för: frihet rättvisa, äppelpaj... sa jag frihet?"
- USA:s nya president, Ackerman, i Red Alert 3

Den nye presidenten kan måhända vara baserad på den virrige George W. Bush, då jag spanar in den nya trailern för Red Alert 3.

Command & Conquer-fenomenet är tillbaka med en ny kraftladdning, och den här gången fortsätter det i ett tillsnurrat 1900-tal där Albert Einstein åkte tillbaka i tiden och tog kål på Hitler. På så sätt försvann det aggressiva Tyskland och istället blev Josef Stalin den nya angriparen i det första Red Alert.

I Red Alert 2 sitter en aristokratisk Romanov i Kreml, lydande under den amerikanske presidenten, men snart upptäcker USA:s överbefälhavare att Sovjet ännu en gång hotar världen. Den här gången är självaste Amerika hotat.

I Red Alert 2: Yuri's Revenge planerar Romanovs föredetta lakej Yuri sin hämnd mot hela världen.

Redan i Yuri's Revenge fick jag nog av Einsteins tidsresor, och det verkar som om tidsresandet är centralt även i trean.

I trean har en ny stormakt växt till sig, Japan, men inte som en lojal allierad till USA. Icke. Japan kallas för den Stigande Solens Rike (Empire of the Rising Sun) och är baserat på det kejserliga Japan då det var influerat av den gudomliga tron på kejsarna och hederskulturen bushido.

Inslag av bushido-stämning finns i den nya japanska nationen, då infanteriet kan angripa med samurajsvärd. Känslan av att Japan har tillgång på bra teknologi är också tydlig, då det mesta i den kejserliga arsenalen påminner om Transformers.

Inte får man heller glömma att Red Alert 3 fokuserar på strider till sjöss, något som jag tyckte att det var alldeles för lite av i tvåan. En rad nya skådespelare finns med för att lyfta upp det odödliga C&C-konceptet. Filmklippen är trots allt mer än lagom underhållande.

Enheterna känns mer levande än någonsin. Nya förmågor som aldrig tidigare skådats kantar vägen in ett RTS-spel som jag, onekligen, kommer att spendera många timmar vid.

Kan man vänta?

Den röda krigsmaskinen laddar onekligen upp för en ny kraftmätning.

F.E.A.R. = Fruktan

Den elaka flickan med ett ansikte täckt av slitet, svart hår har med åren etablerat sig till en sterotyp bland fasansfulla antagonister. Hon är oftast baserad på ett spöke kallat onryo, som är en del av den japanska folktron.

I FEAR återkommer fenomenet med att etablera en liten flicka som antagonist. När hon träder fram från oskyldiga, trånga passager stiger skräcken längs med ryggen, likt ett iskallt vattenfall som forsar ned i ens nacke. Musiken, grafiken, handlingen allt sammanvävs i detta skräckspel som fått mig att tappa andan ett antal gånger.

Mystiken, som redan från början kretsar kring den lilla flickan, kantas av psykiskt kontrollerad supersoldater som framavlats av ett företag.

FEAR har en suddig handling, en handling som man vill gräva allt djupare i. Man spelar inte för att det är underhållande att skjuta ner de framavlade supersoldaterna. Spelandet håller i sig när man får se alltfler hemska hallucinationer, bärbara datorer fyllda med intressanta filer samt telefoner med ej uppkollade meddelanden.

FEAR är ett skuggspel där du kämpar mot dig själv och en tös i röd klänning vid namn Alma. Historien utvecklas till ett psykologiskt trauma som du aldrig kunnat ana.

FEAR är ett av få FPS-spel där vapen och ammunition är ett bihang. Det som tillfredställer spelaren är det gnisslande ljudet som ekar i korridorerna och bilderna av ett hemskt förflutet klätt i en blodröd klänning.

Du kan inte bli mer ensam i mörkret

Bugg på SNES!

Efter många års knapprande börjar mina handkontroller till mitt SNES att bli sega. Detta innebär dock, tyvärr, att Mario inte blir lika akrobatisk när jag spelar Super Mario Bros.

Inte för att han är så akrobatisk i de tidiga spelen, men det finns inget som är så påfrestande som att trilla ner i lava på grund av att hopp-knappen är så seg!

Satt och spelade med en kompis för ett tag sedan. Hon är lika inbiten beundrare av Mario som jag, och då inträffade det omöjliga:

Jag slår på ett block i ett av Bowsers slott, supersvampen åker nerför kanten och ner mot lavan. Jag hoppar efter (fråga mig inte varför) och får tag på supersvampen precis innan den faller i och bränns upp. I samma ögonblick som jag hör det legendariska ljudet och blir stor är jag på snudden att dränkas i lava, men jag faller inte i. Jag dör inte.

Istället lyfts Mario upp från stupet som skulle bli hans definitiva död! Kalla det revolutionerande eller vad ni vill, men det är helt klart en bugg.

Någon som varit med om någonting liknande?

Tänk dig att en svamp trillar ner här. Du inser att du vill rädda den, men upptäcker att du faller mot din död. När du tar den flyger du upp, räddad från lavan!

Säsong 2 Havets myter del 5

I den här delen berättar jag om ett monster som faktiskt existerar. Jag kommer att berätta om något aktuellt, som tidigare varit aktuellt. Jag talar om...

...atombeväpnade ubåtar.........

Under kalla kriget kom den hemska termen Tredje Världskriget fram mycket snart efter att det andra världskriget slutat 1945. Redan vid Koreakrigets utbrott 1950 trodde man att ett tredje världskrig stod vid dörren. Trots att supermakternas arméer stred för sina ideologier möttes de själva aldrig i öppet krig. De valde istället att beväpna andra länder och bilda en sfär av inflytande över världen.

En triangel, hemskare än Bermuda-triangeln, avskräckte USA och Sovjetunionen från att angripa varandra. Det var den nukleära triangeln som består av de tre sätt man kan avfyra kärnvapen på:

1. Från luften genom enorma bombplan.
2. Från marken genom mobila avfyrningsramper, eller stationära silos.
3. Upp ur havets djup med hjälp av ubåtar.

De är numrerade i den ordning de kom till. Tanken med denna triangel är att man alltid ska kunna "trycka på knappen" och vara säker på att fiendens städer läggs i ruiner. Det är svårt att tillintetgöra alla gömda avfyrningsramper (då de göms ute i ödemarker eller så bestyckas mobila missilregementen), flygflottiljer och ubåtsflottiljer.

Samma triangel existerar idag, men idag är dess tre komponenter uppgraderade.

Atomubåtar är ett verkligt odjur som kan dyka upp på platser som vi helst inte vill att de ska dyka upp på.

Storbritannien har uppdraderat sin ballistiska ubåtsflotta och Ryssland tänker börja bygga upp sin igen.

Atomubåtens tid verkar inte vara förbi...

En brittisk Trident-missil som far upp från havet.

En favorit på Super Smash Bros: Brawl!

Iförd sina rosa kläder och titel som prinsessa över ett rike bestående av flugsvampar består hon av royalty som heter duga. Jag talar givetvis om Peach, ett våp mest känt för att hamna i klorna på den despotiske Bowser, som om och om igen försöker erövra svampriket.

Försök hitta ett annat rike att förslava! Den här fronten kan du inte överrumpla!
Themziss om Bowser

I Super Smash Bros: Brawl står Peach som en av de mest pålitliga karaktärerna av alla. Hon har en uppercut som inte är och leka med, bestående av en pansarbrytande klack som skickar hennes motståndare långt booooort.

Hon besitter samma kärlek för trädgårdsarbete såsom hon hade i Super Mario Bros 2, då hon sliter upp grönsaker och slungar iväg.

För övrigt har hon en arsenal av golfklubbor, stekpannor och hennes superfräcka, rosa parasoll som hon kan sväva med. Jag menar... vem skulle inte vilja ha ett parasoll som man kan sväva med?

Jag har spenderat många timmar vid mitt Wii i sommar, och det spel jag njutit av mest är Super Smash Bros. Vid dueller mot andra får jag höra:
Hur kan du välja Peach? Hon är ett nedrans mähä!
De får dock ångra sina ord när jag svävar över de otaliga Pokémon som far ut från sina pokébollar, samt andra understödjande föremål som finns i den breda arsenalen med olika items från Nintendos samlade magni operis. (Plural av magnus opus)
Sedan får de smaka på en klack som likväl skulle kunna bryta igenom Fox McCloud's Landmaster

Peach har aldrig fått en värdig chans att stå upp och försvara sig. NU är hon bestyckad för att kunna stå emot vilken karaktär som helst.

"Den här svampen är inte godkänd av kungliga jordbruksnämnden, så akta dig, din marodörpadda!"

Themziss är tillbaka

Jag är tillbaka från en avkopplande sommar, som kantats av härliga minnen och slapphet i solen.

En hel del har hänt. Spelmässigt kan jag säga att Super Smash Bros: Brawl varit mitt stora favoritspel under sommaren. Det fattas just nu bara en karaktär. Töntiga Jigglypuff var den senaste som gick med i besättningen av den nostalgiska ensemblen som består av några av Nintendos allra käraste och mest omtyckta karaktärer.

Av alla karaktärer måste jag dock säga att Peach är den härligaste att spela med. Beväpnade med föremål såsom en golfklubba, en stekpanna, sina klackskor samt grönsaker och svävande förmåga från Super Mario Bros 2, blir hon en kapabel och rolig karaktär.

Roligt är också att se The Subspace Emissary vid sidan av det klassiska Smash Bros-konceptet. Filmklippen, som regisserades av en av skaparna till Final Fantasy, lyfter verkligen upp spelet.

Säsong 2 av Havets myter ska skrivas klart, det kan jag försäkra, men jag vet inte när nästa del blir skriven och upplagd.

Nog blir en och annan blogg om Super Smash Bros: Brawl, men annars får jag se vad som kan komma.

Uppehåll för sommaren

Sommaren är kommen, och jag har tagit studenten. Sedan den speciella dagen har livet varit fyllt med aktiviteter, och jag tänkte annonsera ut att jag tar en paus från Gamereactor. Jag kommer antagligen tillbaka i augusti eller september för att fortsätta läsa bloggar och skriva klart säsong 2 av Havets Myter.

Tills dess...
Mycket glädje och en glad sommar till redaktionen och GR's samtliga medlemmar.

Themziss