Dansk
Norsk
Suomi
English
Deutsch
Italiano
Español
Português
Français
Nederlands
中文版
Indonesia
Polski
日本語
한국어
Česko
Ελληνικά
Türkçe
Tiếng Việt
عربي
Följ oss
Devil May Cry
Devil May Cry var en serie som jag tidigt la märke till då jag såg en reklam för det första spelet där en man går i sömnen, tar ner ett stort svärd och förstör hela sitt vardagsrum, jag tyckte reklamen var hemskt rolig men jag gav det inte så mycket tanke. Senare såg jag en trailer av Devil May Cry 2 där Dante hejdlöst kastar sig ned från en skyskrapa, pepprar några onda demoner fulla med bly och hugger dem i småbitar med sitt enorma svärd. Det var då jag verkligen blev tagen av spelets koncept att blanda pistoler och svärd. Om jag skulle äga en PS2 i framtiden så skulle det var med det spelet.
Hösten 2002 åkte jag och min far till elgiganten här i lilla Skövde och någon månad senare skaffade jag också Devil May Cry från ONOFF. Jag gick in i spelets slott och hörde den mörka musiken i bakgrunden. Det var nätt och jämt att jag vågade spela vidare då. Jag tog modet till mig för att utforska vidare, öppnade en dörr, sprang upp för en trappa in i ett bibliotek. Där hänger en docka vid väggen, jag hittar en nyckel som den bär på sig. När jag vänder mig så attackerar plötsligt dockan Dante och jag blir tvungen att gå till motattack, blodet sprutar då jag frenetiskt skjuter med mina pistoler och hugger med mitt svärd. Ögon står vidöppna och jag får kramp i händerna. Jag var fast. Spelet är helt underbart, stämningen växlar mellan mystik och obehag till snabb och frenetisk action. Jag fick merkänsla så jag skaffade uppföljaren som jag sett i trailern: DMC2. Då tyckte jag att spelet var bra och gjorde en del förbättringar gentemot sin föregångare som att kunna välja uppdrag efter att man klarat dem. Spelet hade en del brister dock vilket fick mig att sälja spelet något år senare till förmån för Devil May Cry 3.
Här tar vi återigen upp kampen mot de onda krafter som lurar i människans värld samt underjorden. Denna gång står en nära familjemedlem för hotet: Dantes tvillingbror Vergil. Denna broderliga kamp står i centrum för spelets berättelse och den fängslar mig betydligt mer än de tidigare spelen. Striderna har blivit snabbare och mycket svårare sen sist och om man inte är fokuserad så kan det sluta i ond bråd död för den vithårige demonjägaren.
Jag äger ingen PS3 ännu och därför äger jag inte heller DMC4 men jag har spelat igenom spelet hos en kompis. Striderna är om möjligt ännu snabbare här än i trean och Dante och Nero erbjuder två olika stilar att slåss på.
I Devil May Cry 3: Special Edition får vi stifta närmare bekantskap med Vergil då han tillsammans med sin bror är en spelbar karaktär. Detta är mitt favoritspel inom actiongenren och inget spel i serien håller jag lika högt. Jag har till och med låtit göra två tavlor av spelets artwork men det får jag kanske visa i nästa blogg. Devil May Cry är en serie som för mig definierar ordet cool inom spelbranschen. Dantes hår är vitt, hans kappa röd, hans svärd är enormt, hans pistoler är två och hans attityd är tuff.
Nu släpper Ninja Theory DMC: Reboot med en helt annorlunda Dante än vad vi är vana vid. Jag är oerhört besviken just nu men det är möjligt att spelet blir riktgit bra vem vet. Man får hålla alla dörrar öppna.
Kratos må vara kung när det kommer till ursinne men han rår inte på Dante när det kommer till stil, finess och coolhet.
http://www.youtube.com/watch?v=0udMejca6pw
HQ