Att skriva

Läser detta just nu. Bra skit. Rakt och enkelt. Inte massa hokus pokus. Halv biografi. Halv skrivkurs. Alla gillar inte King men ingen kan säga emot att han är ett produktivt litet as. Snygg framsida också.

En fantastisk dag

Det är fredag! Jag har cola i mitt glas!! Vi korar de tio bästa Gamecubespelen evah!!! OCH COMMUNITY FÅR EN FJÄRDE SÄSONG!!!! Kyss mig världen!!!!!

Black Ops 2, Oliver North och Anonymous

Spel är inte underhållning längre. Det kan du tacka Call of Duty: Black Ops 2 för. Nu handlar det snarare om politik. I alla fall om vi får tro på det som vi hittills sett av det kommande spelet i form av trailers och nyhetsrapportering.

För min egen del började varningsklockorna egentligen ringa redan i slutet av det första Black Ops. Närmare bestämt vid den här sekvensen. Kanske de 30 läskigaste sekunderna jag någonsin upplevt i ett spel. Borta var den småcharmiga actionfilmstämningen och istället hade den blivit ersatt av förblindande nationalism och militärpropaganda av ett slag som hade fått Michael Bay att rodna.

Spola tiden framåt några år och vi finner idag självaste Oliver North göra reklam för den stundande uppföljaren, Black Ops 2. Vem är då Oliver North? I Europa är han förmodligen mest känd för den omskrivna Iran-Contras-affären som bland annat ledde till att han blev dömd för vapensmuggling. I USA är han annars nu också en välkänd medieprofil med stark anknytning till den konservativa nyhetskanalen Fox News där han är värd för programmet "War Stories with Oliver North".

I samband med Call of Duty: Black Ops 2 har North fått en helt egen reklamkampanj med virala internetklipp knutna till hans eget namn och varumärke. Klippen är av typen att Oliver North sitter med allvarlig uppsyn i ett mörkt rum och pratar om stundande framtida krigsföring. Ofta med en teknofobi som till och med gjort så att Hideo Kojima skruvat på sig i stolen.

Agendan blir extra tydlig när Norths tal i det här klippet klipps ihop med bilder på en "medlem" i internetaktivistgruppen Anonymous.

"...the enemy could be anywhere and anyone", mässar North.

Anonymous (säga vad man vill om deras verksamhet) pekas här tydligt ut som fienden på ett sätt som helt saknar nyanser. Vilket kanske kan vara okej ifall vi pratar om någon fiktiv organisation som Cobra i G.I Joe eller Locust i Gears of War. Men här handlar det faktiskt om en riktig politisk grupp som i allra högsta grad är aktiv. Samt förstås allmänt ogillad av den amerikanska högern.

Det brukar lite bryskt skämtas om att Call of Duty-spelen används som en digital uppfostringsanstalt för att fostra amerikanska ungdomar till att bli lydiga republikaner med NRA-medlemskap och en blind fascination för alla Uncle Sams leksaker. Här slutar dock det skämtet att vara roligt. För det är uppenbarligen inte ett skämt längre. Världens största spelserie har tagit politisk ställning på ett förhållandevis kompromisslöst sätt. Och jag kan inte säga att jag tycker om den här utvecklingen någonstans.

Jag tänker på Ben Parker. Stora krafter. Stort ansvar. Ett ansvar som Activision tydligen inte bryr sig om. Men visst, jag kan ha fel. Jag har inte spelat "Blops 2" än. Det kanske kommer någon twist. Nyanserna kanske dyker upp allt eftersom. Men med den tidigare utvecklingskurvan tydligt i bakspegeln är jag inte särskilt hoppfull. Snarare tvärtom.

The Sound of Mark

Vi hade det så himla trevligt på Filip och Fredrik i torsdags att vi bestämde oss för att också smita på Mark Levengood som besöker Göteborg ikväll med sin föreställning The Sound of Mark. Showen som handlar om hur Mark som ung rymde hemifrån för att besöka inspelningsplatsen för The Sound of Music. Ni vet, sånt där som vi alla gör ibland. Mitt bannercitat "Sucka mitt hjärta men brist inte" kommer förresten från en av Marks böcker (det är egentligen felciteret men whatever) Jag har alltid tänkt att det måste få mig att framstå som oändligt mesig. Men vet ni? Det bjuder jag på! Ha en fin lördag nu allesammans!

En av mina absoluta favoritsidor

Ont om tid? Mycket att spela? Den här här sajten kommer att förändra ditt liv! Det gjorde den i alla fall för mig. Howlongtobeat är databasen som listar hur långa spel är. Oavsett om du satsar på en genomspelning, en genomspelning + lite sidequests eller om du kör på hela completionist-racet.

Aldrig har en sajt löst så många i-landsproblem för mig. "Är det här rollspelet 25 timmar eller 50 timmar långt?" "Hur långt tid kan jag räkna med att behöva om jag ska klara Luigi's Purple Coin challenge?" Min spelplanering har med ens slutat vara just planering och istället blivit dynamisk och spännande. Howlongtobeat.com är ett bokmärkesmåste i varje vettig gamers webbläsare. Minus er som har Internet Explorer då. För er är det redan kört. Explorer liksom? Kom igen.

På torsdag är det podcast igen...

...med Filip och Fredrik! Bara att den här gången blir det versionerna av kött och blod som står på Drakens scen i Göteborg ikväll med sin föreställning Jakten på den försvunna staden. Showen där den dynamiska duon ger sig på att ta fram det unika bland städerna i ett Sverige där allt blir mer konformt. Hajpometern har slagit ett dussintal frivarv under dagen och lugnare blir jag inte av att klockan äntligen snart är åtta. Hoppas ni får en fin kväll. Jag vet att jag kommer ha det.

Hysteriskt rolig trailer

Herretyrannosatan! Jag skrattar så att jag nästan kräks här. Tjena vad fel det kan bli ibland. Är detta verkligen på fullt allvar? Det kan det väl inte vara? Det är ju så dumt att klockorna stannar. Hurt va? Bwahahaha!

Prototype 2 Live Action Trailer

Hantverkare

Har hantverkare utanför mitt fönster. En smått surrealistisk känsla när man bor på åttonde våningen. Men här klättrar de likväl runt på byggställningar i sina hjälmar och säkerhetslinor. Skoja bara, de har förstås inga säkerhetslinor. Vem tusan behöver det på åttonde våningen!? De kånkar runt på saker, väsnas, borrar och ropar till varandra genom kodord och svengelska. Ibland går det en arbetare jag inte sett förbi fönstret där jag sitter. Då vinkar vi till varandra och sen fortsätter vi livet på varsitt håll. Jag med TV-spel. Han med bygg. Gott så.

Nu lyssnar vi på detta för att fira!

Noitu Love 2 Devolution på Steam

Om ni frågar mig (och det gör ni ju) vilket som var år 2008s bästa spel. Då svarar jag inte vare sig Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots eller Grand Theft Auto IV. Jag svarar Noitu Love 2 Devolution. Inte för att verka speciell. Utan för att det bara är så.

För Noitu Love 2 Devolution är ett spel som gång på gång försätter mig i gamernirvana. Som får mig att tänka att "det är det här som spel handlar om". Att bara ha helt sinneslöst-enormt-urbota roligt. Det är så bra att jag brukar behöva syrgas närhelst jag skall prata om det. Något som jag ofta gör. Och som om inte det vore nog så är HELA SABLA SPELET gjort av en ensam svensk, Joakim "Konjak" Sandberg. Nu finns det äntligen på Steam. För ynka 3,99€.

Ursäkta språket. Men du är dum i huvudet ifall du inte spelar det.

Noitu Love 2 Devolution

Colors! 3D

Historien om spelet Colors! 3D är ungefär så fin som en historia om TV-spel någonsin kan bli. Jens Andersson tröttnade på att designa actionspel med krig och vapen för stora företag som Starbreeze och Lucasart. Istället designade han ett ritprogram.

Det ursprungliga Colors! släpptes som ett freeware till Nintendo DS medan uppföljaren Colors! 3D nu får hela fullblodscirkusen med ett släpp på Nintendo 3DS e-shop komplett med en prislapp på iögonfallande 60 kronor.

Jag ritade bildligt talat skiten ur det ursprungliga Colors! Jag tycker det var helt fantastiskt och jag tycker likaså att Colors! 3D också är fantastiskt. Som ritprogram överträffar det vida de flesta ritappar som jag stött på via min iPad. 3DS:ens stylus väljer jag alla dagar i veckan före fumliga fingrar såväl som tillköpta eller hemmasnickrade iPad-pennor.

Tryckkänsligheten hos 3DS:en går visserligen inte att jämföra med äppelprodukterna men det vägs upp av vilket otroligt välsnickrat interface som Colors! 3D har. Sättet du greppar din 3DS på gör att du genom knapparna automatiskt har snabb tillgång till alla dina favoritverktyg och kan måla obehindrat utan att du behöver orientera runt i massa menyer.

Kontrollmetoden kommer så naturligt att den bara efter några minuter smälter ihop med resten av ritupplevelsen i en kreativ synestesi. Vilket förstås är milsvida bättre än majoriteten av alla andra ritprogram som ständigt skapar en "uncanny valley" mellan kontrollmetoden och själva ritandet.

Den här strålande kontrollen fanns dock redan i det första Colors! men har putsats och utökats i Colors! 3D. Annars är spelets stora krok att kunna måla i tre dimensioner. Eller egentligen är 3D-effekten att du kan se djupet i de fem olika 2D-lager som läggs ovanpå varandra. Har du använt annan ritmjukvara än Paint de senaste åren så vet att detta är samma sak som att arbete med "layers" eller lager för att smidigare kunna komponera dina bilder. 3D-effekten är väldigt häftig men styrkan ligger egentligen återigen hur smidigt layer-arbetet infogats i resten av Colors! 3Ds kontroller.

Till det kommer även Colors 3D med ett eget litet community och massa andra käcka sociala nätverksfunktioner där du kan titta på andras verk eller se repriser på hur de målades. Vanebildande såväl som inspirerande. Särskilt att se några av de helt sinnessjuka 3D-målningarna som en del konstnärer är kapabla till.

Så är det värt hela 60 hela kronor? Absolut. Gillar du att rita får du här ett kanonprogram som bjuder på en målarupplevelse som du vanligen får betala mycket, mycket mer för. Förvänta dig samtidigt inga spjutspetsverktyg i proffskategorin men likväl det kanske häftigaste skissblock du kan tänka dig. Skaffa!

Norska terrorister, islam och TV-spel

Förtydligande: Jag är fullt medveten om att en TV-spelsvinkel på en sådan allvarlig sak som de fruktansvärda dåden i Oslo och Utöya kan uppfattas som oerhört smal och kanske rentav respektlös i jämförelse med de betydligt viktigare frågor som vi borde diskutera i efterföljden av de här terrordåden. Att TV-spel dras in i det hela kan tyckas vara en ganska obetydlig bieffekt. Samtidigt är det kanske rentav en bieffekt som visar på något större i världen. Därför tyckte jag att det var viktigt att skriva den här texten.

Rättegången mot den norske terroristen Anders Behring Breivik fortsätter. I det senaste har rapporteringarna från rättegången i Oslo handlat om att Breivik använt TV-spel som en aktiv del i förberedelserna för sina monstruösa terrordåd. Breivik har bland annat sagt att han använt spel som Modern Warfare för att förbereda sig genom att öva taktiker, träna målbyten, med mera.

- Det siktet jag använde på Utöya var ett holografiskt siktsystem som jag tränat på genom Modern Warfare, säger han bland annat.

Som gamer är detta onekligen en obehaglig läsning. Det är väldigt lätt att instinktivt sparka bak ut mot tidningars rubriksättare när vi ser detta. Vi är vana att försvara vårt medium i vått och torrt och har så gjort i otaliga år. Tyvärr kanske det rentav gjort så att vi blivit en smula hemmablinda. Det kanske rentav finns ett problem här? Ett som vi faktiskt borde ta ansvar för.

Men först måste jag förtydliga några saker innan folk börjar hoppa till förhastade slutsatser. Var det Modern Warfare eller något annat TV-spel som gjorde att Breivik sprängde sin bomb och mördade alla de stackars ungdomarna på Utöya? Nej, självklar inte. Att påstå något sådant vore rent felaktigt. Det finns ingen vetenskaplig undersökning (såvida den inte är sponsrad av lobbyistgrupper) som ens visar på att våldsamma TV-spel gör att folk själva skulle bli våldsamma. Och vad gäller gränsen för att döda någon så har vi betydligt starkare barriärer än så. Breiviks agerande beror förmodligen på flera olika saker. Varav en rubbad världsbild formad ur Breiviks högerextrema illusioner förmodligen är en stor bit i pusslet.

Däremot går det inte att stoppa huvudet i sanden och påstå annat än att Breivik mycket riktigt använt TV-spelen för att bland annat leva ut sina sjukliga fantasier. Det har han själv sagt. Att påstå något annat vore rent felaktigt det också.

För mig ligger problemet med Breiviks TV-spelande inte i själva akten att skjuta någon i ett TV-spel. Det har som sagt vetenskapen påpekat gång på gång att det varken gör från eller till. Snarare ligger problemet i hur detta reflekterar de sublima budskap som ligger i många av dagens populära actionspel med militärtema. Nämligen det att muslimer och människor från mellanöstern är "onda".

Jag är tyvärr helt och hållet övertygad om att när vi ser tillbaka på det här mediets historia, så kommer TV- och dataspelens framställning av muslimer och mellanöstern räknas det här mediets absolut största misslyckande. De har i stort sett blivit det som indianerna var i den tidiga filmhistorien. En grupp som ständigt representeras i mediet men nästan uteslutande som en negativ karikatyr med turban och AK-47:a.

Vilket ter sig ganska märkligt när spelmediet vanligen lånar och tar så mycket från filmvärlden. Ändå kunde det inte vara längre avstånd mellan exempelvis Battlefield 3 och The Hurt Locker.

Varför är det så då? Är alla spelutvecklare rasistiska skurkar? Självfallet inte. Det handlar om att vi fortfarande inte riktigt förstår oss på vårt interaktiva medium än. Det är så många bitar som skall på plats i skapandet av ett spel med högt underhållningsvärde, som exempelvis redan nämnda Battlefield 3 och Modern Warfare, att andra delar helt enkelt får stryka på foten. Utvecklarna förlitar sig därför på genvägar som att skriva spel med onyanserade stereotyper och klichéer utan att tänka på vilka sublima signaler dessa kan skicka till publiken och hur detta förstärks genom spelmekaniken. Exempelvis den att alla med turban är mindre värda människor än du själv. Där i ligger ett betydligt större obehag med att Breivik med sin högerextrema illusioner tycker om Modern Warfare snarare än att han lekt runt i dess digitala paintballmatcher.

I slutändan tycker jag att allt detta lämnar oss med ett ansvar. Att vi gamers själva borde våga kritisera och diskutera vårt mediums betydelse lite mer istället för att låtsas som om det regnar. För vilka är egentligen bättre lämpade för det än vi själva? Inte är det tidningarnas rubriksättare i alla fall.

Videokväll

Dessa nätter alltså. Jag vet inte vad som händer riktigt. Allt fungerar bara så mycket bättre när allt är mörkt och tyst. Det kanske är någon fostergrej? Mammas mage och sånt? Eller så kanske det är för att man är så där lite skönt snurrigt halvsömnig vilket gör att man kopplar bort allt kritiskt tänkande. Man blir som en lycklig idiot på något sätt. Ta det här inlägget bara. Skulle aldrig skriva det på dagen. Skulle oja mig något alldeles. Men här i mörkret. Här skiter jag i allt. Det är rätt fånigt egentligen. Det är inte som att jag plötsligt gör något fantastiskt bara för att det är natt. Bygger en staty eller så. Nä, jag har videokväll. Som varje kväll. De brukar sluta i suddiga Håkan Hellström-klipp för det mesta. Jag är väldigt förutsägbar på det sättet.

Fast än är vi inte riktigt där. Just nu läser jag på om musikfestivalen Coachella. Aldrig hört talas om den innan. Såg att Tupac var där. Kändes ju exotiskt. Död och allt. Fast så var det ju förstås inte. Tupac är fortfarande död. Snoop Dogg och Dr. Dre dansade istället runt med ett hologram på scen. Vet inte riktigt vad jag tycker om det. Onekligen mäktigt när man ser klippet. Fast ändå. Finns någon dimension av barnprogram i det hela. Hiphopvärlden borde sluta slå på den stackars döda hästen "Pac" nu. Låt han vara. Han är ju död för tusan.

Bläddrar vidare bland Coachellas Youtubeklipp. Hittar en Bon Iver som spelar "sexy 80's robot jazz" som en toppkommentar uttrycker det. Bra där. Hamnar sedan på ett med Childish Gambino som driver på som en vilde på scen trots klassiskt svår mittpådagenfestivalpublik och bruten högerfot. N dat slap bass! Slutligen konstaterar jag att The Hives fortfarande rockar hårdare än de flesta. Och att Howlin' Pelle är den enda i världen som kan loska på scen utan att se ut som en total idiot.

Hoppla. Det vart ett långt inlägg det här. Bäst att sluta medan man fortfarande har några läsare kvar. Kram!

Loka likes mash-up

Vi bor i landet med världens finaste kranvatten. Varför jag förstås tycker det är fullt logiskt att lägga massa pengar på kolsyrat märkesvatten med olika smaker. Senaste gången detta hände var idag då jag fick syn på Loka likes mash-ups. Det var riktigt så jag hajade till i affären när den nya kampanjhyllan gjorde sig till känna. Som om jag precis upptäckt en strömvirvel i butiken. Det var så förnedrande på något sätt. Loka liksom "Oh yeah. Du kommer köpa detta. Alla de tre smakerna. För att det är nytt! Det spelar ingen roll vad för skit vi säljer längre. Du drack den där vidriga Loka med kokossmak som vi krängde förra året. Kokossmak liksom! Du köper för tusan vad som helst." Jag ville inte vara så enkel av mig. Så lättlurad. Så.... Äääh här kommer ett recensionselände av de nya smakerna.

Loka Likes mash-ups Päron & Pitanga
Smakar Piggelin. Lite konstgjort men friskt och trevligt. Mitt största problem med smaken är att den liksom försvinner i limbot av alla päronvarianter som redan finns på kolsyrat vatten. Päron, päron & krusbär, päron & äpple med mera. God men överflödig alltså.

Loka Likes mash-ups Banan & Kiwano
Ni vet det där spat som blir till när du gör en fruktsallad? Precis så smakar den! Fast utan det där syrliga bettet som vanligt fruktsalladsspad har. Oerhört märkligt men intressant. Banan i dryckesform trodde jag aldrig skulle gå hem men det här var ändå helt okej.

Loka Likes mash-ups Jordgubb & Lakrits
Ja, det var förstås här blicken landade först. Kolsyrat vatten som ska smaka Jordgubb & Laktrits. Det låter ju hiskeligt! Nu är nog bara Loka ute efter att kolla vad de kan komma undan med. Men se så fördomsfull man kan vara. Det här var banne mig min favorit av mash-uptrion. En skum smaksensation som blandar barndomens slickepinnar av jordgubb med en småstark, rentav frisk, eftersmak av lakrits. Nytt, spännande, superkonstigt och supergott. Pröva!

Counter Monkey

Förlåt mig, är inne i rollspelssvängen just nu så det är svårt att tänka eller blogga om mycket annat. Men jag kommer gnissla sönder tänderna om jag inte tipsar er om Spoonys webbserie Counter Monkey. Förmodligen det bästa snubben gjort sedan sin evigt klassiska sågning av Final Fantasy VIII. Formatet är enkelt. Spoony pratar rollspel. Allt ifrån historier om högerextrema tärningsrullare till sjuka vampyrlajv och regelrätta speltips avhandlas. Det är inte massa jobbiga klipp hit och dit utan Spoony drar av allt i en enda tagning med hjälp av sin karisma och sin berättarförmåga. Verkar det segt? Det är det inte men det kan möjligen ta lite tid att vänja dig vid formatet. Samt att en nyfikenhet på rollspelshobbyn kanske hjälper.

Börja med historien om Vegan Steve & The Djinni of Jengai Fomogo och ät dig sedan vidare genom serien här. Buckle up. Fun awaits och allt det där.

Svavelvinter-betan i min iPad

Äntligen är Svavelvinter här! Eller i vilket fall dess beta-PDF som nu ruvar i min iPad. Den massiva fysikaliska rollspelsboken kommer visserligen inte bända sönder mitt brevinkast fören om ännu en månad troligen. Men tills dess har alltså utgivaren Fria Ligan skickat mig (och alla andra som redan beställt spelet) den här beta-PDFn att fingra på. Så otroligt sabla generöst! Bara sån rent hyvens stil måste jag säga. Det bådar gott för framtiden och för rollspelssverige i allmänhet.

Vad tycker jag om spelet då? Flera av er har frågat mig men jag tycker nog att det är lite för tidigt att säga det än. Jag har inte hunnit läsa alla de 349 (!) fullproppade sidorna ordentligt och dessutom handlar det ju faktiskt om en beta-version av produkten. Framförallt har jag ju inte hunnit speltesta det hela med min spelgrupp vilket gör att en recension vid det här laget skulle kännas aningen högmodig.

Men lite första intryck kan jag allt slänga ur mig! Då tycker jag att Svavelvinter ser ut att vara det mesta kompletta svenska rollspel jag sett sedan Noir släpptes 2006. Ett spel som Svavelvinter för övrigt verkar hämtat en del ifrån. Spelsystemet är verkligen supersmart och framförallt enkelt. Samtidigt är det så olikt de klassiska rollspelen, som jag tagit del av innan, att jag halvt om halvt behövt omkoppla min hjärna för att börja förstå det. Så det finns en liten tröskel att ta sig över men belöningen ser ut att vara väl värd besväret.

Reglerna gillar jag alltså något enormt. Däremot har jag inte lika bra koll på världeni spelet. Trakorien och tiden för äventyrsserien Konfluxsviten (som ju Svavelvinter är baserat på) var långt före mitt spelintresse vilket gjort att jag fått pussla ihop bitarna efter hand. Jag har också precis bara hunnit börja på den första av de två hittills utgivna skönlitterära böckerna. Mitt första intryck blir därför att Svavelvinter-settingen känns rätt så mastig. Tung rentav. Men det blir nog bra när jag väl får tid att läsa in mig.

Sen återstår bara att slå på batsignalen och få spelgruppen samlad för att väva profetior, slåss mot shaguliter och konspirera med skuggmakterna. Peppen är snudd på olidlig.

Läs mer om Svavelvinter här

Om spelbutiker

Var i en spelbutik här om dagen. Det händer. Frågade efter det första Mass Effect till Xbox 360 eftersom jag lånade det av en kompis första gången som jag spelade det. Det hade de tydligen inte butiken. De hade alltså inte Mass Effect i en spelbutik. Tittade runt i lokalen. Från topp till tå tapetserad i Mass Effect 3-reklam. Fick en idé. Frågade om de hade Mass Effect 2. Nej, inget sånt. Lokalen fortfarande dränkt i Mass Effect 3-reklam och snurrande trailers med Shepard. Gick runt i köpcentret som butiken låg i. Kollade alla spelbutiker. Alla klädda i Mass Effect 3-reklam. Ingen hade vare sig Mass Effect eller Mass Effect 2. Gick ut ur köpcentret. Åkte hem och laddade ner skiten från Steam istället. Seriöst. Sveriges spelbutiker. Hur tänker ni egentligen?

Rumble > Wordfeud

Idag skall vi kittla vår inre casualspelare här på bloggen. Rumble är arkadversionen av Wordfeud som belönar snabbt tänkande och påhittiga strategier snarare än ett friskt användande av Google. Du drar snabbt med fingret (eller annan kroppsdel) över skärmen för att bilda ordflätor under tickande tidspress. Din motståndare gör detsamma och efter tre svettiga rundor står vinnaren klar. Elegant, enkelt och rena heroinet till spelsystem. Jag har suttit i princip hela påskhelgen. Dessutom gratis så du har inga ursäkter att inte pröva det.

Wordfeud är alltså dött. Länge leve Rumble!
Ladda ner det här.

Nintendag 2012

Ni glömmer väl inte bort att det är Nintendag idag? Dagen då vi firar och gör alla saker Nintendo. Själv har jag hållit på sen halv åtta i morse. Spelat Super Mario 3D Land, läst gamla nummer av svenska Nintendomagasinet och ätit mig igenom Majoras Mask-mangan. Nu på kvällen blir det förmodligen lite Nintenquiz å så avrundat med några timmar Skyward Sword på det. Fina grejer. Hoppas ni firar väl.

Glad Nintendag på er!

Om Letho i The Witcher 2

Eftersom Xbox 360-versionen av The Witcher 2 närmar sig, så tänkte jag ta tillfället i akt att prata lite kort (och spoilerfritt) om karaktären Letho i spelet. Vänta er inte något vidare nyanserat inlägg för det kommer det inte att bli. Jag vill bara hosta lite om hur grym han är. För det är han verkligen. En kort sagt fenomenal antagonist och en riktig kanonskurk av ett slag vi sällan ser i TV-spel. Klassisk men ändå nyskapande.

Han är ungefär bara en ful frisyr från att vara fantasyvärldens motsvarighet till Anton i No Country For Old Men. En less is more figur vars muskulösa och brutala yttre det är lätt att låta sig luras av. Snarare är han egentligen en rätt så sorgsen gestalt. Återigen som Anton. Han plågas och drivs av tvångstankar att se världen brinna. För Letho har allt en mening samtidigt som inget betyder något. Otroligt häftigt. Så bygger man en intressant karaktär. Hatten av CD Projekt!

Har ni tänkt på det här?

Har ni tänkt på det här med att jag väldigt ofta inleder mina bloggtexter med "Har ni tänkt på det här" eller möjligen "Har ni tänkt på en grej?". Uppenbarligen orkar jag inte pressa fram mer skrivmagi än så. Lite som en ståuppare. Ingen särskild ståuppare. Vem som helst. Skit allihop. Utom Eddie förstås. Eddie är kung, errr, drottning.

Ska lägga av med att skriva så där i alla fall. Nu tittar vi på det här för att fira!

Om datorskärmar

Har ni tänkt på att det alltid ser lite proffsigare ut med en uppåtvinklad datorskärm? Alla reklamare har det ser jag. Jag gillart. Det är lite som en maktgrej va? Jag ser ner på skärmen liksom. Jag dominerar den med blick och ridspö. Skärmen ser upp till mig. Jag är dess gud. Utan mig är den inget! Pröva själva vet jag. Fantastisk känsla!

Bekännelser

Jag tycker om Windows Vista. Jag kör det fortfarande på min laptop och det är alltid ett lika kärt återseende när helst jag startar den!

Jag kommer att sörja när Google Wave går i graven till sommaren!

Jag tycker att The Usual Suspects är en ganska dålig film!

Det var allt, för stunden. Tack!

Öppet brev till Square-Enix

Square-Enix, ett ord tack. Jag kunde inte hjälpa att lägga märke till att ni nyligen startade en teasersajt för ert kommande spel. Och vad finner vi där på sajten om inte en glimmande kristall som håller på att kretsa ihop med något ettrigt litet räkneverk. En kristall? På riktigt Square-Enix? En sabla kristall? Hmmm, vad kan det vara. Oj jag undrar så vad det kan vara. Uj, uj. Kan det kanske vara en ny Final Fantasy spin-off? OJ SATAN! Stoppa pressarna! Ett nytt Final Fantasy. Guuud, jag bryr mig så mycket att jag nästan svimmar.

Square-Enix. Vi har varit kompisar länge nu. Väldigt länge. Men nu måste jag säga ifrån. Det här är inte roligt längre. Ni måste inse att ni sitter på en hel guldgruva av fantastiska spelserier utöver Final Fantasy och Dragon Quest. Spelserier som typ ja, from the top of my dome:

Chrono Trigger
The World Ends With You
Secret of Mana/Seiken Dentsetsu
Secret of Evermore
Parasite Eve
Vagrant Story

Ge dem nya spel istället. Riktiga fullblod istället för bärbara parenteser. För jag är så proppmätt på vilda slimes och chocobos att nästan börjat hata dom. Eller så kanske ni bara kan ge oss Kingdom Hearts 3 någon gång? Det hade också varit trevligt.

Om Dan Houser

Sitter och läser att Dan Houser köpt Truman Capotes gamla hus i Brooklyn. Sånt gör mig glad. Grand Theft Auto kontra In Cold Blood liksom. Det kanske inte går någon rak linje mellan verken där men om vi kisar lite så kanske vi kan se en skakig? Skitsamma. I vilket fall visar ju detta att Houser har god smak. Trodde ärligt talat att snudden snarare skulle shoppat något svulstigt ställe i Bel Air eller ett penthouse à la GTA-karaktären Yusuf Amir. Nu ser jag istället hur Dan Houser tassar runt i Truman Capotes trädgård och läser Breakfast at Tiffanys som en liten fanboy. Bra där Dan.

Om Rymden

Jag har blivit helt besatt av rymden. Allt är Mass Effect 3:s fel, förstås. Igår kväll satt jag och la över en timme uteslutande på att titta på farkoster som skickades upp i rymden. Så många att jag till och med lyckades skaffa mig en favorit!

Varför är då det här klippet min favorit? Bra fråga! Det hela är egentligen mycket enkelt. För att det har ljud! Det är förstås fånigt att säga att det skulle ge en extra dimension till det hela, för det är klart att det gör. Ljud OCH bild liksom. Det som är så fantastiskt är snarare hur stor den skillnaden faktiskt blir. Vilket är något alldeles vansinnigt visar det sig.

För när kameran väl lossnar från resten av rymdfärjan någon gång innan Karmanlinjen och allt som hörs är den ringande tystnaden samtidigt som jordens snurrande siluett avtecknar sig mot solen. Då finns det inga ord kvar längre. Då är det bara ren magi.

Riding the Booster