Om Sherlock Hound

Jobbar ju rätt mycket hemifrån. Därför har jag i brist på lunchsällskap istället börjat med lunch-TV-serier. I det senaste såg jag hela Sherlock Hound regisserad av Kyosuke Mikuriya och självaste Hayao Miyazaki. Fast inte under en lunch då, utan några stycken.

Våldsamt häftigt upplägg för en serie måste jag säga. Tänk Sir Arthur Conan Doyles klassiska deckaropus fast återskapad med antropomorfiska hundar och massa Jules Vernedoftande steampunk. Vem vill inte se det liksom!?

Inte Sir Arthur Conan Doyles äckliga arvtagare visade det sig. Hayao Miyazaki hade bara hunnit göra färdigt sex stycken avsnitt innan de satte käppar i hjulet för produktionen (seriöst finns det något annat som författararvtagare duger till!?!). När bråket väl blåst över så hade Miyazaki redan gått vidare i livet. Resterande tjugo avsnitt regisserades därför av Kyosuke Mikuriya. Och de är väl helt okej. Antar jag. Vissa skulle jag nog kalla för bra.

Men Miyazaki-avsnitten alltså. Huuh, gaahh, brrr. Jag får svårt att andas när jag tänker på hur bra de är. Både vad gäller manus och animation överträffar de vida vad den här typen av 22-minutersformat brukar åstadkomma. Vart och ett av de sex avsnitten är som en komprimerad liten matinéfilm komplett med fantastiska maskiner och talande deckarhundar. Huuh och buuh att det inte blev fler. Se för guds skull till att se dom på något sätt!

"Trailer"