Om Robbie Williams

Back in the day, så var jag ett riktigt sabla stort Robbie Williams-fan. Inte det coolaste att erkänna kanske men det har väl å andra sidan heller aldrig varit någon hemlighet. För det finns något särskilt i så rakt skriven pop som artister som Robbie Williams erbjuder. Okonstlat och utan pretentioner. Musik som vågar vara för många människor utan att för den sakens skull tappa den kreativa gnistan.

Sen så fanns ju mörkret där också. Detta alltid lika fåniga men alltid lika fängslande mörker. Något som dessutom multiplicerades eftersom det gällde något så ytligt som en f.d pojkbandsstjärna. Alkoholism, drogmissbruk och psykiska sjukdomar. Allt fanns där för att sedan värkas ut i en rad sjukt ojämna skivor som innehöll både låga dalar men framförallt fantastiska toppar av ren popmagi.

Sen verkade Williams lugna ner sig. Slutade knarka. Slutade turnera. Slutade släppa skivor. Gifte sig. Fick barn och återförenades med Take That i vad som måste varit årtiondets mest poänglösa musikhappening. Kul för han tänkte jag och trodde det var det sista vi såg av honom.

Men nu är det alltså dags för comeback. Med en gråhårig Robbie Williams som nu är gift, pappa och lycklig. Peppen för mig var minst sagt obefintlig (ja, nu är det jag som är ytlig). Jag höll nog mest tummarna för att comebackförsöket skulle bli så osynligt att jag slapp se pinsamheterna. Men så hörde jag första singeln idag. Och tro på tusan om det inte var en av de roligaste poplåtarna jag hört i år. Inte något ångestmanifesto direkt, tvärtom. Men en glad, rak, välproducerad poplåt som kändes VÄRDIG den nu åldrade Williams. Plötsligt hoppas jag igen. Jag vill att det fortfarande ska finnas en plats för Williams och hans musik. I alla fall när han håller den här kvalitén. Imorgon släpps nya skivan. Återstår att se om den har mer att erbjuda.

Comebacksingeln hittar du här.