Svenska
Paris är en liten skit

Paris är en liten skit

This post is tagged as: Spel, Total War, Troy

Har nu under Steams julrea passat på att införskaffa Total War: Troy, och har har lirat ett par timmar såhär långt. Självklart kör jag min första kampanj med Hector, då är den överlägset bästa karaktären i Illiaden, punkt. <br />
 

Spelet verkar dock ha buffat hans yngre mesbrorsa Paris till nivåer som man i alla andra tolkningar av Homeros epos inte kunnat drömma om. Självklart kutar den kärlekskranke lille vesslan in och snor en stad framför ögonen på mig, och sedan får han mig att förlora inflytande hos kung Priam medelst bakslughet. <br />
 

Förhoppningsvis kan jag vassalisera honom så småningom och skicka honom på soloräd mot Menelaos. Det hade vart rätt åt Paris.

HQ
Tankar om Wheel of Time

Tankar om Wheel of Time

This post is tagged as: Wheel of Time, Fantasy, TV

Nu har alla åtta avsnitt av Amazons dundersatsning Wheel of Time äntligen släppts. Serien är baserad på Robert Jordans ännu dundrigare fjorton (femton, om man räknar prequelboken) böcker långa fantasysvit med samma namn, och jag har självklart sett oerhört mycket fram emot adaptionen, och följt produktionen med intresse. Jag har också en uppsjö av (spoileriga) tankar om de åtta avsnitt som säsong 1 består av:

För det första: castingen är utmärkt. Rosamund Pike som Moiraine är utmärkt. Daniel Henney som Lan Mandragoran visar på bättre skådespel än någon som varit med i X-Men Origins: Wolverine har rätt till. Bland de yngre är Barney Harris (tyvärr nu recastad inför säsong 2 av okänd anledning) som Mat Cauthon den som sticker ut mest, men samtliga är bra. Birollsmässigt är La Casa de Papel-spanjoren Alvaro Morté briljant som den falske draken Logain, Johann Myers Padan Fain är underbart creepy, finske Vikings-skådisen Peter Franzén fortsätter visa hur otroligt underskattad han är, den här gången som  en Warder vid namn Stepin, och både Abdul Salis och Kate Fleetwood är härligt lömska som Valda och Liandrin. Man har helt enkelt lyckats sätta rätt folk i rätt roller. 

Värre är det med manuset, främst i seriens andra halva, och allra mest i det sista avsnittet. Att fem otränade (varav tre är svaga) kvinnor lyckas radarslakta en hel armé på egen hand är ganska dumt. Att Padan Fain får hjärnsläpp och inte dödar eller kidnappar Perrin när han har tillfälle är också ganska dumt. Att Nynaeve behöver lära Lan, som vanligtvis är Aragorn på steroider, hur man spårar en kvinna Lan känner lika väl som han känner sig själv? Ganska dumt. Och så vidare. Världsbygget, som man i säsongens första halvan gör ett bra jobb med (inte minst tack vare att man verkligen tar till sig "show-don't-tell"-principen och använder karaktärer som Logain eller Stepin för att highlighta diverse företeelser som kommer bli viktiga för storyn i framtiden) blir i de sista avsnitten närmast ignorerad, och fenomen som The Ways, ogier, the Blight, Dark Ones fängelse eller krigarnationen Shienar får knappt någon förklaring alls. Det är klantigt, helt enkelt. 

Men, än finns det hopp! Skådespelarna är som sagt bra, serien är för det mesta ganska snygg (det är till exempel inte i närheten av det effekthaveri som Shannara-serien visade upp för några år sedan), karaktärerna är relativt välskrivna och man närmar sig de mer storslagna bitarna av böckerna med intriger, olika karaktärer i olika ändar av världen, arméer, generaler, kungar och krig, etc, vilket ju är vad showrunnern Rafe Judkins verkligen ser fram emot. Dessutom var introduktionen av Seanchan i säsongsavslutningens sista scen väldigt stark, och säsong 2 ser ut att blanda storylines från bok 2 och 3, vilka bägge har mer potential än den i bok 1. Förhoppningsvis kan Rafe ta till sig av kritiken (och av de råd han får av Brandon Sanderson vid sidlinjen) och bygga på de bra saker han har, och få till en säsong 2 som är starkare än den första. 

Och vilket betyg landar Wheel of Time då på? Jag ger den nog en 7a, av 10, trots allt, mycket på grund av det fina skådespeleriet och säsonngens första halva. Samt att jag blir glad bara jag får påkostad fantasy på tv överhuvudtaget (tyckte ju rätt bra om Shannara också, trots att effekterna var lika övertygande som en förskoleteater).

HQ

Aquaman har stor potential

This post is tagged as: Aquaman, DC, Film

Postern de släppte igår ser grym ut. Jason Momoa verkar bra i huvudrollen. Estetiken ser himla fräck ut. Att filmen utspelar ig mycket under vatten är oerhört spännande. Och att det blir mix mellan romantisk komedi och Indiana Jones-style quest-film låter himla skoj. Jag ser oerhört mycket fram emot trailer-släppet under Comic Con. Förhoppningsvis kan Aquaman råda bot på det faktum att det inte blir någon Star Wars-film i jul.

Favoritkaraktärer: Star Wars

This post is tagged as: Star Wars, Kylo Ren, Karaktärer, Topplistor, Film

Jag gjorde en blogg om mina favoritkaraktärer i MCU för ett par veckor sedan, och nu tänkte jag klämma i med uppföljaren: mina favoriter i Star Wars universum. Varning: detta kommer bli en oerhört oortodox lista, iochmed att alla Star Wars-fans som ser denna kommer undra om jag är riktigt klok. Det undrar jag med ibland. Hursomhelst, några honorable mentions:

(Hela listan kan innehålla SPOILERS för samtliga live-action filmer, plus Star Wars: Rebels):

*Cassian Andor
Jag gillar verkligen den här snubben. Han introducerades i Rogue One, en film som fick kritik för sina karaktärer. Jag tycker ändå att Cassian är en grym karaktär av ett slag som sällan skådats i Star Wars. En rebell som är villig att bete sig omoraliskt, ljuga och mörda, för att nå sina mål. Cassian Andor representerar en skitigare, gråare bild av en rebell, och gör därmed hela organisationen mer komplex.

*Obi-Wan Kenobi
Nu syftar jag på unga Obi-Wan, och inte gamle Ben, som är en riktig tråkmåns (det är inte Alec Guiness fel, han gjorde sitt bästa). Men prequel Obi-Wan är riktigt skoj. Han är rapp i käften, han är cool, och han har hjärta. Men känner med honom, och är hyfsat engagerad i filmen när han är med. Han är en fantastisk jedi, och lyfter prequel-filmerna med sina sekvenser.

*Han Solo
Han Solo har det mesta. Han är charmig, cool, intressant och någon de flesta Star Wars-fans beundrar. Han är en fantastisk pilot, och ligger bakom många av originaltrilogins mest ikoniska ögonblick. Det finns även få Star Wars karaktärer som gått igenom samma resa som Han har. Från en smugglare som bryr sig mer om sig själv än om någon annan, till en legend över hela galaxen, som dödas av sin egen son. Solo är helt enkelt en grym karaktär.

Och nu, själva listan:

5. Tobias Beckett
Det är här det börjar bli knasigt för många, skulle jag tro. Men Beckett (Woody Harrelsons karaktär i Solo) är någon jag blev väldigt fäst vid. Varje ögonblick som han snurrade sina pistoler var härligt, och hans uppgivenhet inför det mesta, och villighet att gå till vilka längder som helst för att säkra sin egen överlevnad och framgång, var fascinerande. Han bryr sig om folk, men samtidigt har han varit kriminell så länge att han blivit villig att döda och förråda alla för att nå sina mål. Att hans mål sedan var att lära sig spela musik på sin hemplanet var relaterbart och ganska vackert. Beckett var verkligen en greppande karaktär.

4. Poe Dameron
Poe är på många sätt Disneys nye Han Solo. Han är en kaxig pilot med charm. Allt det är såklart kul, och likaså det faktum att han ger intryck av att vara en go gubbe som man kan hänga med. Han har dessutom ett av TLJs bästa arcs, då han går från soldat vars enda lösning på problem är att spränga dem, till ledare som inser att hoppet aldrig är ute, även fast man kanske inte kan se det hela tiden.

3. Sabine Wren
Sabine är även hon en, på många vis unik figur när det kommer till Star Wars karaktärer. Hon är som en mix mellan Boba Fett, Han Solo och en graffittiartist. Jag gillar att hon konstant ändrar färg på sin rustning och sitt hår, och likaså att hon, med blasters, jetpack, Darksaber, bomber, sköldar och någon slags elektrisk lina, har fler gadgets än Batman. Dessutom fick hennes karaktär mer djup när det avslöjades att hon låg bakom ett vapen som Imperiet använde för att utplåna hennes eget folk.

2. Thrawn
Jag älskar Thrawn. Han är kolugn, kall som is, beräknande och taktisk. Hans användning av konst och kultur för att vinna strider är briljant, och hans förmåga att förstå sina fiender är fascinerande. Han är en briljant taktiker, och en skicklig krigare, och skiner i både Rebels och de numera icke-canon böckerna av Timothy Zahn. Thrawn är lätt en av de mest kompetenta och mäktiga skurkar som Star Wars har, och jag hoppas att Disney fortsätter använda honom, även nu när Rebels är över.

1. Kylo Ren
Kylo Ren är briljant. En av de mest komplexa och intressanta figurer jag upplevt, någonsin, och den bästa karaktären i Star Wars. Många håller inte med, och tycker att han är för mesig, eller att han påminner om en arg tonåring. Men det är precis där Kylo Rens briljans ligger. Här har vi en skurk som går runt i en mask för att efterlikna Vader, en mycket mer skrämmande figur. En skurk som får arga utbrott, under vilka han slår omkring sig med ljussabeln likt en galen schimpans. En skurk som ständigt åker på pisk och blir förudmjukad, och tack vare det, ständigt rör sig mer och mer mot mörkret. Kylo visar vad för höga förväntningar, för lite kärlek, och oerhört dåligt självförtroende kan göra med människor. Och jag tror att det faktum att Kylo Ren är så svag gör honom mycket farligare än Vader. För Vader kände aldrig ett driv att gå mot mörkret för sin egen skull. Men för Kylo Ren så finns det ingen annan väg att vinna respekt eller styrka än genom ondska. Och därför kommer han aldrig gå att omvända. Och därför är han även en oerhört fascinerande, och oerhört tragisk karaktär.