Titta på mig, jag är späshöll!

Alltså, detta med selfies... Vi har alla gjort det. Det är oundvikligt i denna tid med alla sociala medier osv. Själv var jag rätt duktig på att tapetsera cyberrymden med mitt nylle medan jag var singel(ca 6 år sedan). Jag minns väl hur man tog en hel serie med foton, valde sedan ut det bästa fotot(oftast den som liknade en själv allra minst), körde en snabb behandling av kontrast/ljus-värden i photoshop och därefter var saken biff.
Någonstans längs med vägen så insåg jag hur jävla fåfängt och löjligt det var. Man lägger ner enormt mycket tid på att skapa ett internet-persona som man istället kan investera i något mer konstruktivt och med mer substans.Jag vill inte bli bedömd för den jag har lyckats lura folk att tro att jag är.
Varje dag ser jag folk på facebook som lägger upp egentagna foton på sig själva, där de antingen är på gymmet, kollar i badrumsspegeln etc. Kommentarerna är desamma varje gång, där s k "vänner" ger beräftande klappar på den virtuella ryggen med ord som "vaaad fiiin du e". Hur ofta händer detta i verkliga möten? Går man ut och tar en fika med sina bekanta, men väljer att visa sig själv från endast en vinkel så ens blekfeta röv inte syns? Samtidigt så vore det ju nästan ännu mer absurt att ta foton på sig själv utan att försöka försköna den bild man vill visa. Vad är poängen då liksom?
Nej, jag har väldigt svårt för den kultur som odlas via selfies och sociala medier. Finns det någon gräns för hur länge och ofta man får stå framför en spegel och fota sig själv innan det blir absurt?

P.S. Som ni kan se på min nytagna selfie så är jag dum i huvudet.