Mina 30 favoritspel Plats 26

I den här bloggserien rankar jag mina 30 favoritspel. Listan är gjord av bara mig så det här är mina åsikter, har du problem med dem så skriv en egen

30 Call of Duy 4 Modern Warfare
29 Castlevania
28 Age of Empires 2 / Heroes of Might and Magic 3
27 Little Big Planet

26 Goldeneye 007
Konsol: Nintendo 64
År: 1997
Utvecklare/Utgivare: Rare/Nintendo

Licensspel är för det mesta synonymt med pest och pina, men såklart finns det undantag, det finns alltid undantag. Typ, eller kanske inte. Skit samma, uppenbarligen är Goldeneye ett sådant undantag . Som ni förhoppningsvis förstått är Goldeneye baserat på Bond-rullen med samma namn. Storyn tar spelaren till flera kända platser från filmen i jakten på huvudantagonisten Alec Trevelyan.

Grafiken är riktigt bra (för sin tid givetvis) med många detaljer. Animationerna känns något hackiga, även med 64-standard. Musiken är väldigt mixad, emellanåt får man musik som är väldigt bra, för att sedan på nästa bana lyssna på något segt, tråkigt och allmänt dåligt helt enkelt. Ljudeffekterna är klassiska

Goldeneye är idag legendariskt inom spelvärlden och är en av de bästa förstapersonskjutaren någonsin. Jaså?, tänker nya spelare idag och rynkar på näsan åt denna kantiga inkarnation av ett Fps och fortsätter att spela spel som Call of Duty och Halo på sina digitalboxar och våffeljärn. Goldeneye i princip skapade dagens konsol-fps, visst fanns det tidigare fps på konsol som t.ex. Doom men inget fick till det rätt som Goldeneye gjorde, mycket tack vare den då nya analogspaken. Goldeneye var också först med att introducera ett multiplayer-spelläge vi idag tar för givet i skjutare, nämligen Team Deathmatch.

Så, nu har jag ägnat en stor del text åt nonsensbabblande om något de flesta personer som läser den här bloggen redan vet men ville fortfarande nämna Goldeneyes storhet och vad det lämnat efter sig inom spelvärlden.

Nu till "huvudpunkten", varför är detta ett av mina favoritspel? Well, först och främst var det förmodligen det första fps jag någonsin spelade, vilket lämnade stort avtryck på mig som gamer. Det blev också ett hiskeligt antal timmar multiplayer i splitscreen. Även kampanjen var något jag uppskattade som liten. Jag kunde inte engelska, så i de flesta uppdrag prövade jag mig fram och till slut tog jag mig till den mastiga slutbanan för den episka striden mot Trevelyan och hans outtömliga förråd av hantlangare.

Men jag kan ju inte döma ett spel enbart efter barndomsminnen, eftersom de alltid (eller ja, nästan iallafall) är starkare. Så vad är det då som får mig att gilla Goldeneye efter så många år? Förutom att det är ett grymt bra spel överlag så blir jag alltid så glad när jag spelar det, ibland börjar jag skratta hejdlöst, jag vet inte varför men det har väl med Goldeneyes gamla teknik i jämförelse med nya fps att göra :).

I fps-genren blir spel snabbt utdaterade. Det syns väldigt väl i Goldeneye som tyvärr i jämförelse med dagens spel blivit lite ospelbart, men inte helt. Det är fortfarande roligt men man blir lite irriterad på den knasiga kontrollen.

Goldeneye 007 är helt enkelt ett fantstiskt spel och i min syn det bästa Fps nånsin (spoilade listan lite här men ville fortfarande säga det)

Som slutkläm skulle jag vilja ha lite feedback på den här bloggserien. Är den värd att läsa? vad ska jag skriva mer/ mindre om? Säg allt som kan göra den bättre