Mina 30 favoritspel plats 1

1 The Legend of Zelda The Wind Waker
Konsol: Gamecube
År: 2003
Utvecklare: Nintendo
Genre: Äventyr

Allt började för något år sen, jag hade just spelat genom både Ocarina of Time och Majoras Mask och var sugen på fler Zelda-äventyr. Då tipsade min kompis mig om Wind Waker som enligt han var det bästa spelet i serien. Det enda jag visste om Wind Waker var att det hade tecknad grafik - cel-shading, vilket gjorde mig väldigt skeptisk. Jag tyckte att grafiken gjorde spelet barnsligt och det kändes inte som ett riktigt Zelda-spel. Till slut så lånade jag hem kompisens Gamecube och Wind Waker ändå, mest för att det stod Legend of Zelda på fodralet - även om jag var mycket skeptisk.

Full av skepsis stoppade jag in skivan och började spela. Då blev jag introducerad till en Link utan sin välkända gröna outfit som fyllde år just denna dag, med sig hade Link också sin irriterande syster Aryll. Min första uppgift var att gå till min mormor där Link får sina traditionella gröna kläder. Snart ser jag också den första damen i nöd, en piratflicka som blivit kidnappad av en gräsligt stygg fågel från sin piratbåt. Besättningen på båten hinner dock skjuta fågeln och flickan hamnar i skogen på ön. Link får sitt svärd och äventyret börjar på riktigt. Link räddar flickan, som heter Tetra och visar sig vara kapten över piratskeppet. Den gräsligt stygga fågeln kommer dock tillbaka och snor denna gång åt sig Links syster istället. Detta blir det nya målet, att rädda Aryll och Link åker med piraterna till Forsaken Fortress. Vid det här laget är jag inte alls imponerad, både grafiken och storyn tyckte jag doftade barnprogram och inte hjälpte det att Dungeonen var tråkig - Link hade förlorat sitt svärd och var tvungen att smyga förbi vakterna i en tunna och blev man upptäckt fick man börja om. Detta gjorde mig otroligt frustrerad och jag var nära på att lämna tillbaks skiten men efter någon timme eller två så klarade jag det till slut. Dock så går räddningsaktionen åt fanders när fågeln kommer tillbaks och slår iväg Link ut till havs där han lämnas medvetslös för att dö. Turligt nog kommer en röd pratande segelbåt vid namn King of Red Lions förbi och plockar upp honom. Han förklarar snabbt att onda ting är i görningen i Forsaken Fortress och Link måste hitta 3 pärlor för att stoppa dem. Sagt och gjort, äventyr nu eller? Nej såklart så har segelbåten inget segel och man går iland på Windfall Island för att hastigt skaffa ett. Här är det den första gången jag får den här genuina känslan av ett Zelda-spel. En stad (ö) fylld med intressanta och knasiga karaktärer, affärer och stort utrymme för sidouppdrag. Jag får tag på seglet och sätter kurs mot Dragon Roost Island, där nästa pärla finns.

Vid det här laget var jag sur, riktigt sur. Visst hade Windfall lättat lite på trycket men jag såg inte det toppspelet alla pratade om. Alla de sura fördomarna försvann dock när jag började segla på havet för första gången. Det var helt fantastiskt, blått vatten så långt man såg med en ö långt borta på horisonten, King of Red Lions susade fram på vågorna ackompanjerad av världens bästa spelmusik.
Jag fick en känsla, en känsla av frihet och tillfredsställelse (hur konstigt kombinationen än låter) och det bästa spelögonblicket jag någonsin fått. Nu fick jag verkligen upp ögonen för vad Wind Waker var för något; grafiken kändes som klippt och skuren och den "barnsliga" inledningen hade transformerats till ett storslaget, episkt äventyr. Detta var ett riktigt Zelda-spel trots allt och allt tack vare att jag fick segla i fem minuter. All segling framöver kändes likadant, jag älskade seglingen i Wind Waker till skillnad från många andra som tyckte att den blev för monoton och tråkig. Det fanns alltid något nytt längs vägen: ubåtar, kanontron och nya öar bara för att nämna några. Seglingen i sig är ett av mina absoluta favoritmoment i något spel. Det är dock inte bara seglingen som gör att jag placerar Wind Waker högst på min lista.

Grafiken var något jag var högst negativ till i början men ju längre jag kom i spelet så blev jag mer och mer övertygad om att den passade perfekt och den gav spelet en sorts "mysig" känsla. Spelet kändes mysigt och trevligt men också äventyrligt och episkt, allt i samma mix. Många fans klagade också på att grafiken inte förmedlade känslan och detaljrikedomen som ett Zelda borde ha. Visst får man tycka som man vill men Wind Waker är det snyggaste cel-shadade spelet som finns och Links olika ansiktsuttryck slår även många av dagens ansiktsanimationer. I och med att de gjorde grafiken så simpel (men ack så vacker) kunde man skapa en gigantisk spelvärld helt utan laddningstider.

Om musiken finns dock inga klagomål, här levererar Koji Kondo och gänget ett magnifikt knippe örongodis och de flesta låtar är underbara. Kronan på verket är det fantastiska seglingstemat och utan det skulle seglingen inte ha varit samma.

De klassiska Zelda-bitarna i Wind Waker är också superba och med det menar jag tempel, föremål, egenspelade sånger osv osv. Templen kanske var lite för få och pusslen kanske lite för lätta men templen var överlag superba, favorittemplet är jordtemplet med Medli och speglarna. Alla de klassiska föremålen återkommer (plus för den enorma hammaren) också.

Wind Waker är på sätt och vis mycket likt Ocarina of Time, vilket i sig inte är så konstigt. Wind Waker är upplagt i stil med Ocarina of Time, en stor värld att utforska, en intressant story med tvister, tempel som är upplagda med en skatt i, en miniboss och en riktig boss på slutet. Wind Waker har alltså inget nytt i det området utan kör med det hederliga Zelda-upplägget.

Jag vill poängtera att jag inte anser att Wind Waker är världens bästa spel. Som jag skrivit tidigare så anser jag att den platsen hålls av Ocarina of Time och Super Metroid. Wind Waker har tyvärr några svaga punkter: Vissa gameplay-element är irriterande, det är kort för att vara ett Zelda (kommer inte exakt ihåg spellängden men den är åtminstone mindre än andra spel i serien), pusslen var överlag relativt lätta och striderna likaså. (Link blev lite smidigare att kontrollera i strider och lärde sig bl.a att parera och kontra) Ganondorf ser tjock ut också.

The Legend of Zelda The Wind Waker är alltså inte världens bästa spel, nej. Däremot är det mitt absoluta favoritspel, ja. Det är ett så vackert och magiskt spel, med en unik och enastående känsla. En känsla som binder ihop allt det jag älskar hos spel och levererar det i ett drömland av pixlar. Den audiovisuella biten är otrolig, innehållet är fantastiskt och spelkänslan är perfekt. Wind Waker har något extra, något fantastiskt extra ljuvligt. Jag kommer aldrig sluta älska Wind Waker, aldrig.

Hela listan

Makalöst magnifikt