Nattliga spelsessioner

Lyssna

Det är något speciellt med att spela mitt på natten, när mörkret och tystnaden faller. När alla andra gått och lagt sig sitter jag här, insvept i täcken, lakan och gud vet jag, med igendragna gardiner och ett litet ensamt, rektangulärt ljus som strålar ut från skärmen. Det är bara jag, min illröda kontroll och någon gammal tidlös pärla - inga headsets, onlinehetsande eller musklickande. Det enda som rör på sig är mina fingrar, och det enda som hörs är gammal, hederlig spelmusik.

Det är vid såna här tillfällen jag verkligen uppskattar dessa äldre spel, hur fruktansvärt mycket bättre de egentligen är. Inte nödvändigtvis från ett spelmässigt perspektiv, utan från ett abstrakt håll. Kanske är det bara jag, kanske är jag bara ute och cyklar, men spel som Chrono Trigger har något som Skyrim inte har. Två rollspel som är fantastiska för sin tid ja, men Chrono Trigger känns ändå överlägset. Jag vet att jag ofta överanvänder detta ord, men det känns så magiskt, en abstrakt känsla av awesomeness helt enkelt. Är detta vad folk kallar spelmagi, eller är det bara min skeva definition av det? Är detta anledningen till varför jag kan spela om Majora's Mask ett oändligt antal gånger, men inte de flesta nya spel jag har, som jag knappt spelat igenom 2 gånger? Either way så har jag hittat min nisch inom spelvärlden; strunta i Wii U och istället köpa ett Super Nintendo och en Nintendo 64, för att kunna återuppleva den tiden jag aldrig hade som Playstationägare.

Neh, nu ska jag återvända till min stundande nattliga spelsession, hejsvejs!