Morbius

Sonys egna universum baserat på kända karaktärer från Spider-Man har inte börjat särskilt bra. Båda Venom-filmerna har fått utstå stor kritik från kritiker, men kanske är Morbius precis det som universumet är i behov av? Morbius handlar om Michael Morbius som föddes med en blod ovanlig blodsjukdom som det inte existerar någon behandling för. Michael är dock en oerhört begåvad människa som blir en framgångsrik forskare som till och med får ett nobelpris för sitt arbete. Hela hans liv har han dedikerat åt medicinsk forskning och han tänker inte ge upp hoppet om att bota sig själv och alla andra som lever med denna blodsjukdom. Efter att, vad han tror, ha lyckats hitta ett botemedel, injicerar han sig själv med botemedlet och blir starkare än väntat. Dock med undantaget att han nu byggt upp en törst för blod och blivit en vampyr på köpet.

Filmen spiller ingen tid utan hoppar rakt på Michaels förvandling till vampyr och det visar sig inte vara ett genidrag. I början av filmen får vi bekanta oss med pojken Milo (Matt Smith), som också drabbats av samma sjukdom, som han snabbt blir vän med samt doktorn Emil Nikols (Jared Harris) som också vill försöka hitta ett botemedel. Relationen till såväl Milo som Nikols saknar dock emotionell grund och samtliga karaktärer i filmen går att beskriva som lövtunna. Inte för en sekund går det att känna något för karaktärerna över huvud taget och det är inte sällan som man som tittare rynkar pannan åt deras, minst sagt, märkliga motiv. Milo blir, av någon obegriplig anledning, ondskefull och han vill döda Michael till varje pris.

Morbius känns oerhört stressad och bygger aldrig upp någon känsla för någon av karaktärerna och det sker ganska lite av substans i berättelsen. Detta är oerhört synd då det så tydligt märks att Jared Leto, Matt Smith och Jared Harris kämpar med att göra vad de kan med detta fåniga manus. Där filmen levererar är de gånger som svenska regissören Daniel Espinosa experimenterar med skräckelementen som skapar en kuslig nerv, men dessa element är däremot mycket sparsamma. När inte ens karaktärerna är välskrivna går det inte att kompensera för det löjliga manuset och berättelsen faller därför pladask. Lyckligtvis är Morbius åtminstone inte ett karaktärsmord likt Venom. Fastän manuset är dåligt skrivet, känns det åtminstone som att manusförfattarna försökt att förvalta karaktären med omsorg och göra honom trogen serietidningarna.

Filmens specialeffekter lämnar också mycket att önska. Då Morbius rör sig snabbare än ögat använder Espinosa slowmotion-effekter lite väl mycket när doktorn inte längre är i mänsklig form. Samtliga actionsekvenser innehåller dessa effekter och det blir löjligt redan andra gången. Inte blir det bättre av att CGI:n är så fruktansvärt ful att man helst inte vill se slowmotion över huvudtaget, utan snarare hade man inte velat se det alls. Varje gång när Michael blir arg tvingas vi tittare även se hans vedervärdiga, datoranimerade vampyransikte som snabbt blir uttjatat då det sker ungefär var femte minut. Tyvärr ser han inte heller skrämmande ut och det hade varit trevligt om filmskaparna hade vågat låta oss sitta på spänn ett tag och inte låta oss se monstret med detsamma. Ungefär som i början The Incredible Hulk där vi inte till fullo får se det gröna monstret, utan snarare bygga upp lite av en rädsla inför honom.

Tyvärr är inte Morbius det som de nyskapade universumet behöver. Den är aningen bättre än Venom (1) och avsevärt mycket bättre än dess uppföljare, men Sony har en lång väg att gå om de ska lyckas övertyga biobesökare att vilja investera sin tid i detta universum. Utan att säga för mycket visar de två scener som följer eftertexterna att Sony har stora planer för sina skurkar men om de ska lyckas ro den båten i land, ställer jag mig skeptisk till.