Pans labyrint

Ofelia är en prinsessa från underjorden vars själ väntar på att få återvända till hennes faders rike. I alla fall är det vad hon tror. I själva verket är hon en legitimerad dagdrömmare som under slutet av spanska inbördeskriget bor tillsammans med sin mamma och moders nya man, en tyrannisk kapten som är tänkt att besegra motståndarrörelsens sista mannar.

Där har ni upptaksstoryn till en av årets mest förhandshypade filmer. Och ni vet hur det på omslaget till Disney-filmer brukar stå "Alla pratar svenska" precis som om att det skulle vara en triumf. Well, här pratar alla spanska. Och i ett Hollywood-dominerad filmvärld är det nog en större triumf.

Fantasivärlden som Ofelia flyr in i för att kunna hantera verkligheten är på många sätt en traditionell värld med kungariken, fauner och uppdrag som måste lösas. Men det som imponerar mest med oscarsfrossande Pans Labyrint är att den till skillnad från verklighetstänjande filmer som Harry Potter och Narnia levererar en saga som inte är tänkt att vara något annat än ond.

Att den sedan är insvept i fantasyförpackning med ypperlig kostymering och briljant scenografi ändrar inte på det faktum att det är ren och rå realism vi har att göra med där maktförhållandena står i centrum, såväl missbruk som avsaknaden av det. Och titta på liraren med ögonen här nedan, han hade inte på något sätt gjort bort sig i Silent Hill-universumet.

Tecknen på att Guillermo del Toro bemästrar fantasins värld fanns redan i Mimic, Hellboy och framförallt Devil´s Backbone. Vad som möjligen överraskar är att spänningsmomenten och de emotionella aspekterna är lika klockrena som en tvångspensionering av Uwe Boll. Historien med kaptenen och gerillamännen är oerhört väl genomförd och personligen fick jag en ny favorit i Maribel Verdú som spelar Mercedes, gerillans allierade som i smyg fraktar mat och förnödenheter från huset upp till bergen.

Sedan är ju hela upplösningen och upplägget på filmen hjärtslitande i all sin enkelhet med utvecklandet av dubbla identiteter och försvarsmekanismer hos ett barn. Del Toro bästa film, med råge. Och årets bästa fantasyfilm, med ännu mera råge.

Skulle skon klämma på något ställe så klämmer den i så fall åt när det börjar närma sig slutet och del Toro väljer att plötsligt skifta perspektiv och skildra Ofelias världsbild utifrån en annan person och därmed tar udden lite av fantasyanslaget. Är jag mer specifik än så riskerar jag att spoila scenen och filmen så tänker jag inte göra. Ni får gissa er till vilken scen jag menar.

2-discen från Pan Vision är inte bara riktigt läcker utseendemässigt med sitt slip-case utan även riktigt bra. Bildåtergivningen från hur filmen presenterades när jag såg den på bio har man lyckats återskapa trots allt svärta och skuggor. Förutom en trevlig presentation av filmen av Guillermo del Toro bjuds det på ett antal minidokumentärer som föga förvånande låter oss veta att mycket av inspirationen kommer från europeiska sagokulturer. Ett antal storyboards och skisser där man jämför den färdiga filmen med ursprungsmaterialet är också intressant ur filmiska synvinklar. Trevlig utgåva, indeed. Köp!