Stand Up Guys

Filmen:
Det är upplagt för rena filmälskarfesten när kunggubbarna Al Pacino, Christopher Walken och Alan Arkin spelar tillsammans för första gången någonsin. Men sanningen är att man mest bara blir förkrossad. I Fisher Stevens actionkomedi (en genremärkning lika sanningsenlig som att kalla Sunes Sommar för ett gripande drama) haltar de äldre herrarna omkring i en fullkomligt bedrövlig berättelse fylld av utdragna scener, bortslarvad potential och plågsamt förutsägbara "skämt" om hur jobbigt det är att bli gammal.

Vi får följa Pacinos karaktär Val när han släpps ut från fängelset efter att ha avtjänat ett 28-årigt fängelsestraff för att ha vägrat tjalla på sina kumpaner efter en misslyckad kupp. Ute i det fria väntar gamla kompisen Doc (Walken) som blivit tvingad att ta på sig uppdraget att döda Val från en hämndlysten gangsterboss. Men innan det blir dags att utföra uppdraget, så bestämmer sig herrarna för att, tillsammans med vännen Hirsch (Arkin) som smiter ut från sitt ålderdomshem, spendera en sista natt tillsammans med det gamla gänget och leva livet.

Stand Up Guys hade kunnat bli en riktigt bra film - och det är det som gör en mest förbannad. Under de konstanta flödet av klyschor, evighetslånga samtal med styltig dialog och skämselframkallande gubbsjuka finns en potential som aldrig nyttjas. Manusförfattaren verkar ha fått för sig att det räcker med att bara låta de gamla skådespelarna sitta ner tillsammans och babbla gamla minnen för att vi tittare ska känna oss nöjda. Det hade kunnat funka, absolut. Om det inte vore för att manusarbetet är skrämmande uselt och aldrig kan bestämma sig för vilken typ av berättelse den vill vara. Ena stunden bjuds det på en ytterst malplacerad och inte så lite töntig biljakt, tätt följt av tramsiga sexskämt rörande ett dammsugarmunstycke som kukförlängare, bara för att sekunden senare bli gravallvarligt dramatiskt när döden kommer på besök. Stand Up Guys vill vara lite allt möjligt i genreväg, men blir i slutändan egentligen ingenting.

Inte ens Pacino, Walken eller Arkin lyckas rädda filmen. Deras skådespeleri är tröttare än någonsin och precis som karaktärernas konstanta upprepningar om våndan över att bli gammal, så känns deras ageranden mest bara unkna. Stand Up Guys är sorgligt nog varken spännande, underhållande eller gripande.

Den är bara usel.

Bilden:
Bildmässigt är det betydligt bättre än vad filmen förtjänar. Mängden detaljer är iögonfallande, mycket på grund av valet att använda sig av extremt många närbilder under filmens gång, så räkna med att kunna räkna både rynkor och skäggstrån i de gamla herrarnas nunor. Även i övrigt är det stabilt hela vägen med fina färger och med en mustig svärta.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.40:1.

Ljudet:
Även på ljudfronten imponerar man med ett förvånansvärt kraftfullt DTS-HD Master Audio 5.1-spår som bjuder på bra tryck i såväl musikinslagen som i filmens få actionfyllda ögonblick, däribland en biljakt som levererar en fyllig och levande surroundupplevelse. Dialogerna är dessutom bra mixade och de få basmomenten är tillfredsställande när de väl dyker upp.

Extramaterialet:
Här finns ett kommentarspår med regissören Fisher Stevens som är tragiskt att lyssna på av två anledningar. För det första, Stevens pratar mycket om vad han ville uppnå med filmen och låter stolt över det han åstadkommit (det borde han inte vara) - och för det andra: karln är otroligt härlig att lyssna på. Saklig, intressant och med några roliga anekdoter. Det gör det bara extra jobbigt att verkligen avsky filmen så mycket som jag gör. Förutom kommentarspåret, så finns här tre kortare featurettes om skapandet av filmen samt några bortklippta scener. Inget att skrika sig hes över direkt.