The Invasion

Att Invasion är en remake på en remake på en remake säger en del. Inte bara om den idétorka som råder i amerikansk genrefilm utan även vilken tillit man gång efter gång tillskänker fenomenet utomjordiska besökare. Det sistnämnda gör man dock all rätt i, för visst är aliensporer som letar sig in i människokroppar och sedan över natten, när man intet ont anande, ligger och sover mer eller mindre zombiefierar sitt värddjur rätt behagligt filmstoff i all sin enkelhet. Vilket man kan anta att även Kidman och Daniel Craig lär ha tyckt när de skrev på sina rollkontrakt.

Ploten är hur som helst att utomjordiska sporer letar sig till jorden och likt ett virus sprider det sedan sig via bland annat kroppsvätskor vilket rent grafiskt ser lite lustigt hur nog folk går omkring och spyr på varandra. Nicole Kidman spelar psykiater som får sin son smittad, dock visar det sig att sonen är immun vilket väcker hopp om att kunna bota smittan. Och nu undrar du förstås var Daniel "James Bond" Craig kommer in i bilden och han kommer in någonstans snett underifrån som en snäll läkare som hjälper att utreda smittans ursprung och egenskaper.

Tittar man på föregångarna så är Don Siegels original från mitten av 50-talet en riktigt bra film med tydliga politiska riktmärken och paranoia-vinkel (under McCarthy-eran). Det vore att överdriva att påstå att Invasion följer i dess fotspår. Problemet är att Invasion egentligen är två filmer, dels en långsam sci fi-dystopi regisserad av Oliver Hirschbiegel. Dessvärre blev inte producenten och filmbolaget speciellt nöjda med stackars Olivers insats vilket föranledde att man tvångsrekryterade V för Vendetta-killen James McTeigue för att regissera vissa scener för att få upp tempot och ett mer publikt anslag. Tyvärr är skarven mellan de olika delarna lika osmidig som Napoleon Dynamite på dansgolvet och den nerv som finns bleknar i manusförenklingar som inte är klädsamt i en genre som handlar om essensen i mänskligt beteende.

Sägas kan också att man ropade in Wachowski-bröderna för att pimpa upp manuset. Alla så kallade förbättringar har dock enbart lett till att den där malande och suggestiva obehagskänslan som föregångarna har nästan är helt borta och istället känns anpassat och publikfriande. Trist så klart, inte minst eftersom man efter ett tag blir lika sömnig som Nicole Kidmans karaktär. Dessutom ser "röntgen/dna-bilderna" av hur viruset sprider sig i kroppen oförskämt taffligt ut.

DVD:n innehåller trevligt nog en dokumentär om genren och de tidigare filmerna även om man inte går speciellt djupt. Sedan innehåller den ytterligare tre minidokumentärer om inspelningen. Varken ljud eller bild känns speciellt balanserat och på det stora hela blir det verkligen ingen rekommendation.