10.000 B.C.

"Skenande mammutar, det är grejer det." Ungefär så tänkte nog popcorngubben Roland Emmerich när han bestämde sig för att gå loss på Hedenhös-epoken med sina klåfingriga regissörslabbar. Och det tänkte han väl förvisso rätt i för de pampiga mammutscenerna som maler på så att marken skälver är rätt och slätt riktigt coola. Sedan glömde man att resten av speltiden hade behövts fyllas ut med något någorlunda vettigt. Istället har man försökt integrera en kärlekshistoria mellan den unge stamkrigaren D'Leh vars förälskelse, den fagra Evolet, blir tillfångatagen och bortförd till D'Lehs stora förtret.

Yes, vi pratar om 10.000 B.C. Ett actionäventyr som faktiskt är något så ovanligt som en film som utspelar sig på stenåldern och det är ju friskt vågat. Jag förstår till fullo att man inte har haft tid och/eller kapacitet att göra den historiska research som hade behövt för att skildra tidsepoken korrekt men den här känns snarare som någon bortglömd Monty Python-sketch. Notera gärna att man använt idel okända skådisar och det kan ju ibland vara ett smart drag (läs: Apocalypto och United 93). Men den här gången lär skådisarna förbli okända även efteråt om ni förstår vad jag menar.

Med dagismanus och ett av filmhistoriens träigaste kärlekspar så är det upp till det visuella att rädda filmen och det mäktar man inte med trots goda CGI-försök. 10.000 B.C. har utmålats som en stenåldersvariant av Apocalypto och visst ser jag poängen i jämförelsen. Hade det inte varit för att Emmerich är den största grottmänniskan av dem alla så hade liknelsen nästan gått hem.