Hade det inte varit för att manuset och det storymässiga genomförandet är så hiskeligt underutvecklat att Scary Movie-skaparna hade blivit generade så vore Speed Racer antagligen en modern klassiker och en film att ödsla mästerverksadjektiv på. Nu ställer den istället några basala funderingar på sin spets som är viktiga att fundera på och göra klart för sig själv. Till exempel hur viktig handlingen egentligen är i en film? Och hur högt det går att dra upp ett betyg enbart baserat på estetik?
För Wachowski-bröderna har svalt det blå pillret och slängt sig huvudstupa in en värld av neoninferno, retrofuturism och gravitationsslaktande som egentligen inte liknar något man sett tidigare, eller för den delen ens trodde att man skulle få se på ett tag. Och som den där störiga reklamfilmsslogan går: "You look like a million". Speed Racer gör verkligen det. Som 80-talets high concept-filmer fast oändligt mycket mer draget till sin spets; dyrt, onödigt och enbart yta. Som sagt, enbart yta. Och så Emile Hirsch som många ser som Hollywoods nästa guldklimp. Kanske. Potentialen finns där. Frågan är om omdömet när det gäller val av filmer gör det.
Ska man försöka utvinna något substantiellt ur Speed Racer så kan man med enkelhet betrakta densom en hyllning till det artificiella och världsfrånvända. Det finns egentligen inget i filmen som ens känns som att det härstammar från verkligheten. Faktum är att det enda som får bli realistiskt och jordbundet i det här sammanhanget är betyget. Och just det, filmen handlar visst om bilar och en kille som heter Speed...