The World's End

Filmen:
Efter zombierullen Shaun of the Dead och actionparodin Hot Fuzz kan man inte förvänta sig mycket annat än ren galenskap från det brittiska radarparet Simon Pegg och Edgar Wright. Och det är precis vad vi får. Kopiösa mängder öl, bromance och plötsligt kaos är nyckelorden i denna visuellt välgjorda och vrickade komedi.

Som den avslutande delen i den så kallade Cornetto-trilogi håller sci-fi-komedin The World's End samma kvalitet som de föregående filmerna. Pegg och Wright har alltså gjort det igen, bidragit med lika mycket galenskap och underhållande randomness som gör att man stortrivs i soffan. En alkoholiserad man med medelålderskris (Pegg) kontaktar sina gamla vapendragare (Nick Frost, Martin Freeman m.fl) för att åter igen göra ett försök att fullfölja den där pubrundan de aldrig klarade av som unga. Efter både lögner och tjat lyckas han få med sig sina vänner och ett hejdlöst äventyr har börjat. De har målet i sikte, men vägen dit är längre än de tror och fylld med hinder som de aldrig hade kunnat förutse.

Peggs karaktär Gary är påfrestande och det är på gränsen till jobbigt. Trots enorm frustration har hans vänner tålamod med honom, större tålamod än vad jag har. Gary, som vägrar inse att han inte är ung längre, tror att om han bara lyckas genomföra den där jäkla pubrundan så kan han känna att han har slutfört någonting i sitt liv. En sannerligen tragisk man. Martin Freeman har efter The Hobbit, Sherlock och Fargo blivit en av mina absoluta favoriter och i denna filmen är han precis lika stabil som vanligt. Hans småförvirrade och bekymrande stil i samtliga av sina roller faller mig väl i smaken. Väldigt charmigt tycker jag. Vi får även njuta av (läs: stå ut med) Pierce Brosnans sällskap. En man som jag helt tappade respekten för efter sin tvivelaktiga insats i Mamma Mia!. Ryser fortfarande när jag tänker tillbaka på hans sångframträdande. Hans insats i The World's End är inte bättre och hans rollfigur är ganska ointressant. Som tur är har han ingen större roll, det glädjer nog många.

Trots en något trevande start lyckas filmen underhålla hela vägen fram tack vare ett fantastiskt tokigt manus och stabila skådespelarinsatser. Filmen tar upp tunga ämnen som depression, alkoholism och självmordstankar men istället för att göra en klassisk dramafilm om det, väljer Pegg och Wright sci-fi-galenskap och oförutsägbar kalabalik istället. Helt rätt tycker jag. Gillar man den typen av fantastiska fånighet som manusförfattarna bjuder på så kommer The World's End inte att göra en besviken. Men om man ska jämföra denna filmen med de tidigare filmerna i trilogin så tycker jag ändå att detta är den sämsta av dem. Bäst i filmen, trots den påfrestande alkoholist han figurerar, är Simon Pegg som roar mig på ett alldeles ypperligt sätt. Tack för det!

Bilden:
Det är en visuellt välgjord film som går i mörka toner där svärtan är precis så bra som den ska vara. Trots de mörka tonerna och småbleka färgnyanser är bilden skarp och klar. Rent bildmässigt ser filmen fantastisk ut på Blu-ray.
Bilden har formatet 2:35:1

Ljudet:
Ljudet i The World's End är näst intill perfekt. Effekterna förstärkt av det kraftfulla DTS-HD Master Audio 5.1-spåret och dialogerna är kristallklara. Det är ett välbalanserat ljud, som precis som filmen, inte kommer att göra en besviken.

Extramaterialet:
Vi får en ganska lång redogörelse för hur filmen blev gjord och det tycker i alla fall jag är väldigt roligt att se. Vi får även se en borttagen scen, vilket kändes ganska onödigt att ha med egentligen, då det endast handlade om ett fjuttigt litet klipp.