Hobbit: Smaugs ödemark

Filmen:
Jag var verkligen inte imponerad av den första Hobbit-filmen. De inledande scenerna i Fylke var visserligen rätt mysiga och visst var det roligt att återse gamla godingar som Gandalf och lyssna på Howard Shores musik igen, men jag har nog aldrig sett en film som känts så lång och och i slutändan så innehållslös. Det gick inte att dölja att källmaterialet är en knappt 200 sidor lång barnbok som i filmform spätts ut med långdragna actionscener och tröttsam slapstick för att det ska räcka för en en hel trilogi.

The Desolation of Smaug känns precis lika utdragen, om än en aning mer uthärdlig tack vare Smaugs närvaro. Bilbo och dvärgkompaniet (jag kan inte ens namnet på hälften av dem, än mindre vem som är vem) fortsätter sin enträgna marsch mot Ensliga Berget och hinner på vägen tillfångatas cirka sjuttioåtta gånger av alltifrån vättar till alver. Jag hann tröttna på att se klåpargänget bli tillfångatagna redan i första Hobbit-rullen. Här fortsätter de att visa prov på osviklig talang att hamna i klorna på allsköns fantasypack som av olika anledningar inte vill låta dem ta sig till berget. Det blir flyktscen på flyktscen, den ena mer spektakulär och CGI-dränkt än den andra. Den extremt utdragna forsscenen till exempel (som många tycks älska) erinrade mest om ett icke interaktivt speldemo på en E3-mässa.

Det går egentligen utmärkt att snabbspola rejäla delar av filmen utan att missa något av värde. Eller ja... du riskerar missa Legolas som gör ett forcerat inhopp för att stirra intensivt mot horisonten med sina isblåa kontaktlinser. Du kanske också missar den lama "kärlekshistorien" mellan en av dvärgarna (Fili? Gloin? Bifur? Bofur? Kili? Jili? Herman? Göte?) och den inkvoterade alven Tauriel. Den i sig är rätt underhållande, men inte på det sätt som Peter Jackson ämnar, misstänker jag. I alla fall, med lite jävlaranamma och smisk-assistans från Tauriel så lyckas det burdusa clownsällskapet till slut att ta sig till sin destination (det tog dem bara en och en halv film) varpå nya problem i form av en eldsprutande drake dyker upp.

Just Smaug är en av filmens enda riktiga behållningar. Benedict Cumberbatchs mullrande basröst fungerar ypperligt och den narcissistiske draken är en långt mer underhållande skurk än albinoorchen från förra filmen som här fortsätter att jaga våra huvudpersoner. Det är också trevligt att Martin Freeman som Bilbo får göra lite mer än att bara reagera nervöst på allt som händer runtomkring honom. Utan honom hade det inte funnits många karaktärer att heja på tyvärr. Många av dvärgarna är fortfarande alldeles för anonyma för att jag ska engagera mig i deras öden. Inte för att jag upplever att jag ens skulle behöva oroa mig, för de tycks överleva precis allt. Som grupp är de också för vresiga mot allt och alla. Thorin i synnerhet är idel misstänksam och agerar så tjockskalligt att det bara blir irriterande. Hade jag varit en skogsalv med krona på huvudet så hade jag också tillfångatagit dem, bara för att de är så förbannat jobbiga.

Regissören Peter Jackson har verkligen gett sig fan på att snickra ihop en ny Lord of the Rings-trilogi men sitter på alldeles för tunt källmaterial. Det hjälper liksom inte att han kastar in stoff från andra Tolkien-verk. I slutändan smakar allting beskt av utfyllnad. För att bygga upp förväntningarna inför sista filmen avslutar han The Desolation of Smaug med en nervig cliffhanger. Jag skriver ‘nervig' för att jag antar att den ska vara det, att publiken ska dra efter andan och bli otålig inför upplösningen. Själv känner jag spontant att Smaug gott kan behålla dvärgarnas guld. Så mycket bryr jag mig om dem. Smaug är faktiskt både mer underhållande och mer vältalig än de kortvuxna små skäggubbarna.

Bilden:
Som väntat levereras The Desolation of Smaug i knivskarp bildkvalité. Jämfört med första filmen är färgpaletten mycket mörkare, men svärtan är genomgående djup och kontrasten imponerar. Bilden är tacksamt städad från distraktioner som banding och artifakter och enda gången som jag egentligen reagerade över kvalitén var under forsscenen när Peter Jackson slänger in lite GoPro-kameror. Det felet kan dock inte tillskrivas själva Blu-ray-utgåvan. Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.40:1.

Ljudet:
Inga klagomål överhuvudtaget. Utgåvans DTS-HD Audio Master 7.1-spår prickar helt rätt, vare sig det handlar om klarhet i dialog och ljudeffekter till kraften i actionscenerna. Grymt balanserat ljud.

Extramaterialet:
Ganska snålt. Vi får följa med Peter Jackson till inspelningen och besöka några av filmens centrala skådeplatser. Tillkommer gör en radda produktionsvideos och annat lullull om bland annat Nya Zeeland som Midgårds hem. Räkna med fläskigare extramaterial när den förlängda versionen av filmen släpps.