Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Filmen:
Precis som halva Sveriges befolkning läste jag "Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann" och tyckte att det var en rolig bok. Historien om Allan Karlsson och hans osannolika livsöde, kantad av möten med historiska figurer som Harry S. Truman, Stalin, spanske diktatorn Franco och vår egen Tage Erlander, kändes redan i skriftform som upplagd för en filmatisering.

Har du mot förmodan missat vad allt ståhej handlar om ("ståhej" - se där, jag börjar redan dra till med gubbuttryck) så kretsar historien kring Allan Karlsson som på sin 100-årsdag bestämmer sig för att lämna tristessen på ålderdomshemmet och ge sig ut äventyr. Knappt hinner han kliva in på byns resecentrum innan han kommer över en väska med 50 miljoner kronor. Kort därpå är Allan jagad av både polis och korkade MC-gangsters. Allans nutida eskapader genom svensk lantidyll varvas med återblickar från Allans yngre dagar.

Det är i dessa återblickar som filmen lyser till som starkast. Tempot skruvas upp och fantasin sjuder när Allan genom diverse slumpartade händelser träffar mängder av historiska celebriteter och dessutom indirekt påverkar världshistorien (bland annat genom att hjälpa Robert Oppenheimer konstruera atombomben.) I dessa scener märks det också vart det mesta av budgeten gått; miljöerna är varierade, det sprängs broar i massor, ubåtar ploppar upp mitt i Stockholm, Stalins mustasch är härligt buskig och Göran Hellbergs foto är genomgående briljant.

Filmens tempo sjunker dock så fort vi hoppar tillbaka till nutiden. Inledningsvis är Allans flykt från ålderdomshemmet väldigt underhållande och det bjuds tidigt på några riktigt sköna replikskiften, men tyvärr blir filmen mer och mer spattig och ofokuserad desto längre speltiden fortlöper. Under tiden som Allan och hans nyvunna vänner hänger hos Mia Skäringers rollfigur så sitter jag mest och väntar på att regissören Felix Herngren ska sparka igång en ny tillbakablick istället. Inte minst när känslan av att filmen håller på att bli en ren buskiskomedi börjar smyga sig på (en elefant som sätter sig på en MC-knutte, vad tokigt, höhöhö.) Kanske var det problemet med tempot som gjorde mig mer svårflirtad, eller så blir filmen helt enkelt bara mindre och mindre rolig.

Robert Gustafsson gör i alla fall en utmärkt insats som rynkig gubbe. Sminkningen är riktigt imponerande och det sluddriga talet sitter där det ska. Efter bara några minuter tänker jag inte ens på att det är Robert Gustafsson som hasar runt i sandaler utan Allan Karlsson, hundra år gammal stofil med förkärlek för dynamit och gratis spritdrycker. Andra inblandade gör också fullt godkända roller, även om jag börjar bli trött på att se Jens Hultén spela skrikig gangster och Mia Skäringer spela... typ Mia Skäringer.

Allt som allt är filmatiseringen av "Hundraåringen..." helt okej. Den börjar väldigt roligt för att sedan gå upp och ner i kvalité, alltjämt som humorn sakta men säkert slår över till mer och mer fars. Vilket såklart är trist. Snyggt foto, bra rollinsatser och en del riktigt sköna scener gör den ändå sevärd.

Bilden:
Med svenska mått är det här en väldigt gedigen Blu-ray-utgåva både beträffade bild- och ljudkvalité. Tydlig skärpa och krispiga, klara färger med bra svärta gör Göran Hellbergs foto rättvisa.

Filmen är kodad i AVC och har formatet 2.35:1

Ljudet:
Det smäller, dundrar och skjuts och låter genomgående väldigt välmixat och proffsigt på utgåvans mustiga DTS-HD Master Audio 5.1-spår. Att det ibland är svårt att höra vad Robert Gustafsson säger beror mer på att karln mumlar och är konstant full än ljudet i sig.

Extramaterialet:
Väldigt magert. Vi får en bakom kulisserna-titt och det får vi nöja oss med.