300: Rise of an Empire

Filmen:
Zack Snyders originalfilm från 2006 var en snygg och rappt berättad actionbagatell. Leonidas och hans hårddeffade spartaner bjöd på ett karaktärsdjup likvärdig den du finner hos ett gäng mannekänger i NK:s julskyltning, men det stoppade inte filmen från att bjuda på mängder av fläskig underhållning. Stilistiska actionscener, sprudlande testosteronnivåer och ostiga oneliners gjorde att jag lämnade biografen mätt och belåten.

Den mättnadskänslan har hållit i sig, vilket gjort att suget efter uppföljaren 300: Rise of an Empire - baserad på Frank Millers seriealbum "Xerxes" - aldrig infunnit sig. Mellan anslaget och den pompösa finalen i filmen är det därför i huvudsak en enda tanke som klamrar sig fast i huvudet: Är den här filmen verkligen nödvändig? Och svaret upprepar sig, gång på gång: Nej. Verkligen inte.

300: Rise of an Empire verkar tycka att att det fanns ett behov att fläska ut intrigen i föregångaren. Den utspelar sig därför både före, samtidigt och efter det som hände i 300. Det refereras konstant till Leonidas och hans gäng och känslan av att jag tittar på någon sorts "Meanwhile... in another part of Greece"-spinoff kryper fram, alltjämt som filmen helt saknar samma fokus som originalet.

Att nya regissören Noam Murro lyckas göra huvudpersonerna ännu mer anonyma än de i föregångaren är en närmast imponerande bedrift. Sullivan Stapleton som Themistocles skulle kunna ordineras ut som medicin åt folk med sömnproblem. En 16-åring som känner sig otillräcklig eller tråkig skulle kunna tröstas med orden: "Du är inte Sullivan Stapleton i alla fall." Vore det inte för Eva Greens rollinsats som blodtörstiga antagonisten Artemisia hade jag förmodligen somnat tidigare än jag gjorde.

Helt hopplöst är det dock inte. Är du enbart ute efter snygga stridsscener, magrutor och lite nipple-shots kommer du att få din kvot uppfylld, med råge. Fighterna är större och fler än tidigare. CGI-blodet sprutar ur vidöppna artärer och lemmar kapas på löpande band. Tyvärr överanvänds slowmotion-effekterna alldeles för mycket. Jag hann tröttna på den här effekten redan i originalet, för att sedan bli spyless på den i tv-serien Spartacus.

Nu låter jag väldigt, väldigt kritisk till 300: Rise of an Empire. Jag vill förtydliga att det inte rör sig om en direkt usel film; vill du ha ytlig action är det precis vad du får också. Mitt största problem med den är att den saknar mening. Den lövtunna intrigen fylls med fullkomligt ointressanta figurer, vilket i sin tur gör att de tekniskt snygga striderna inte blir mer än just tekniskt snygga strider där jag inte bryr mig om utgången, inte bryr mig om några konsekvenser eller ens hejar på den jag förväntas heja på. 300 var också yta framför innehåll, men den hade samtidigt bättre fokus och Leonidas dödskamp mot en övermäktig fiende var faktiskt hyfsat spännande. I 300: Rise of an Empire saknas allt utom våld och nakna kroppar, och hur mycket jag än gillar våld och nakna kroppar räcker det inte.

Bilden:
Som förväntat av en film som består av 99 procent yta är bildkvalitén på Blu-Ray-utgåvan helt magnifik. Superskarp, grym färgmättnad och helt befriad från tråkigheter som banding och macroblocking. Här snackar vi referensmaterial.

Ljudet:
Warners DTS-HD Master Audio 7.1-surroundspår gör varje stridsscen, varje dödsrop, mullrande våg och knarrande skrov rättvisa. Det är storslaget och mäktigt och genomgående superbt mixat.

Extramaterialet:
Drygt en timmes vanligt bakom kulisserna-material där skildringen av arbetet med filmen varvas med historiska anekdoter. Ingenting att höja på ögonbrynen åt.