Nebraska

Filmen:
Från regissören av The Descendants och Sideways kommer årets hittills bästa feel good-film, presenterad i utsökt, svartvitt foto och fullproppad med bitterljuv melankoli. Nebraska berättar historien om åldriga, förvirrade Woody (Bruce Dern) som tror sig ha vunnit en miljon dollar på ett lotteri. Familjen säger att det bara är en bluff men Woody vägrar lyssna och bestämmer sig för att själv bege sig till Lincoln för att hämta ut sina pengar. Problemet är bara att Lincoln ligger i Nebraska, 120 mil bort, och Woody får inte köra bil.

Efter otaliga (misslyckade) övertalningsförsök att han inte vunnit några pengar bestämmer sig yngsta sonen David (Will Forte) att stuva in Woody i passagerarsätet på Subarun och köra honom. Mest bara för att fadern ska sluta ge sig ut och promenera längst motorvägen ensam. På vägen från Montana till Nebraska stöter de på det ena hindret efter den andra i form av förlorade löständer och giriga släktingar. Samtidigt får David möjligheten att lära känna sin far lite djupare.

Alexander Payne och manusförfattaren Bob Nelson har med grym känsla för det finstämda satt ihop en otroligt vacker, sorglig och alltjämt humoristisk historia om trasiga familjeband, försoning och om livet som aldrig riktigt blev som det var menat. Bruce Dern i huvudrollen som Woody är helt fenomenal, både i kroppsspråk och sättet han levererar den ena snäsiga, halvdementa kommentaren efter den andra.

Lika bra rollprestationer får vi från Will Forte och inte minst June Squibb som Davids milt sagt frispråkiga mamma. Här snackar vi hårdkokt matriark som trots harmlös uppsyn fullkomligt golvar allihopa - tittaren inkluderad - med sitt grova språkbruk och sin brutala uppriktighet. En favoritscen är besöket på kyrkogården när Squibb ska "pay her respects" till de döda. Det slutar med att hon totalsågar halva Woodys släkt: "There's Woody's little sister, Rose. She was only nineteen when she was killed in a car wreck near Wausa. What a whore!"

Den absurda humorn skär sig lyckligtvis aldrig med seriositeten i berättelsen. Payne balanserar skickligt det komiska med det vemodiga, utan att det någonsin blir för mycket av det ena eller det andra. Det svartvita fotot hjälper också till att skildra ett USA fjärran från de pulserande storstäderna vi oftast ser på film. I Nebraska får vi karga, öde landskap, järnvägsspår och sönderflagnande hus mitt ute i ingenstans, bebodda av åldringar och lantisar som sällan får ta plats i stora Hollywood-produktioner. Det känns uppriktigt och annorlunda och ger filmen en väldigt genuin känsla.

Nebraska är Alexander Paynes bästa film. En perfekt rulle att mysa ner sig framför när hösten sakta börjar krypa närmare och luften blir kallare. Här finns fantastiska skådespelare i roller vi sällan ser dem i och absurt roliga ordväxlingar. Att den nominerades till sex Oscars, bland annat för bästa film och bästa manliga huvudroll, är förståeligt. Att den inte vann några är inte det.

Bilden:
Bristen på färg gör att tittaren kan fokusera helt på detaljrikedomen istället, och här bjuder Blu-ray-utgåvan på referensmaterial. Fantastisk skärpa, bra svärta och inga spår av brus, banding eller andra bildstörningar.

Bilden har formatet 2.39:1

Ljudet:
Utgåvans DTS-HD Master Audio 3.0-spår är ingenting som utmärker sig på något sätt. Samtidigt är inte det här en film som bygger på maffig ljudbild. Vi får ett ljudspår som gör vad det ska och det räcker.

Extramaterialet:
En bakom-kulisserna-feature på cirka 30 minuter som förklarar varför och hur filmen gjordes.