X-Men: Days of Future Past

Filmen:
Jag hade rejält höga förväntningar på Bryan Singers återkomst som regissör till X-Menvärlden. Men inte ens i min vildaste fantasi kunde jag ana att karln som på senare år mest levererat renodlat skräp som Jack the Giant Slayer inte bara skulle lyckas med att överträffa sina två första delar i denna filmserie, utan också golva mig totalt. X-Men: Days of Future Past är den bästa X-Menfilmen hittills. Det är liksom inget snack om saken.

Den här mustiga berättelsen, baserad på en av de allra finaste stunderna från X-Mentidningarna, kombinerar dystopiska scener från framtiden med det gamla gänget (Patrick Stewart, Ian McKellen, Hugh Jackman med flera) och scener från 70-talet med deras yngre upplagor ur First Class-gänget. Allt tar sin början när Wolverine skickas tillbaka i tiden för att tillsammans med First Class-mutanterna försöka ändra på det förflutna för att rädda mutanterna från den mycket dystra framtiden som rullar förbi våra ögon under filmens mörka och mutantovänliga framtidsscener.

X-Men: Days of Future Past är en tidsresefilm som lyckas med konststycket att inte kännas vare grötig eller på tok för invecklad för att vanligt folk ska kunna hänga med i svängarna, utan håller sig istället på en rysligt hög underhållningsnivå genom hela filmen och gör således att något krav på universitetsexamen inom tidsreseforskning inte är nödvändigt. Att sen en del logiska luckor uppstår, som att Stryker nu spelats av tre olika skådespelare med helt olika utseenden, får man helt enkelt acceptera. Liksom det faktum att Jennifer Lawrence fortfarande inte känns riktigt rätt i rollen som Mystique.

Att Lawrence är en duktig skådespelerska råder det inget tvivel om, men hon känns aldrig särskilt farlig eller som om hon faktiskt bär på den smärta som karaktären lever med. Det blir också väldigt tydligt, rentav plågsamt, att filmbolaget vill visa så mycket som möjligt av Lawrence ansikte för ytterligare stjärnglans istället för att låta henne vara blå och cool. Inte heller Game of Thrones-stjärnan Peter Dinklage har det särskilt lätt. Förutom att han går omkring med en mycket imponerande snorbroms på överläppen, så slösas han bort ganska ordentligt som filmens elaking i en relativt platt och ointressant roll.

Slutresultatet är dock, bristerna till trots, inget annat än fantastiskt bra. Framförallt i scenerna från 70-talet där McAvoy fortsätter briljera som den unga Xavier och har en otrolig kemi med Fassbender som även han fortsätter leverera stordåd som den unga Magneto. Det finns en hel del känslosamma scener mellan dessa herrar där man verkligen trycker på den komplexa relation som de båda har till varandra och som förstärks ytterligare när man får scenerna från framtiden och ser hur långt deras relation (via det minst lika briljanta skådespeleriet från Patrick Stewart och Ian McKellen) utvecklats genom åren.

Men det blir också ordentligt underhållande när superarga Wolverine adderas till mixen och ges möjlighet att samarbeta med alla de unga versionerna av personerna han känner så väl i framtiden - även Hoult i rollen som Beast bidrar till att dessa charmiga ögonblick av problematiskt samarbete hör till filmens allra starkaste kort. Scenerna från framtiden är också riktigt vassa och bjuder på några riktigt feta strider med mutantdräparrobotarna Sentinels samt en hel del känsloladdade stunder med Stewart och McKellen som garanterat kommer att få ett par ögon hyfsat fuktiga under filmens gång.

Och Quicksilver, spelad av Evan Peters, som sett så larvig ut på bild med sina silvriga schlagerkläder som aldrig användes av ABBA är filmens allra största behållning. Totalt överlägsen allt och alla som medverkar i filmen. Den korta stunden som han är med är så vansinnigt underhållande och läckert iscensatt att ens kropp redan nu skriker efter mer av denna ilsnabba mästarmutant.

Peppen för nästa X-Menfilm (X-Men: Apocalypse som kommer 2016), som även den kommer regisseras av Singer, är officiellt skyhög.

Bilden:
Bildmässigt är det en ren fröjd att titta på X-Men: Days of Future Past. Här finns inte en tillstymmelse till blödande färger, störande artefakter eller andra tråkigheter, utan bara en sinnessjukt detaljrik bildupplevelse med ljuvlig skärpa, underbart levande färger och mustig svärta som levererar stordåd genom hela filmen. I år är det bara The Amazing Spider-Man 2 som varit i närheten av den här briljansen på bildfronten och även om X-Men: Days of Future Past inte riktigt når samma höjder som den (på grund av ett fåtal minimala inslag av aningen mjuk skärpa), så är det fortfarande toppklass och en film som definitivt gör sig fantastiskt bra att testa vad TV:n eller projektorn går för.

Bilden har formatet 2.40:1.

Ljudet:
Även på ljudfronten levererar X-Men: Days of Future Past på precis alla plan. Surrounden är otroligt aktiv med ljuvliga panoreringar, snuskigt läcker precision i varenda liten ljuddetalj och en enorm kraft i basen under filmens mer intensiva ögonblick. Dialogerna är perfekt uppfångade, medan musiken är perfekt mixad och får John Ottmans fina musikstycken att komma till liv på ett strålande sätt.

Extramaterialet:
Här finns lite olika bakom kulisserna-featurettes, däribland en som heter X-Men: Reunited och kretsar kring Singers arbete med att få tillbaka så många av skådespelarna från hans gamla filmer (samt Brett Ratners hemska X-Men: The Last Stand) som möjligt. Förutom det finns ett par bortklippta scener där man har valet att se dessa med eller utan ett kommentarer från Singer. Lite snålt, tycker jag.