2012

Filmen:
Att tyskgubben Roland Emmerich är en destruktiv rackare kan ingen förneka. Han har genom åren låtit arga utomjordingar, växthuseffekten med tillhörande extrema oväder (vars kyla man tydligen kan springa ifrån!) och gigantiska ödlemonster gå loss på vår kära hemplanet och lämnat efter sig enorma förödelser i dess spår. "Some men just want to see the world burn..." sa Alfred åt Bruce Wayne i The Dark Knight. Det är ungefär 50/50 chans att han snackade om Emmerich istället för Jokern.

Han är katastroffilmernas fanbärare, men också en klåpare utan dess like som inte ens under pistolhot skulle kunna klämma ur sig välskrivna manus med trovärdiga karaktärer och bra dramaturgi. Independence Day var så obehagligt patriotisk att man efter titten såg amerikanska flaggor precis överallt, Godzilla var en hafsigt gjord monsterrulle med uselt narrativ (och snudd på lika usla karaktärer), The Day After Tomorrow luktade mest bara sur hockeyljumske och i hans senaste film, 2012, är det bitvis som att kolla på en parodifilm gjord av soporna bakom Disaster Movie.

2012 är en katastroffilm med stort K där världen drabbas av gigantiska naturkatastrofer som Maya-indianerna förutspått för många, många år sedan. Att världen ska gå under när kalendern visar 2012. Därav taglinen "Vi blev varnade" på filmens framsida. Själv önskar jag att man istället hade varnat tittarna lite bättre. För alla som förväntar sig en spännande och välgjord katastroffilm kommer att bli grymt besvikna. Det här är en film med så mycket oavsiktlig komik att den gränsar till att falla in under komedigenren. Som när John Cusack lyckas manövrera sin limousin med en jordbävning som sliter upp stora sprickor i vägen just bakom bromsljusen på bilen, som när John Cusack i en slö gammal husbil lyckas köra ifrån världens största vulkan (i nationalparken Yellowstone) som lämnar efter sig stora explosioner av brinnande nedfall just bakom bilen och som när John Cusack och kompani lyckas lyfta med ett plan just innan hela jäkla flygplatsen faller i bitar just bakom dem.

Man tappar all form av spänning när karaktärerna hela tiden lyckas undkomma i sista sekund. Tänk dig en actionfilm där karaktärerna undkommer en explosion i allra sista sekund där lågorna flåsar dem i nacken och tryckvågen skickar iväg dem med en rejäl boost. Det kanske kan vara lite småhäftigt nervkittlande en gång om det görs på rätt sätt, men i 2012 är alla situationer som uppstår av den sorten. Hela tiden. Det blir olidligt tjatigt väldigt fort.

Emmerich vräker på med maffiga specialeffekter, men faller som vanligt i berättandet och karaktärsgalleriet. Karaktärerna i 2012 är sorgligt platta och ointressanta med John Cusack i spetsen som frånskild författare vars hjärta fortfarande bankar för ex-frun (Amanda Peet). Han gör sällskap med henne och deras två gemensamma barn samt hennes nya man i deras flykt från naturkatastroferna. På resan träffar man på en überrik ukrainare som mest agerar som en gammal alkis (och både till rösten och utseendet påminner om Sasha från Sen Kväll med Luuk), en långhårig Woody Harrelson i hippieläge som sänder rebellradio om regerings mörkläggning av den stundande katastrofen samt Danny Glover som USAs godhjärtade president.

Det finns inga intressanta karaktärer i 2012. Ingen man bryr sig om. Det förtar också en del av spänningen. Man struntar fullständigt i om en jordbävning sliter upp ett stort hål i marken som någon av karaktärerna faller ner i. Som Dolph så målande sa i Rocky 4, "If he dies, he dies". Så känner man hela tiden. Det hjälper inte att Emmerich försöker få oss att känna med karaktärerna i sentimentala ögonblick där de både finner kärlek och upplever sorg, för i sanningens namn så skrattar man mest åt dessa scener. Det är så överdådigt gjort och helt utan finess när man prövar på att höja känslostormarna med töntig musik och lite tårar i karaktärernas ögon att man inte kan göra annat än att gapskratta.

2012 har snygga specialeffekter. Mer än så är det inte.

Bilden:
2012 ser åtminstone riktigt bra ut på Blu-ray. Detaljrikedomen är ohyggligt läcker med fantastiska närbilder och framförallt ett imponerande fokus på objekt i bakgrunden där alltifrån bilar och rasande byggnader målas upp med klockren skärpa i fjärran. Djupet i bilden är nästan svindelsframkallande under några av filmens flygplansscener och svärtan är hela tiden mustigt svart med bra detaljer. På färgfronten finns det dock lite smolk i glädjebägaren, det förekommer en del toner som spricker sönder, vilket skapar enerverande brus som förtar en del av stämningen. I övrigt finns det inte mycket att anmärka över på färgfronten, det är varma och ganska intensiva färger som glänser som allra bäst när vulkanen får sitt utbrott.

Bilden är kodad i VC-1 och har formatet 2.40:1.

Ljudet:
Här bjuds på ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som direkt klättrar upp sida vid sida med Star Trek och Transformers: De Besegrades Hämnd i fråga om referenskvalitet gällande ljud. Det är ett otroligt bombastiskt och kraftfullt ljud som skapar en fantastisk ljudbild med en mullrande bas (djupbasen är stundtals så intensiv att det känns lite som att någon gjort en Hadouken i bröstet på en), snortajta riktningsdetaljer sin aldrig tappar sin precision och perfekt fångade dialoger som hörs kristallklart även i de mest intensiva scenerna som filmen har att erbjuda. Kraft och precision i en perfekt symbios. Det här såhär filmer ska låta på Blu-ray.

Extramaterialet:
Även här bjuds på det välproducerat och matigt innehåll i form av ett antal olika featurettes om skapandet av filmen där man bland annat snackar lite om vetenskapen bakom 2012 och en hel del om jordens undergång, om man istället är sugen på ett kommentarspår med Roland Emmerich och medförfattaren Harold Kloser, så finns ett sådant att lyssna på. Dessutom ett par bortklippta scener, ett alternativt slut och lite interaktiva och BD-exklusiva inslag.