Fury

Filmen:
Det kändes som öppet mål för David Ayer och hans stridsvagnsrulle Fury. Ett perfekt läge att golva oss alla med en skitig, rå och allmänt superkunglig stridsvagnsaction som en gång för alla skulle sudda ut Arnold-kalkonen Sabotage från våra minnen. Som bäddat för ytterligare en släng av den rysligt spännande och ljuvligt intensiva stämningen från Street Kings och End of Watch, fast i krigsfilmsmiljö och med massa nazister som skulle få på truten.

Men ibland blir det inte som vi tänkt oss.

Fury känns så meningslös, så platt och så totalt ointressant i sitt berättande att jag skulle kunna placera ut samtliga av de drygt 264 000 krigsfilmer som gjorts genom åren på en stor fotbollsplan, hålla för ögonen och slunga ut en medelstor friggebod utan att för den ha någon större chans att lyckas vidröra en endaste krigsfilm som är sämre än Fury. Jag har till och med svårt att greppa vad den handlar om efter att ha sett den två gånger. Brad Pitt, Shia LaBeouf, Jon Bernthal och Michael Peña har en stridsvagn ihop (och även "ett liv ihop" för alla som just började nynna på ledmotivet till Macken). Det vet jag. Att gänget får sällskap av Logan Lerman som ständigt gråtfärdig snorvalp som Pitt desperat försöker få redo att strida med gänget mot nazisterna står också klart.

Men sen blir det betydligt svårare att få någon riktig klarhet i vad som händer i Fury. Pitt och Lerman tvingar sig in till två tyska kvinnor där Lerman flirtar lite obekvämt med den yngre av kvinnorna. Pitt bestämmer sig för att tvätta av sig i köket och i samma veva visa upp att även femtiotaggare kan ha en kropp som många tjugoåringar bara kan drömma om. Övriga i stridsvagnsgänget ansluter till lägenheten, super till och surar över Pitt medan samtliga käkar ägg (!) vid matbordet. Den här scenen som håller på i vad som känns som en evighet och lite till är bara ett av många ögonblick i Fury där Ayers extremt ofokuserade manusarbete visar sin fula nuna.

Fury är rent berättarmässigt en smärre katastrof där varken handling, dialoger eller karaktärerna håller måttet. Det finns inte en enda karaktär som fungerar i Fury där stereotypa figurer alternativt rejält intetsägande diton rabblar fram sövande repliker och kämpar för att försöka dölja det faktum att skådespelarna mest ser ut att fundera varför de inte stannade hemma istället. Brad Pitt är stelare än någonsin i sitt desperata försök att efterapa någon form av stoisk John Wayne-figur, medan bibelciterande LaBeouf mest framstår som en billig kopia på Barry Peppers karaktär från Rädda menige Ryan och Lerman mest bara snyftar sig genom filmen. Många har argumenterat att Fury mer är en gripande tolkning av människoöden i krig än vad den är en actionladdad och spännande stridsvagnsaction som många kanske förväntade sig efter trailern.

Ingetdera, säger jag.

Fury blir aldrig gripande eftersom karaktärerna är så otroligt ihåliga att ingenting som händer dem berör mig det minsta och på actionfronten finns inte heller mycket att hurra över. Den avslutande striden har visserligen sina stunder och visar åtminstone glimtar av Ayers fina känsla för nerv och närmast dokumentärliknande registil, men det hela blir ganska fort tjatigt och när krutröken väl lagt sig är det enda jag gläds över det faktum att filmen snart är slut. Fury är en tom, själlös och riktigt bedrövlig skräprulle som inte bara står sig som en av de sämsta krigsfilmerna jag sett i hela mitt liv, utan petar dessutom bort Sabotage som den överlägset svagaste filmen på Ayers meritlista så det sjunger om det.

Om du är sugen på en bra och sevärd stridsvagnsfilm, så rekommenderas istället The Beast of War från 1988 med Jason Patrick i huvudrollen som är så överlägsen det här sömnpillret att det nästan är pinsamt.

Bilden:
På bildfronten är det lyckligtvis betydligt lättare att känna sig nöjd. Faktum är att det är svårt att hitta någonting att klaga över ens om man försökte. Skärpan är ruggigt stark med en underbar detaljrikedom i såväl för- som bakgrunderna, färgerna är mustiga med en dämpad färgpalett som passar perfekt in i de dystra omgivningarna och svärtan är fenomenal rakt igenom.

Bilden är i formatet 2.39:1.

Ljudet:
Samma sak här. Rent ljudmässigt, i likhet med bilden, är Fury någonting utöver det vanliga. Det här kraftfulla DTS-HD Master Audio 5.1-spåret är så fullproppat av kvalitet att det är en enda stor synd och skam att ljudmixen inte hade en bättre film att förgylla. Surroundeffekterna har en underbar tyngd i sig samtidigt som det aldrig tummas på precision. Varenda ljudeffekt sitter perfekt där den ska och närvarokänslan under filmens mer intensiva ögonblick är ohygglig. Det är som att befinna sig mitt i stridigheterna där dialogerna är läckert uppfångade, där musiken är välbalanserad och där basen gör sitt bästa för att fixa hem ett besök från störningsjouren.

Extramaterialet:
En massa bortklippta scener, ett fotogalleri samt ett par featurettes som dessvärre inte är särskilt intressanta.