Dracula Untold

Filmen:
Jag ska inte ljuga för er. Min första reaktion när jag upptäckte att Dracula Untold hade skickats till mig för att recenseras var att jag kanske skulle råka tappa ner filmen i en torktumlare, ge vår älskade katt Selma en ny leksak eller helt enkelt låtsas som om paketet aldrig hade kommit fram. Det kändes verkligen inte lockande någonstans att spendera 90 minuter med en film som i samtliga trailers mest framstått som en orgie i trötta CGI-effekter och som i hopp om att sticka ut från övriga Dracularullar valt att gå en slags Dracula Begins-väg istället för att än en gång servera oss den klassiska Bram Stoker-berättelsen.

Men till skillnad från I, Frankenstein som misslyckades totalt (årets underdrift) när manusförfattarna kastade in Frankensteins monster i omgivningar vi tidigare inte sett honom i och i samma veva moderniserade honom med både tjusig huvtröja och magrutor, så känns den här tolkningen av Dracula förvånansvärt lyckad.

Luke Evans spelar transylvanska prinsen Vlad som efter att ha levt ett hårt liv bland blodtörstiga turkar som tvingat till sig honom som barnsoldat bestämt sig för att leva ett liv i fred och harmoni som prins över det lilla kungariket Transylvanien. Men när turkarna dyker upp igen för att tvinga till sig fler barnsoldater (däribland Vlads unga son) måste Vlad söka hjälp från oväntat håll. Enligt en legend bor en vampyr i en grotta i närheten av kungadömet, så Vlad gör det enda rätta och söker sig till honom för att få lite välbehövlig övermänsklig styrka för att kunna ge turkarna ordentligt med smisk på truten. Men priset är högt och Vlad riskerar att för alltid säga hejdå till det mänskliga livet och istället leva i oändlighet med vassa tänder som kräver noggrann tandvård och en outtömlig törst efter människoblod.

Dracula Untold känns verkligen inte som någon annan Dracularulle. Faktum är att den inte känns som någon vampyrfilm överhuvudtaget. Inledningsvis är The Hobbit-vibbarna påtagliga, inte enbart för att Evans spelar huvudrollen som den blodtörstiga prinsen innan hans stora förvandling, utan också för att det pratas om Tolkiendoftande ställen som Broken Tooth Mountain och bjuds på ilskna varelser som bor i grottor. Sen kommer Game of Thrones-vibbarna krypande när det börjar dra ihop till bråk mellan kungahus och självaste Charles "Tywin Lannister" Dance introduceras i mixen. Det är en uppfriskande tolkning av en karaktär som genom åren mjölkats ut ordentligt och även om Dracula Untold i grund och botten inte är mycket mer än ett Game of Thrones-avsnitt med aningen mindre tisslande och tasslande i bruna rum samt med ett par vampyrer extra, så är det faktiskt relativt underhållande rakt igenom.

Evans känns klockren i huvudrollen och ger bra tyngd åt karaktärens inre strider samtidigt som han i vanlig ordning är sådär gammaldags filmstjärnesnygg som Clark Gable och grabbarna var back in the days. Men i övrigt lämnas en hel del att önska på skådespelarfronten. Det varvas mellan skitnödigt överspel från kraftigt sminkade Dominic Cooper med en turkisk accent från helvetets allra djupaste katakomber och Evans filmfruga Sarah Gadon som ger uttrycket "lika inlevelsefull som en mandelpotatis" en helt ny innebörd med sitt livlösa skådespeleri.

Inte heller manusarbetet är på topp (som om någon nu förväntade sig det) med ett par rejält skämmiga ögonblick som i de flesta fallen involverar horribla barnskådespelare, men underhållningsvärdet sviker lyckligtvis aldrig och regissören Gary Shore ser till att filmen har ett sjyst tempo som gör att man som tittare knappt ges ett tillfälle att ha tråkigt.

Jag hade riktigt trevligt tillsammans med Dracula Untold trots alla dess brister. Det är en okomplicerat underhållande och härligt ösig berättelse som är ljusår bättre än vad jag i min vildaste fantasi hade vågat tro. Även om jag inte skulle vilja sträcka mig så långt att faktiskt kalla den bra, så har jag inte problem att ge den med beröm godkänt och en rätt så stark rekommendation till alla som är sugna på lite CGI-dränkt trutsmiskande att fördriva tiden med.

Bilden:
En riktigt trevlig transfer med suverän skärpa, klockrena färger och en svärta som trots ett par ögonblick där det blir lite utsmetat på detaljfronten håller sig på en riktigt hög nivå när det kommer till att fånga upp filmens mörkare partier på ett förtjänstfullt sätt.

Bilden är i formatet 2.40:1.

Ljudet:
Även här finns det anledning att jubla. Ljudmässigt är Dracula Untold riktigt njutbar med en DTS-HD Master Audio 5.1-mix som bjuder på mustiga surroundeffekter fullproppade av kraftfulla baspartier och exakta panoreringar i en härlig blandning. Dialoguppfångadet är bra, men musiken tenderar att kännas för överdådig på sina håll, vilket är det enda egentliga minuset med den här grymma mixen.

Extramaterialet:
Här finns ett par featurettes, däribland en som följer Luke Evans under en dag på inspelningen (förvånansvärt intressant), men också lite bortklippta scener och ett kommentarspår med regissören Gary Shore och filmens produktionsdesigner.