Snabba Cash

Jens Lapidus svettiga berättelse om fejkstekaren JW som kör svarttaxi och senare börjar med knarkhandel för att kunna finansiera sitt tillgjorda liv som rikemansson i bekantskapskretsen av stekarvänner som på riktigt har goda ekonomier var en underbar bok med sitt härligt slangfyllda språkbruk och det snygga sättet berättelsen vävdes ihop genom karaktärerna JW, wannabekokainkungen Jorge och enorma juggetorpeden Mrado.

Nu har den blivit till film och sedermera också släppt på DVD/BD - och jag älskar nästintill varenda sekund av den. Alltifrån inledningsscenerna när Jorge rymmer från fängelset till den stekiga världen JW rör sig i och hur hans nät av lögner tär på honom som ingenting annat, men också hur Mrado försöker sig på att kombinera sin kriminella yrkesbana med rollen som småbarnsfar till en bedårande unge som till skillnad från 99,9 % av världens alla barnskådisar faktiskt gör en utmärkt skådespelarinsats.

Regissören Daniel Espinosa har skapat en nervig och snygg thriller som rentav håller internationell klass. En uppfriskande fläkt i ett svenskt filmklimat som annars tenderar att bjuda på mer mellanmjölk än nyskapande.

Det är en våldsam och fartfylld berättelse om uppgörelser i den undre världen och om rädslan att vara annorlunda. JW är en karaktär som symboliserar många unga män där man tror sig finna lycka och glädje genom att spela någon man inte är för att försöka platsa in. En rädsla som gör berättelsen i Snabba Cash väldigt intressant att följa, man känner med JW och även om hans ageranden i många fall inte är okej någonstans, så lider man med killen. Han är en sorglig karaktär i en nedåtgående spiral av elände. Man kan se på Snabba Cash som en variant på Scarface där flera individer drömmer om att göra snabba cash och bigga pengar (som good ol´ Thorsten Flinck skulle sagt), men med skillnaden att det mestadels går åt pipsvängen här och ingen riktigt hinner njuta av sina stålar.

Jag gillar att Espinosa valt bort etablerade skådespelare och istället gett många relativt okända aktörer chansen att briljera i den hårdkokta kriminalrullen. Det är en ren fröjd att se Matias Padin Varela som berättelsens drömmande kokainkung och Dragomir Mrsic som den hänsynslösa Mrado (som boken visserligen beskriver som enorm och rent monstruöst vältränad medan Mrsic inte alls är särskilt enorm på något vis, förutom i hans fina agerande) eftersom man köper deras karaktärer rakt av - på grund av deras relativa anonymitet sedan tidigare, vilket gör att det hela känns betydligt mer verklighetstroget än om tillexempel Micke Persbrandt hade vansinnescastats som någon av karaktärerna.

Även Joel Kinnaman gör ett storartat jobb som JW och är på god väg att bli Sveriges nya storstjärna, även om han nu tar i lite väl mycket i vissa scener och lämnar efter sig långa salivsträngar på grund av allt gapande och skrikande.

Om det inte vore för att klippningen ibland är väl hackig och att en del saker utelämnats från boken, så hade Snabba Cash varit ett mästerverk. Nu är den "bara" en av de bästa svenska filmerna som någonsin gjorts och en kriminalrulle som klarar av att konkurrera även med internationella produktioner utan att behöva ursäkta sig själv.
Det är ju visserligen rätt sjyst det också...