Tooth Fairy

Filmen:
Ibland kan man döma en hel film genom att enbart läsa på omslaget. "You can't handle the tooth" och "The tooth hurts". Det låter som en hemsk mardröm man bara väntar på att få vakna upp ifrån, men det är tyvärr verklighet och verkligheten består i det här fallet av denna osedvanligt hemska familjefilm där före dette WWE-stjärnan The Rock spelar en våldsam hockeyspelare som efter att ha fulat ut sig tillräckligt på och utanför rinken kallas till Fairyland där självaste huvudfén (Julie Andrews) dömer honom till en underlig form av samhällstjänst: han ska tjänstgöra som tandfé i två veckor.

Jag vet inte om The Rock medvetet försöker döda sin skådespelarkarriär, men det känns nästan som det. Efter att ha medverkat i skräp som The Game Plan och Race to Witch Mountain istället för att på allvar nischa sig som den actionstjärna han kändes så helgjuten som i filmer som Walking Tall och The Rundown, så har jag alltmer börjat tappa tron på karln. Här springer han omkring som biffig tandfé med rosa/vita vingar och tighs på kroppen. Säg mig, är det möjligt att sjunka så mycket lägre än så?

Visst, är man nu en meter hög och räknas till filmens tänkta åldersgrupp, så kanske man inte bryr sig om såna bagateller som att The Rock spelar tandfé - men för mig som sedan länge tappat alla mina mjölktänder och jobbar med att tycka till om film, så är det givetvis rena döden att behöva genomlida eländet. Det var länge sedan som jag fingrade lika mycket på fjärrkontrollen under en film. Pausknappen. Ställa mig upp. Ruska på huvudet lite grann. Playknappen. Ögonen stirrandes på skärmen. Blodet kokandes i huvudet. Pausknappen. Sådär höll jag på under hela Tooth Fairy. Det var omöjligt att se den i ett enda svep.

Hela konceptet är så uselt att man vill gråta och när det dessutom inkluderas massor av töntiga moralkakor om att det aldrig är för sent att ändra sig som människa och att vi alla förtjänar en andra chans, så vill man bara kräkas lite grann. Det blir för sockersliskigt och för larvigt för att man som vuxen individ ska kunna klara sig igenom den med humöret i behåll. Det spelar ingen roll att Billy Crystal gör sitt bästa för att locka fram skratt i sin första filmroll på nästan 10 år eller att Julie Andrews är charmerande och helt klockren som chefsfén, för så fort man börjar tänka någonting positivt om filmen, så dyker The Rock upp i sin fjantiga utstyrsel och slår sig själv eller någon annan i pungen.

Småbarnen skrattar sig till tårar och mjölktänderna flyger all världens väg, medan vi andra sitter och muttrar surt i bakgrunden. Tooth Fairy är världens bästa film, om du är fem år eller yngre. Är du äldre än så? Då är den snarare en av de sämsta filmerna någonsin.

Bilden:
Tooth Fairy levereras med en varm och inbjudande transfer där färgerna skiner upp på ett förtrollande sätt (vilket ju passar bra till filmens atmosfär) samtidigt som skärpan är klockren med riktigt bra findetaljer som höjer upplevelsen avsevärt. Här finns också ett bra djup i bilden samt en stark svärta. Det enda egentliga minustecknet är att skärpan vid ett fåtal tillfällen känns aningen mjuk.

Bilden är kodad med AVC och har formatet 1.85:1.

Ljudet:
Här bjuds på ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som dessvärre inte imponerar nämnvärt. Mycket beror på att filmen till stora delar är dialogtung och ovanligt pratig för att vara en barnfilm, i scenerna där moralkakorna delas ut och karaktärerna babblar med varandra är dialogerna perfekt fångade och ligger fint fördelade i de olika högtalarna. Men det är i scenerna från hockeyrinken som ljudmixen verkligen kommer till sitt rätta jag. Då bjuds det på kraftfulla tacklingar där basen kickar igång och snygga riktningsdetaljer i surroundmixen då skridskorna skär igenom isen.

Synd bara att dessa scener är för alldeles för få. Det hade behövts mer surroundtunga scener för att höja ljudupplevelsen i Tooth Fairy. Nu är det bara en bra mix som hade kunnat vara betydligt mycket bättre.

Extramaterialet:
Här är rena himmelriket för den som älskade filmen, men för alla som oss avskydde den, så finns inte mycket positivt att skriva hem om. Ett hemskt kommentarspår där regissören till filmen försöker förklara för lyssnaren vilken charmig och underhållande film han skapat, han drar några tråkiga anekdoter och det känns lite som att han ungefär halvvägs in i kommentarspåret inser vilket skräp han regisserat - och blir därför lite mer tystlåten mot slutet. Om man inte känner för att plåga sig igenom det kommentarspåret, så finns några featurettes att titta på, några bortklippta scener, en gag-reel, ett par trailers och något så urbota korkat som "Fairy-Oke" (Karaoke fast med fér istället för människor och nej, ärligt talat, min hjärna sprängs av blotta tanken på eländet).