Third Person

Filmen:
Det är lätt att tro att det värsta som kan sägas om en film är att den är dålig. Men det är fel. Det finns dåliga filmer som har ett ordentligt underhållningsvärde. Kalkonfilmer som är roliga att titta på. Sanningen är att det absolut värsta och allra mest raseriframbringande för mig som tittare är när en film är meningslös.

Och gosse, Third Person är så meningslös som det överhuvudtaget är möjligt för en film att vara. Paul Haggis senaste bottennapp kretsar kring en författare spelad av Liam Neeson som befinner sig i Paris för att skriva färdigt en roman där han kämpar med skrivkramp och att myspysa med sin älskarinna mellan varven. I filmens två andra sidohistorier hittar vi James Franco och Mila Kunis i vårdnadstvist i New York och Adrien Brody i Rom där han hamnar mitt i ett kidnappningsdrama med en vacker kvinna han förälskar sig i på stört. Det som låter som en ganska laddad och händelsefylld trio av berättelser är i själva verket en krystad sörja fylld av skrattretande klyschor (främling träffar mystisk het kvinna på bar/äldre man förlustar sig med yngre älskarinna som har honom som mentor/vårnadstvist gone bad) och knorrar i berättelsen som gör allting så mycket sämre när dessa väl avslöjas.

Third Person leder ingenvart. Det är tre berättelser som alla känns som tagna ur riktigt dåliga kortfilmer gjorda av filmskapare helt utan minsta uns av originalitet i deras kroppar. Att rutinerade Paul Haggis, med två Oscars-statyetter i bagaget, lyckats skriva ihop ett så fantasilöst och bedrövligt manus är både imponerande och sorgligt på samma gång. Det här är så långt ifrån Haggis superhyllade (om än något överskattade) mästerverk Crash som man kan komma. Varenda replik, varenda karaktär och varenda känsloladdat ögonblick känns tomma och helt utan någon finess. Det är ett hantverk som saknar såväl hjärta som själ trots att Haggis gång på gång dränker oss med supersentimental musik i desperata försök att få till någon som helst känslomässig reaktion till det som sker i bild. Den enda känslomässiga reaktion som Third Person lockar fram hos mig som tittare är irritation. Att slösa bort två timmar och sjutton minuter på en film som inte ger någonting tillbaka är aldrig kul.

Det enda som egentligen glädjer en med Third Person är förmånen att få se Liam Neeson i någon annan typ av roll än den Taken-doftande actionhjälte han spelat i lite drygt 500 filmer sedan första Taken blev en dundersuccé på biografer runtom i världen. Synd bara att manuset och Haggis taffliga regi gör det omöjligt för honom att göra någonting vettigt av karaktären. Samma gäller vanligtvis så sevärda skådespelare som Adrien Brody, Olivia Wilde och Maria Bello.

Snacka om slöseri på talang.

Bilden:
I likhet med många andra av Sonys Blu-raysläpp ser Third Person fantastisk ut i högupplöst format. Skärpan är obeveklig från första stund med en enorm detaljrikedom och inte minsta tillstymmelse till någon mjukhet eller utsmetnad. Färgerna är härligt levande och hudtonerna naturligt fräscha. Att sen svärtan dessutom är fenomenal gör knappast saken sämre.

Ljudet:
Third Person levererar ett förvånansvärt fylligt och nyanserat DTS-HD Master Audio 5.1-spår för att vara ett dialogtungt drama. Panoreringarna känns precisa, musiken suveränt mixad och dialogerna låter fenomenalt bra.

Extramaterialet:
Ett rätt sömnigt kommentarspår, två kortare featurettes och trailers.