Hobbit: Femhäraslaget

Filmen:
Peter Jacksons The Hobbit-trilogi har nu nått sitt slut. Har inte varit särskilt imponerad över de två föregående delarna och kan väl inte påstå att det ändrades efter avslutningen heller. Jag som aldrig orkat mig igenom en Tolkienbok har inte den blekaste hur trogen man varit förlagan, men att det hela känts väldigt urvattnat under stora delar av de tre filmerna råder det liksom inget tvivel om. Det blir lätt så när man drygar ut en tunn barnbok över tre filmer, antar jag.

Tredje filmen är i princip en enda lång strid. Dvärgar, alver, människor och gud vet allt smiskar trut och sparkar rumpa i den ena stridsscenen efter den andra. Det är fartfyllt och högljutt, men inte särskilt engagerande eller underhållande. Problemet genom samtliga Hobbit-rullar har varit bristen på karaktärer att bry sig om. Bilbo har varit lätt att ta till sitt hjärta tack vare kunggubben Martin Freemans naturliga charm i en roll han föddes till att spela, men i övrigt har det varit ont om minnesvärda figurer. Dvärgarna har varit svåra att skilja åt (efter tre filmer kan jag egentligen bara placera Thorin och Kili), människorna har känts platta och elakingarna har inte alls levererat, även om Smaug hade sina stunder. Det gör att striderna i denna avslutande del mest bara känns som ganska enformiga bataljer från ett TV-spel där man som åskådare har svårt att känna annat än träsmak i rumpan eftersom så få av karaktärerna faktiskt betyder något för en.

Ändå är slaget vid Erebor filmens stora "höjdpunkt". Jag skriver med kaninöron för att det i sammanhanget står sig som en höjdpunkt, men i ärlighetens namn är det som stinker minst i en film som annars inte bjuder på mycket att hänga i julgranen. De andra inslagen med den extremt trötta drakattacken som lika gärna hade kunnat vara med i den andra filmen istället, utdragna partierna med Gandalf i fångenskap där referenserna till Sagan om ringen-filmerna känns allmänt desperata och alla misslyckade försök till humor med den outhärdliga hantlangaren till Stephen Frys karaktär som får alldeles för mycket tid framför kameran lockar mest fram gäspningar.

Rent visuellt ser det inte heller särskilt bra ut. Effekterna (i samtliga Hobbit-rullar) känns inte alls på den skyhöga nivå som specialeffektsgenierna på Weta Workshop vanligtvis brukar leverera, även fotot känns svagt med såväl ljussättning och färgkorrigering som mellan varven gränsar till det rent bedrövliga. På sina håll känns det extremt överexponerat där det vita i bilden sticker rejält i ögonen, medan det i andra mest bara ser allmänt amatörmässigt ut där green screen:en och karaktärerna inte alls flyter ihop så sömlöst som man önskar av filmskapande på den här nivån. Att de drygt tio år äldre Sagan om ringen-filmerna är ljusår snyggare på alla sätt och vis än The Hobbit-rullarna säger en del.

Nä, jag är som du märker inte särskilt imponerad över The Hobbit-filmerna och även om den tredje filmen levererar en sjuhelsikes massa strider, actionscener som underhåller lite smått för stunden och att Martin Freeman fortsätter vara det överlägset bästa med filmerna, så blir det här inte mycket mer än en rätt lam avslutning på tre ganska så medelmåttiga produktioner som jag förmodligen aldrig kommer att se igen. Trean står sig dessutom som den sämsta i trilogin. Jag hade betydligt roligare med såväl den första som den andra filmen. Här känns det mest bara som ett potpurri av en enda lång stridssekvens som aldrig vill ta slut, horribla karaktärsutvecklingar (Thorins inre resa är skrattretande) och krystade försök att återkoppla till Sagan om ringen. Jag önskar faktiskt att Jackson hade hoppat över dessa och istället låtit Guillermo del Toro hålla i rodret över de två planerade filmerna som var ursprungsplanen.

Det kanske inte hade blivit bättre, men jag har svårt att se hur det skulle ha kunnat bli mer medelmåttigt än det här.

Bilden:
Bildmässigt snackar vi referenskvalitet ut i fingerspetsarna. Även om filmen i sig lider av ett rätt fult färgfilter bjuder Blu-raytransfern på en fullkomligt makalös detaljrikedom där varenda liten detalj går att urskilja ända in i minsta partikel, där färgerna sprudlar av livfullhet och där svärtan är så följsam och mustig att den får andra Blu-rayfilmer att blekna i jämförelse. Här finns inga brister överhuvudtaget. Ingen smuts, inget bruts och inga andra tråkigheter som sänker helheten. Det här är referens, rakt igenom.

Bilden är i formatet 2.40:1.

Ljudet:
Inte heller här gör The Hobbit: Femhäraslaget en besviken. Det här är, precis som i fallet med bilden, ren och skär briljans. Ett av de bästa ljudspåren jag någonsin hört i en Blu-rayfilm. För egen del fortsätter Transformers: Age of Extinction att hålla topplaceringen över det bästa Blu-rayljudet någonsin, men det här är 7.1-spåret är definitivt uppe och sniffar i toppskiktet med sin makalösa uppvisning i ren och skär råstyrka. Surroundeffekterna är så tunga och explosiva att det känns som att befinna sig mitt i stridigheterna, utan att det för den skull tummas det minsta på såväl precision i panoreringarna som i tydligheten under dialogsekvenserna. Musiken är även den mixad till perfektion.

Extramaterialet:
Här finns ett par kortare featurettes samt en musikvideo till filmens ledmotiv som Billy Boyd (Pippin i Sagan om ringen) sjunger på, men ingenting som får en att bli så där överdrivet imponerad. Som vanligt sparas det riktigt mustiga extramaterialet till den förlängda versionen som kommer att släppas senare.