Get on Up

Filmen:
James "Godfather of Soul" Brown var enligt egen utsago den i särklass hårdast arbetande mannen i hela nöjesbranschen. Han lyckades ta sig från en fattig och tuff uppväxt i en liten småstad i South Carolina till att bli en av världens mest populära artister med massiva framgångar på såväl intäktsfronten som det rent musikaliska med 16 stycken listettor på Billboardlistan under hans långa karriär. Men allt var inte guld och gröna skogar som den gode Hasse Andersson kanske skulle skriva ifall han jobbade på Gamereactor. Browns karriär kantades också av en hel del skandaler. Drogmissbruk, hustrumisshandel och andra våldsamma utbrott mot folk i hans omgivning utgjorde mindre trevligare delar av vardagen i stjärnans liv.

Som bäddat för en riktigt stark och känsloladdad biografi, med andra ord.

Men The Help-regissören Tate Taylors Brown-biografi Get on Up är varken stark eller känsloladdad, utan snarare urvattnad och otroligt intetsägande där det under filmens gång endast skrapas lite, lite grann på ytan av personen James Brown. Det sjungs mycket, det skojas till om Browns speciella personlighet och även om det vävs in en del mörker i form av tillbakablickar från den jobbiga barndomen känns det aldrig riktigt som att det ges någon fulländad bild av vem James Brown verkligen var. Den lägre åldersgränsen spelar såklart in i det hela, men varför välja att göra en mer barnvänlig filmatisering av en man som av allt att döma hade stora problem med såväl droger som sitt våldsamma humör ifall det nu strävas efter en trogen tolkning av individen som biografin kretsar kring? Get on Up hoppar hela tiden fram och tillbaka mellan olika tidsepoker i Browns liv, en kort stund där och en kort stund här, utan att egentligen ha någonting anledning att göra det. Det styltigt genomförda icke-linjära berättandet är en enorm irritationsfaktor i Get on Up och känns mest som något som implementerats i hopp om att skapa någonting fräscht av materialet i fråga.

Det gör också att berättelsen blir lidande - och det ordentligt. Som tittare blir man inte särskilt mycket klokare på Brown som person efter filmen än vad man var innan. Dels på grund av den totalt oberättigade berättarformen, men också för att det är så otroligt ytligt, plastigt och väldigt hafsigt berättat av Taylor och manusförfattarna som till råga på allt valt att kasta in ett flertal ögonblick där den fjärde väggen bryts och Boseman i rollen som Brown adresserar oss tittare genom att prata rätt i in i kameran. Som om inte det vore nog, så nyttjas även en hel del skrattretande symbolik som i ögonblicket där en fullvuxen Brown stoppas av polisen varpå hans 10-åriga jag kliver ut ur bilen. Skämskuddevarning på hög nivå.

Det enda positiva i det här bottennappet är Chadwick Boseman i huvudrollen som Brown. Han har visserligen ett fullkomligt hopplöst manus att arbeta med, men lyckas ändå förkroppsliga den bild som många av oss har av Brown med hans speciella sätt att prata på och de yviga dansrörelserna som han hade för sig på scenen under konserterna. Boseman är en tröstande ljusglimt i en i övrigt riktigt rutten biografi, även om nu inte ens hans briljanta skådespeleri kan råda bot på de bedrövliga sminkeffekterna som ska visa på en äldre Brown (men i själva verket mest ser ut som någon som somnat i en tallrik frukostflingor).

Get on Up är en av de sämsta musikbiografierna som jag någonsin sett. En uselt regisserad, taffligt berättad och överlag rätt risigt spelad (Boseman är enda undantaget) soppa som bleknar ordentligt i jämförelse med filmer som Walk the Line och Ray.

Bilden:
Get on Up levereras med en riktigt vass bildkvalitet där skärpan hela tiden håller sig på en mycket hög nivå fylld av läckra findetaljer och välbalanserade färger. Kanske att hudtonerna är aningen varma emellanåt, men överlag känns färgerna suveräna. Precis som svärtan. Vid ett par tillfällen under filmens gång dyker det dock upp lite brus och banding. Det är lyckligtvis inget som stör helheten nämnvärt.

Ljudet:
Det här lossless 5.1-spåret är verkligen suveränt från första till sista sekund. Med ett oerhört dynamiskt omfång och ljuvligt följsamma surroundeffekter känns mixen hela tiden enormt levande och full av kraft. Musikinslagen är kanske det mest imponerande i sammanhanget. Där finns en ruggig inlevelse som får varje instrument och varje stämma i sången att bli en njutning. Get on Up är en ren och skär fröjd att lyssna på. Synd bara att filmen i sig inte är något att hänga i julgranen.

Extramaterialet:
Här finns en bunt bortklippta/förlängda scener, ett trött kommentarspår och ett antal featurettes som behandlar olika delar av inspelningen.