Exodus: Gods and Kings

Filmen:
Exodus: Gods and Kings är visserligen inte Ridley Scotts högst oväntade nyinspelning av komediklassikern Life of Brian. Men det är skrämmande lätt att få för sig det när de kraftiga Monty Python-vibbarna infinner sig redan i öppningen av filmen då en hårdsminkad John Turturro (med något slags halvhjärtat försök att låta lite sofistikerat superbrittisk) som självaste Farao smyger fram till en mystisk kvinna, med en död fågel på bordet framför sig, och frågar "vad säger inälvorna?". Besvikelsen över att ingen sitcomdoftande skrattkamera drar igång direkt efter Turturros lilla uppvisning i hur man på snabbast möjliga sätt dödar allt hopp om att kunna ta en film på allvar är total.

Efter det magplasket, som inträffar redan under filmens fem första minuter, återhämtar sig aldrig riktigt berättelsen och fortsätter istället att bombardera oss med bajsnödiga skådespelare (varav flera iklädda hysteriskt roliga frisyrer) som överspelar så saliven flyger hej vilt åt alla håll och kanter. Allt detta i en film som många gånger har ungefär lika mycket gemensamt med bibelberättelserna den bygger på som med valfri Steven Seagal-rulle.

I Exodus: Gods and Kings är Moses en actionhjälte som går omkring med svärd istället för stav när han ger sig fasen på att rädda sitt folk från de elaka egyptierna. Hans gamla polare-sedermera-ärkefiende Ramses ser ut som en gammal tant utan hår och har ungefär lika mycket personlighet som en potatis. Gud målas upp som en superirriterande pojkspoling vars enda uppgift i filmen verkar vara att stirra och sen stirra lite till. Och när man tror att man sett det mesta i en film fylld av vita män som viskar/skriker högtravande saker åt varandra dyker ett gäng gigantiska CGI-krokodiler upp och färgar vattnet rött genom intensivt snaskande med öppna trutar. Det här är alltså fortfarande en filmatisering av berättelser från Bibeln och inte en uppföljare till Steve Miners grymma krokodilrulle Lake Placid från 1999.

Scott försöker åtminstone rädda upp alla pompösa ögonblick där skådespelarna skriker ur sig repliker som får en att kikna av skratt genom att med jämna mellanrum kasta in lite action. Dessvärre rör det sig om riktigt, riktigt slöa actionsekvenser som mer än någonting annat påminner om de själlösa CGI-kavalkaderna vi serverades i The Hobbit-trilogin. Det är riktigt engagerande med karaktärer som man ger blanka fasen i och blotta vetskapen om att mannen i regissörsstolen som regisserat dessa sövande actionscener stått bakom Gladiator, en film fylld av svettiga strider, gör allting så mycket sorgligare.

Om du prompt känner för lite bibelrelaterat filmmys rekommenderas istället den snart 60 år gamla Charlton Heston-rullen The Ten Commandments som är ett par ljusår bättre än det här eländet - trots total avsaknad av gigantiska krokodiler som blodar ner en sjuhelsikes massa vatten.

Bilden:
Bildmässigt går det inte att klaga ens om man försöker. Vi använder ofta ordet "referensklass" i våra recensioner för att trycka på när någonting är så överdjävulskt bra att det, trots filmens eventuella brister och svagheter, gör det värt att kolla närmare för att testa vad ens TV/projektor eller ljudbyggen går för. Exodus: Gods and Kings är inget undantag. Bilden är av ren referensklass med en ruggigt stark skärpa som inte missar en endaste liten detalj i såväl för- som bakgrunderna, färgerna är ljuvligt komponerade och den fantastiska svärtan tappar aldrig någonsin i vare sig detaljrikedom eller styrka under filmens gång. Brus, smuts eller andra tråkigheter existerar överhuvudtaget inte på den här Blu-rayutgåvan.

Bilden är i formatet 2.40:1

Ljudet:

Även här på bjuds på någonting utöver det vanliga. Ett lossless DTS-HD Master Audio 7.1-spår som är av den kaliber att grannarna kan ringa störningsjouren ifall du inte passar dig med volymen. Det är kraftfullt så in i bomben, men ändå fenomenalt välbalanserat där det inte tummas på vare sig precision i panoreringarna som i tydlighet när det kommer till dialogbitarna. Musiken som låter lite som en fattigmansversion av gamla Stargate-soundtracket har även det en underbar tyngd i sig och har mixats till ren perfektion.

Extramaterialet:

Här finns lite drygt femton minuter av bortklippta/förlängda scener samt ett kommentarspår med Ridley Scott och manusförfattaren Jeffrey Caine.