Foxcatcher

Filmen:
Jag har sett många obehagliga filmer genom åren. Många skräckfilmer som fått mitt rygghår att resa sig i givakt och inte lägga sig ner ordentligt igen förrän tre veckor senare. Men få, om ens någon, har gett mig lika kraftigt obehag som under de sista femton minuterna av Bennett Millers Foxcatcher. Baserad på verkliga händelser om en ung amerikansk brottare som efter att ha tröttnat på att leva i skuggan av sin mer framgångsrika storebror lockas till att träna på annan ort under ledning av en excentrisk miljonär. Ett beslut som får katastrofala följder och leder till en familjetragedi som än idag ekar inom brottningsvärlden.

Channing Tatum spelar huvudrollen som Mark Schultz, en trasig själ som desperat vill stå på egna ben istället för att hela tiden överglänsas av storebroderns framgångar, med en inlevelse och trovärdighet som borde få även de allra flitigaste Tatum-hatarna att ändra uppfattning. Tatum gör sitt livs roll och att han inte fick något erkännande av Oscarsjuryn för sin insats är direkt skamligt. Samtidigt är det lätt att förstå varför. Han har nämligen "oturen" att briljera i en film där både Mark Ruffalo och Steve Carell också levererar sina livs skådespelarprestationer. Ruffalo spelar Dave Schultz, en vänlig själ som inget hellre vill än att hans lillebror ska lyckas med det han tar sig an och som desperat försöker vädja till honom att slita sig loss från miljonären John du Ponts grepp. Ruffalo är filmens stora hjärta med en ljuvligt återhållsam insats, en skäggig teddybjörn som på ett perfekt sätt fångar upp värmen och beskyddandet hos en storebror, medan Carell bjuder på en tappa-hakan-i-golvet-makalös uppvisning som en allvarligt störd människa med alldeles för mycket pengar på kontot.

Det är inte bara lösnäsan som gör att man knappt känner igen Carell i rollen, utan också det underbara skådespeleriet som visar på en dramatisk sida som han tidigare bara sniffat på i filmer som Little Miss Sunshine och The Way Way Back, men som här släpps loss till fullo. Carell är verkligen helt makalös i Foxcatcher. Han visar upp sin komiska sida i några av filmens mer skruvade ögonblick (som då du Pont på fullaste allvar menar att Mark ska kalla honom "The Golden Eagle"), men det är framförallt de mörkare bitarna som imponerar mest där Carell är så otäckt trovärdig att gåshuden parkerar sig permanent på kroppen.

Regissören Bennett Miller och manusförfattarna låter ingenting stressas fram, utan berättar deras historia med ett långsamt tempo som säkerligen kommer att avskräcka vissa. Själv njöt jag i fulla drag av att sakta transporteras mot den oundvikliga tragedin i slutet av filmen - och när den väl kommer träffar den som ett hårt slag rakt i mellangärdet. Jag har aldrig suttit i en tystare biosalong än under de sista femton minuterna av Foxcatcher. Det är så ångestfyllt och så otäckt att det är svårt att ens komma ihåg att andas under dessa fruktansvärt intensiva minuter. Foxcatcher är, trots ett fåtal inslag som får en att brista ut i skratt, en oerhört mörk och dyster historia som kommer att lämna dig alldeles matt efter titten. Mycket för att Miller förstår hur kraftfull tystnad är. Många scener använder tystnad som ett vapen för att göra känslostormarna ännu starkare. När Miller dessutom kombinerar tystnaden med att låta kameran ligga kvar lite längre än vad många andra filmskapare hade vågat istället för att klippa till en annan vinkel, så hinner vi som tittare verkligen se magin hos skådespelarna och hur de får sina karaktärer att komma till liv i den här becksvarta berättelsen.

Kanske är den aningen för lång och tappar lite i intensitet under mittpartiet, men på det stora hela är Foxcatcher en av fjolårets bästa filmer - och definitivt en av de mest obehagliga filmer som jag sett på väldigt länge.

Bilden:
Sony brukar skämma bort oss med fantastisk bildkvalitet på sina Blu-rayutgåvor, men Foxcatcher lyckas inte riktigt komma upp till samma nivåer som man vant sig vid. Skärpan känns aningen mjuk genom hela filmen, medan färgerna känns lite för dämpade och svärtan pendlar mellan att kännas för ljus och att visa upp en del ovälkomna inslag av utsmetade detaljer. Det är fortfarande klart godkänt, men inte fullt så bra som jag hade hoppats på.

Bilden är i formatet 1.85:1.

Ljudet:
Här bjuds på ett lossless DTS-HD Master Audio 5.1-spår som verkligen fångar upp den dämpade och lågmälda stämning som genomsyrar filmen. Dialogerna som är ljudspårets huvudsakliga fokus är perfekt uppfångade, medan tystnaden som också spelar en stor roll samsas med underbart subtila omgivningsljud som skapar en härlig ljudmatta över hela filmen. En del sekvenser, som under brottningsmatcher och när vapen avlossas, får ljudmixen att vakna till liv på allvar med en tyngd och kraft som känns perfekt i sammanhanget.

Extramaterialet:
Ett par bortklippta scener och en kortare bakom kulisserna-titt som inte är så mycket att hurra för.