Fifty Shades of Grey

Filmen:
Jag började läsa Fifty Shades of Grey strax efter att den hade släppts och tagit hela världen med storm. Nyfikenheten var så stor att jag helt enkelt inte kunde låta bli. Men efter drygt 250 sidor fyllda av ett taffligt skrivspråk inte helt olikt den hos en underpresterande mellanstadieelev, 93 stycken detaljerade avsugningar/stön/sex i stora lass samt platta karaktärer (upp över öronen förälskad oskuld möter tokrik miljardär med stor mystik runt sig) som hämtade ur en sämre porrfilm gav jag upp tantsnusket.

Boken var ingenting för mig.

Peppen för att ta sig an filmen har således inte varit särskilt hög. En film som ända sedan den planerades har kantats av stor ilska bland många av bokens fans. Bland annat för att filmbolaget valt "fel" person att gestalta Christian Grey. Charlie Hunnam fick först rollen, men hoppade av strax därpå efter att ha skyllt på schemastrul i samband med inspelningen av Sons of Anarchy trots att det kändes rätt uppenbart att han tröttnat på alla rabiata Femtio nyanser-fanatiker som skrek sig hesa över hur olik han var bokens stora underklädsfuktare. Istället gick rollen något oväntat till Jamie Dornan, mest känd som seriemördare i TV-serien The Fall med Gillian Anderson, som inte direkt passade in i mallen heller. Men filmen blev färdig till slut och i veckan landade den hemma i min brevlåda.

Jag förväntade mig något utöver det vanliga på värdelösfronten. Räknade iskallt med att skämmas ihjäl under titten, men fann mig snabbt överraskad över hur smidigt det gick att ta sig genom den. Jag tänker inte påstå att jag älskade den. Långt ifrån. Men jag hatade den inte heller. Fifty Shades of Grey är en typisk dussinfilm. En snyggt plåtad kärlekshistoria som egentligen inte leder någon vart, utan mest känns som en uppbyggnad för kommande filmer. Den unga oskulden träffar mustiga miljardären som drömmer om att piska och dominera henne. Den unga oskulden biter sig i underläppen och tvekar om det är någonting för henne, men kan inte släppa tankarna på den mustiga miljardären. Den unga oskulden biter sig i underläppen och inleder en relation med den mustiga miljardären. Räknar du med sex som är så intensivt och hett att det kommer att ryka om TV-skärmen och få dig att svettas som en finsk träsnidare i en alldeles för varm vedeldad bastu? Då kommer du bli besviken - och det rejält. Sexscenerna som varit den stora snackisen i böckerna känns i filmen inte särskilt mycket grövre än de i ett avsnitt av Grey's Anatomy. Det är lite naket. CGI-adderat pubishår (!). Stön. Svett. Men oftast filmat i antingen så mörka omgivningar att det knappt går att urskilja vad som händer på skärmen. Eller i så upplysta röda rum att det känns som att titta på något ur ett skyltfönster på Åhléns. Det känns varken naturligt, sexigt eller intressant. Bara utdraget och rätt onödigt.

Filmen funkar trots dessa trista sexscener betydligt bättre än boken, framförallt för att vi slipper genomlida E.L. James undermåliga sätt att formulera meningar på och skriva i största allmänhet, men då och då slinker det fram bitar ur boken som bäst hade lämnats på klippgolvet. Repliker som "I don't make love. I fuck...hard!", "I'd like to fuck you into the middle of next week!" och "If you were mine, you wouldn't be able to sit down for a week!" är så skämmiga att lyssna på att det känns som ett smärre mirakel att skådespelarna klarar av att hålla sig för skratt i scenerna i fråga. Skådespeleriet då? Bättre än väntat. Åtminstone Dakota Johnson som lyckas förvånansvärt bra med att fånga upp det söta och oskuldsfulla i Anastasia trots att hon biter sig lite väl mycket i underläppen Kristen Stewart-style. Dornan har det en aning kämpigare. Inte nog med att han ser ut som en yngre version av Colin Firth och aldrig utstrålar den pondus/dominans som karaktären har i boken (enligt min flickvän som avgudar dem), han har också lite svårt med den amerikanska accenten - vilket kan vara en av anledningarna till att han känns så stel. Kemin mellan skådespelarna känns inte heller helt hundra, men jag tycker ändå det finns potential att utvecklas till någonting köttigare i uppföljarna.

Fifty Shades of Grey är inget som jag kommer att titta på igen. Men det är heller ingen film som jag direkt plågades igenom, utan hade det istället rätt så trevligt (för stunden) med det snygga fotot och sköna musiken som lyfte upp den rätt avslagna romans-med-svårigheter-biten åtskilliga snäpp. Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle skriva följande mening, men jag är officiellt smånyfiken på vad som kommer att hända mellan Ana och Christian i nästa film.

Gissa om min flickvän är nöjd.

Bilden:
Ljuvligt. Fullkomligt ljuvligt. Den här läckra bildtransfern är fylld till bredden av imponerande inslag där skärpan hela tiden håller sig på ruggigt skarpa nivåer (detaljrikedomen är fenomenal), där färgerna hela tiden övertygar med sina fylliga och naturliga nyanser samt en svärta som inte viker en tum, utan från första till sista stund övertygar fullt ut - och visar inte upp minsta lilla antydan till några Fifty Shades of Grey. Det är svart och mustigt helt och fullt.

Bilden är i formatet 2.40:1.

Ljudet:
Här bjuds på ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som suger in en i berättelsen på en gång med sin följsamma och välmixade ljudbild som varvar subtila smådetaljer med lite mer matiga surroundögonblick som då Ana tar en helikoptertur med Christian. Tydligen i dialogerna är klockren och musiken oerhört välbalanserad.

Extramaterialet:
Ett par featurettes som inte intresserar nämnvärt, två musikvideos, en superkort teaser på nästa film och möjligheten att se "The Unseen Edition" som tillför några minuter extra till filmen med lite bilkörning, lite längre snusk och annat småkrafs som inte gör så värst vidare mycket för berättelsen i fråga.