Hereafter - Livet efter detta

Filmen:
Clintan hade några riktigt, riktigt bra år mellan 2003 och 2009. Det började med att Mystic River tokhyllades av i princip varenda kotte på planeten och sen fortsatte det att rulla på med Oscarsstatyetter och skyhöga betyg. "Det går bra nu" kan man tänka sig att Clintan sa när han släppte filmer som Million Dollar Baby, Flags of our Father/Letters from Iwo Jima, The Changeling och Gran Torino. Sen kom Invictus, filmen om Nelson Mandela och hans planer på att ena Sydafrika med hjälp av deras rugbylandslag, en ganska medelmåttig film som få pratar om idag.

Men när vi ändå är inne på ämnet och pratar om medelmåttighet, så ligger hans allra senaste film Hereafter - Livet efter detta i en klass för sig. På förhand utmålad som en övernaturlig thriller där vi för första gången sedan Pale Rider skulle se Clintan tacklas med det paranormala. Slutresultatet liknar mer en misslyckad blandning av slarvigt skriven såpoperadramatik och sövande moralpredikning om huruvida det är en gåva eller en förbannelse att kunna kommunicera med den andra sidan. Uppdelad i tre parallella handlingar som sedan vävs ihop lite grann i sluttampen av filmen försöker man vinna creddpoäng a´la Crash eller Pulp Fiction, men strukturen faller platt när endast en av berättelserna är någorlunda intressant att följa.

Det är den som handlar om Matt Damons karaktär. En man som tidigare arbetat som medium och tjänat pengar på att ta kontakt med avlidna människor till personer som inte riktigt kunnat släppa taget, men som numera lagt det hela bakom sig och försöker leva ett någorlunda normalt liv. Det visar sig dock vara svårt när folk ständigt påminner honom om det gamla livet och desperat vädjar om att han ska hjälpa just dem att ta kontakt med den andra sidan. Damon gör en stark porträttering av en man som mer än någonting annat vill leva ett vanligt liv. Hans effektiva och dämpade underspel lyfter många scener trots att manuset inte ger honom mycket att jobba med.

Det visar sig tydligare i de två andra sidohandlingarna. Den ena handlar om en fransk kvinna, spelad av Cécile De France från skräckfilmen Haute Tension, som befinner sig i Thailand när tsunamin slog till under 2004 och förändras som person efter att ha varit med om en nära-dödenupplevelse. Det är en seg och oengagerad historia som knappast gagnas av att De France har enorma problem med att prata engelska i de scener som kräver det av henne, men också av att det liksom inte händer någonting. Hon stirrar lite. Folk undrar vad som är fel. Hon stirrar lite till. Både sövande och meningslöst.

Men det är ingenting mot den sjaskiga såpoperadramaturgi som Clintan och manusförfattaren Peter Morgan visar upp i den tredje berättelsen som kretsar kring två unga tvillingbröder i England som lever tillsammans med deras missbrukarmamma och drabbas av en stor tragedi när den ena tvillingen avlider i en bilolycka. Det som följer är en klichéfylld soppa där den överlevande sonen och missbrukarmamman kämpar för att bli en fungerande familj igen samtidigt som sonen börjar intressera sig över det paranormala i hopp om att få kontakt med sin bror. Den här biten av filmen faller främst på skådespeleriet.

Precis som i Gran Torino har man valt att casta två riktigt dåliga barnskådespelare som inte klarar av de känsloladdade scenerna på ett fungerande sätt. Deras stela skådespeleri kombinerat med manusarbetet som många gånger påminner skrämmande mycket om något från Hem till Byn gör denna del av filmen riktigt svår att ta sig igenom. Som när den ena pojken säger till den andra "kanske vi kan bli en normal familj om bara mamma lyckas sluta med drogerna". Då skäms man så mycket att det värker i kroppen över hur övertydlig Morgan är i sitt manusskriveri. Det blir inte heller bättre när han försöker knyta ihop säcken på ett bra sätt i slutet av filmen då de tre parallellhandlingarna ska vävas samman. Känns både ihopstressat och ogenomtänkt.

Nej, Hereafter - Livet efter detta är verkligen ingen av Clintans bättre stunder som filmskapare, även om den vid enstaka tillfällen blixtrar till med storartat skådespeleri från Damons sida och en genomgående bra regi från Eastwood själv, men det hjälper inte när manuset är så hopplöst mediokert och skådespelarna på det stora hela underpresterar. Jag hade hoppats på betydligt mer än det här.

Bilden:
Här levereras en riktigt fin transfer fylld av läckra findetaljer, underbar dynamik och en skärpa som aldrig sviker - vilket dock är till filmens nackdel i några av CGI-momenten som när den ganska taskigt animerade tsunamin slår till. Färgerna går i ganska dämpade toner genom hela filmen, men skiner upp framförallt i scenerna från Thailand. Brus förekommer i ytterst små doser. I övrigt är det dock en mycket bra transfer.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.40:1.

Ljudet:
Hereafter - Livet efter detta bjuder oss på ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som pendlar mellan läckert subtila surroundeffekter i lugna dialogscener och bombastiska krafttag när det kommer till mer intensiva scener som när tsunamin slår till med full kraft. Basen mullrar på friskt och samtliga högtalare är delaktiga på ett tillfredsställande sätt under filmens gång. Mycket bra ljudspår.

Extramaterialet:
Här finns en två timmar lång dokumentär om Clintans liv och karriär som är mycket intressant att titta på, intervjuer varvas med klipp från hans filmer genom åren. Det är snyggt producerat med Morgan Freeman som sköter berättarröstsysslan med bravur och där man får sig några fina filmtips som man kanske missat från Clintans karriär. Här finns också en mindre intressant featurette om skapandet av Hereafter - Livet efter detta.