Never Let Me Go är en framtidsvision som utspelar sig i förfluten tid. Rörigt? Inte när filmen väl börjar. Vi får veta att vetenskapen har haft ett genombrott och att man numera kan bota så gott som alla sjukdomar och att medellivslängden har stigit radikalt. Fast allt har såklart ett pris, för att kunna bota sjukdomarna så använder man organ från kloner som är framavlade enbart i syftet att bistå befolkningen men reservorgan.
Tre stycken sådana kloner är vännerna Kathy, Ruth och Tommy som går på en till synes idyllisk brittisk internatskola. Där fostras de i en anda som går ut på att inte visa för mycket känslor eller nyfikenhet inför världen, de ska ju ändå inte leva att se sin 30-årsdag. Rent konkret så funkar det som så att en donator gör sin första donation runt 20-årsåldern och när den sedan har nåt sin fjärde donation så är den "fullbordad", det vill säga död. Det är inte särskilt lätt att leva efter att fyra organ har plockats ut.
Det hela låter inte alltför muntert direkt och Never Let Me Go är en dyster historia. Bildspråket är avskalat, fotot matt och all rekvisita andas 40-tal fastän delar av filmen utspelar sig i hyfsat modern tid. Vi får följa Kathy, Ruth och Tommy från deras barndom på internatskolan tills de blir så pass vuxna att det är dags att börja donera sina organ. Det finns även ett triangeldrama i potten, Kathy är kär i Tommy som istället väljer att ha ett förhållande med Ruth. Det hela har en viss relevans eftersom det ryktas att par som kan bevisa att de är kära i varandra kan få uppskov med sina donationer.
Handlingen har vissa paralleller med filmen The Island, en Hollywoodrökare där det skapas kloner så att rika människor så kunna få nya organ om det behövs. Där utvecklade klonerna känslor och vägrade finna sig i att vara donatorer och tog saken i egna händer och rymde. Här gör Kathy, Tommy och Ruth raka motsatsen. De finner sig i sitt öde väldigt enkelt och yppar inte ens något om att fly, lämna landet eller stanna hemma den dagen då de fått sin kallelse till sjukhuset. Deras ovilja att göra något åt saken har debatterats på många ställen och många har svårt att förstå att de bara accepterar läget. Det har jag förvisso också men det är en del av regissörens (och kanske författarens eftersom den har en bokförlaga) vision och lakoniska stil. Huvudrollsinnehavarna är som förvuxna barn på många sätt som har vant sig vid tanken på att aldrig växa upp och bli gamla. Kanske saknar klonerna den sista delen av mänsklighet, den att tänka själv och ta egna beslut?
Skådespelet är på sina håll riktigt bra. Nya Spindelmannen, Andrew Garfield, kommer säkert blomma ut till en av sin generations bästa skådisar vad det lider. Carey Mulligan och Keira Knightley gör bägge fina insatser med sina något menlösa karaktärer.
Never Let Me Go är en aningen udda film. Den är långsam i tempot och mycket i filmen utelämnas såsom bakgrund och som man är van vid att få serverat. Gåtfullt och mystiskt är andra adjektiv som man skulle kunna svänga sig med. Däremellan är det även en ganska bra och fascinerande historia som väcker mängder med frågor och lämnar tittaren med en viss frustration. Sett till helheten tycker jag att den fungerar och en mer udda kärlekshistoria får man bog leta efter i år. Det skulle vara Gnomeo och Julia!