Filmen:
Kenneth Branagh är knappast ett namn som man vanligtvis förknippar med superhjältar och feta blockbusters. Den brittiska skådespelaren/filmskaparen har under sin långa karriär främst gjort sig ett namn som en av de främsta Shakespearetolkarna i modern tid samt dykt upp som en engelsk version av Wallander. Det kan därför tyckas märkligt att det var Branagh som fick det ärofyllda uppdraget att ta Marvels superhjälte Thor till den vita duken. Men egentligen inte. För mellan alla strider och specialeffekter, så är kärnan i Thor inte helt olik något från just Shakespeare. Det är en berättelse om en son (åskguden Thor) som vanhedrar sin far (Oden) och sedan kämpar för att visa sig värdig faderns kärlek.
Eller så kan man beskriva den som en film om en gud som förvisas ner till jorden från Asgård och tvingas leva utan sina gudomliga krafter. Där kommer han i kontakt med ett gäng människor med sockerpaketet Natalie Portman i spetsen som ger honom en ny syn på livet. Det som följer är i mångt och mycket en fin kärlekshistoria mellan två vitt skilda individer som dras till varandra samtidigt som ett krig mellan de olika världarna pågår.
Alla som förväntat sig en löskäggstung vikingaversion av kalkonklassikern Flash Gordon kommer bli gruvligt besvikna. Branagh har behandlat Thor med enorm respekt och slutresultatet är en pampigt underhållande film som skiljer sig markant från Marvels andra alster. Här utforskar man ställen på planeter bortom vår egen och visar att Marvels hjältar inte bara hör hemma på planeten Jorden. Här pendlas det snyggt mellan rena actionelement (Sagan om Ringen-vibbarna kommer i scenerna från frostjättarnas rike), komiska ögonblick och gripande familjefejder där skådespelarna verkligen briljerar. Anthony Hopkins tillför klass i rollen som Oden och Tom Hiddlestone är briljant som skurkaktiga brodern Loke. Men det är Chris Hemsworth som verkligen imponerar. Han är mer än bara muskler och bär upp rollen som Thor med stor pondus. Hans kemi med Portman är bra, även om deras relation känns ganska framstressad. Man får liksom aldrig veta varför de faller så pladask för varandra.
Filmen faller dock lite på att manuset ibland fokuserar för mycket på svamlig slapstickhumor och Kat Dennings lama one-liners som inte tillför annat än huvudvärk. Som helhet är ändå Thor en av de bästa superhjältefilmerna på senare år och definitivt en av de mest underhållande.
Peppen för The Avengers är officiellt enorm.
Bilden:
Bilden i Thor är av riktigt, riktigt bra kvalitet med otrolig skärpa och framförallt ett underbart färgarbete som visar sig tydligt i hur filmen skiftar mellan tre olika världar med unika utseenden: de varma och inbjudande gyllene tonerna i Asgård, de blåa och kalla tonerna i frostjättarnas rike och så de ljusa och sandblekta tonerna på jorden. Det händer att färgerna blöder i vissa färger, men i övrigt är det toppen rakt igenom. Svärtan är tung och bra, samtidigt som djupkänslan är strålande.
Bilden är kodad i AVC och formatet är 2.35:1.
Ljudet:
Här bjuds på ett mullrande kraftfullt DTS-HD Master Audio 7.1-spår som känns både levande och precist med sina ljuvliga riktningsdetaljer - scenerna under striderna med frostjättarna ger en gåshud och får väggarna att skaka. Som om man befinner sig mitt i stridens hetta. Men även i de lugnare scenerna finns en härlig ljudmatta fylld av subtila surroundeffekter och välmixade dialoger. Här finns inget att klaga på. Toppenljud raktigenom.
Extramaterialet:
Här finns ett matigt och intressant kommentarspår med Branagh, bortklippta scener, 7 stycken featurettes, en skön kortfilm där fokus ligger på Clark Greggs karaktär Agent Colson samt en hel del andra godsaker. Välfyllt och välproducerat.