Ant-Man

Filmen:
Ant-Man har inte haft det enkelt. Inte nog med att karaktären ända sedan det utannonserades att Marvel skulle göra film av deras lilla myrman fått motta så många gliringar och allmän skepsis för hans töntiga superkrafter att det är ett smärre under att man överhuvudtaget fullföljde produktionen. Ännu ett par hundra spikar i kistan hamrades in när regissören Edgar Wright abrupt lämnade projektet på grund av skilda åsikter gällande manusutvecklingen bara veckor innan inspelningarna skulle dra igång.

Att hans ersättare hette Peyton Reed, mest känd för cheerleader-rullen Bring It On med Kirsten Dunst i huvudrollen, gjorde knappast att förutsättningarna kändes särskilt mycket ljusare för den lilla pyttehjältens kommande filmdebut.

Men om det är något som folk borde ha lärt sig vid det här laget är att Marvel nästan alltid är som bäst när de slår från underläge. Många var tveksamma till Guardians of the Galaxy, men ändrade snabbt åsikt när James Gunns supercharmiga rymdäventyr visade sig vara en sjuhelsikes åktur fylld av klockren humor och omgivningar som hämtade ur Flash Gordon. Ant-Man är lite i samma sits. Minus Flash Gordon-omgivningarna, förstås. Den här Ocean's Eleven-möter-Älskling, jag krympte barnen-möter-Marvel-potpurrin är så charmig och underhållande att det känns snudd på omöjligt att vinkla mungiporna åt något annat håll än spikrakt uppåt under större delen av speltiden.

Paul Rudd spelar huvudrollen som Scott Lang - en småtjuv som drömmer om att lämna skurklivet bakom sig för att bli en bra pappa för sin lilla dotter, men det visar sig vara svårare än han trott att hålla sig undan den ljusskygga sidan av lagen. När han efter ett misslyckat inbrott hamnar i klammer med rättvisan kontaktas han av en man vid namn Hank Pym (alla som kan sin Marvel-historia vet förstås att Pym är den ursprungliga Ant-Man) som ger Scott chansen att bli en hjälte. Han ger honom möjligheten att bli den nya Ant-Man för att rädda världen från ondskefulla planer att sälja krymptekniken som ett vapen till högstbjudande.

Med manushjälp från bland andra Adam McKay och Paul Rudd är det föga förvånande att Ant-Man lockar fram många skratt längs vägen till eftertexterna, men att det mellan varven också levereras sådana gapskrattsframkallande situationer som vanligtvis huserar bland kandidaterna till årets roligaste filmer hade jag definitivt inte räknat med. En stor del i detta har Rudd, inte bara som manusförfattare, utan också som skådespelare. Hans naturliga charm och komiska tajming gör sig perfekt till karaktären Scott. En godhjärtad typ som alltid tycks ha en lustig kommentar på lager, men också känns trovärdig i de mer fysiska scenerna med knogmackor och diverse luftakrobatik.

Rudd är dock inte ensam om att roa. Michael Pena står för några av filmens mest hysteriska scener i rollen som snabbpratande tjuvkompis till Scott, medan Michael Douglas visar sig från sin bästa och allra charmigaste sida sedan Wonder Boys. 71-åriga Douglas är filmens stora behållning som Hank Pym och med hjälp av sanslös föryngrings-CGI får vi glimtar av hur det hade kunnat se ut ifall han hade gjort rollen under sin storhetstid på 80-talet.

En annan anledning till att Ant-Man gång på gång överraskar som en av Marvels mest underhållande filmer är Reeds underbara regi. Han fångar upp känslan av att vara pytteliten på ett sätt som för tankarna till tidigare nämnda Älskling, jag krympte barnen genom att låta till synes ofarliga saker som LP-spelare och leksakståg framstå som gigantiska jämfört med den lilla hjälten - vilket öppnar upp för flera fräscha actionscener. Här finns inga gigantiska byggnader som sprängs sönder och hela världsdelar som raseras under strider mellan hjälte och skurk, utan en mindre skala som är så otroligt uppfriskande se i en tid då CGI allt för ofta används till överdrift.

Scenerna med Langs dotter och ex-fru är inte fullt så effektiva och känns i slutändan som ett av filmens svagaste kort. Det är söligt familjedrama som hämtade ur någon halvdan TV-film. Dessutom med Judy Greer som än en gång slösas bort i en otacksam roll som frånskild mamma utan särskilt mycket att tillföra till berättelsen.

Att skurken, spelad av Corey Stoll, även han är så generisk och trist att det enda man egentligen kommer ihåg efter filmen är att han saknade hår och att han använder väldigt läbbiga saker på toaletter är förstås ett stort underbetyg - men samtidigt ingenting nytt under solen för alla oss som tragglat oss genom Marvels senaste tolv rullar. Elakingarna har genomgående varit den svaga länken i studions superhjälteäventyr och även om Yellowjacket inte riktigt når samma nivåer av meningslöshet som Christopher Ecclestons trötta alvgubbe i Thor: The Dark World, så är han definitivt inte långt ifrån. Han räddas en aning av de lekfulla actionscenerna som verkligen tar till vara på det faktum att såväl hjälten som skurken kan krympa sig till pyttestorlek, medan han i övriga scener är ordentligt sövande.

Bristerna till trots står sig Ant-Man som en av årets mest underhållande filmer och definitivt den gladaste överraskningen av alla. Det är lika mycket en klassisk heist-rulle av samma snitt som Ocean's-rullarna som det är en hysterisk komedi och en superhjälterulle som vågar hålla tillbaka på massiv förstörelse till förmån för en mindre skala, utan att för den skull tumma på vare sig spänning eller underhållningsvärde. Ant-Man är en liten (stor)film med enorma skratt och mycket hjärta.

Bilden:
Ant-Man ser fenomenal ut på Blu-ray. Med en sanslös detaljrikedom i såväl närbilder på de tjusiga dräkterna som i bakgrundsomgivningarna känns skärpan på topp genom hela filmen, medan den läckra färgpaletten målar upp filmen i ett härligt färgglatt sken som gör krympscenerna än mer spektakulära att titta på. Svärtan är klockren och hudtonerna likaså.

Bilden är i formatet 1.85:1.

Ljudet:
Inte heller här gör Disney en besviken. Med ett enormt kraftfullt DTS-HD 7.1-spår bombas det på med den ena mastiga ljudexplosionen efter den andra samtidigt som de lugnare partierna är fyllda av små, små nyanser som får mixen att kännas levande genom hela filmen. Dialogerna är oklanderligt uppfångade och musiken har ett bra tryck i sig.

Extramaterialet:
Höjdpunkten bland extramaterialet är utan tvekan kommentarspåret med regissören Peyton Reed och Paul Rudd som är lika svamligt underhållande som det är proppat av sköna anekdoter och grymma inblickar i skapandeprocessen. I övrigt finns här ett par featurettes, bortklippta/förlängda scener och en gag reel.