Hitman: Agent 47

Filmen:
Förra gången flintskalliga supermördaren 47 dök upp på den vita duken så var det i Xavier Gens ytterst medelmåttiga filmatisering med Deadwood-kungen Timothy Olyphant i huvudrollen. Nu, nio år senare, är det dags för nästa försök. Gens och Olyphant har tackat för sig och istället har långfilmsdebutanten Aleksander Bach ställt sig bakom kameran med Rupert Friend i rollen som streckkodstatuerad übermördare.

Tyvärr, så bjuds det inte på någon lyckad filmatisering av IO Interactives underhållande spelserie den här gången heller. Faktum är att Hitman: Agent 47 är ännu sämre än den förra filmen som åtminstone hade bitar som var genuint underhållande. I den här sörjan vars handling kretsar kring ett elakt gäng som försöker lägga vantarna på det hemliga receptet för att klona fram fler supermördare och hur 47 måste skydda en kvinna som är nyckeln till deras onda planer finns ingen som helst underhållning att hitta.

Här bjuds bara på den ena frustrerande scenen efter den andra där Bach så uppenbart inte varit intresserad av någonting annat än att försöka styla actionscenerna med så mycket slow-motion som möjligt och ta varje tillfälle till att låta karaktärerna posera "coolt" i stridens hetta. Det är generiskt och trist med en plastig TV-spelskänsla över actionmomenten som gör att man snabbt tröttnar. Bachs bristande rutin visar sig dock som allra tydligast när tempot sjunker och karaktärerna ska försöka kommunicera med varandra på ett naturligt sätt, men i slutändan mest bara känns som att se amatörskådespelare över- och underspela framför en regissör som inte vet hur han ska styra detta.

Det anmärkningsvärda är att samma klåpare till manusförfattare fått chansen även denna gång. Skip Woods som förutom den förra Hitman-rullen har filmer som A Good Day to Die Hard, X-Men Origins: Wolverine och David Ayer-stinkaren Sabotage på sitt samvete. Den snubben måste verkligen sitta på riktigt bra utpressningsmaterial mot höga höns på FOX - för annars skulle han knappast kunna betala elräkningarna med sina styggelser till filmmanus.

Rent manusmässigt består inte Hitman: Agent 47 av mycket mer än pannkaksplatta karaktärer som knallar runt i slow-motion, skjuter allt som rör sig (hela stealthbiten från spelen lyser med sin frånvaro) och väser ur sig klyschiga repliker i omgivningar som skriker lågbudget. Det känns inte heller som att Woods riktigt fått grepp om de icke-engelskspråkiga bitarna. Varför sitter annars en av de tyska elakingarna och skriker "EINS! ZWEI! DREI!" (ett, två, tre för alla som sov under den första tyskalektionen) för full hals i baksätet på en bil när karaktärerna framför honom verkar agera som om han ger vägbeskrivningar med höger och vänster som kommandon?

Förutom dessa språkliga frågetecken, så drunknar Woods taffliga manus i klyschor och skamlösa lån från andra (betydligt bättre) filmer. Som när Friend säger i princip samma fras som Jackie Earle Haley levererade så klockrent i Watchmen när Rorschach förklarade för sina fängelsekompisar att han minsann inte var inlåst med alla dem, utan att det var helt tvärtom och i samma veva orsakade kollektiv brunkalsipp hos alla och envar. Här blir det bara skämskudde av det hela.

På skådespelarfronten är det inte mycket bättre. Rupert Friend som under flera säsonger varit det bästa med TV-serien Homeland har visserligen inget vettigt att arbeta med i huvudrollen, men är ändå relativt trogen förlagan genom att vara väldigt blank i nyllet och inte förmedla några som helst känslor. Värre går det för Zachary Quinto som är skrattretande dålig som skurk, Hannah Ware som kämpar sig genom filmen med ett enda ansiktsuttryck och Thomas Kretschmann i ännu en roll som slarvar bort hans fulla potential.

Hitman: Agent 47 är ett rejält bottennapp och en av de sämre TV-spelsfilmatiseringarna som kommit på många år. Jag vill inte riktigt gå så långt att placera den i absoluta bottenskiktet där Super Mario Bros för alltid kommer vara ohotad etta tillsammans med Double Dragon och majoriteten av Uwe Bolls bidrag till filmvärlden. Men den är inte långt därifrån. Den här själlösa, tråkiga och allmänt bedrövliga actionrullen klarar man sig väldigt bra utan - speciellt om man som undertecknad är ett stort fan av de grymma spelen.

Bilden:
Helt okej. Även om skärpan håller en mycket hög klass genom hela filmen och färgerna genomgående känns naturliga och välbalanserade, så är jag inte helt såld på den här bildtransfern. Svärtan är lite väl grådaskig och ett par av de ljusare scenerna känns närmast överexponerade. Smuts, brus och andra tråkigheter lyser dock med sin frånvaro.

Bilden är i formatet 2.39:1.

Ljudet:
Här smiskas det på med ett kraftfullt DTS-HD Master Audio 7.1-spår som visserligen inte håller tillbaka på kraft i actionmomenten och i den gräsliga musiken, men som känns aningen för burkigt under dialogpartierna för att det ska kunna aspirera på något riktigt toppbetyg.

Extramaterialet:
Bortklippta scener, några kortare featurettes och möjligheten att se filmen med ett picture-in-picture-inslag som bjuder på diverse fakta under filmens gång.