Smurfarna

Filmen:
Smurfarna... Mitt tydligaste minnen av de små överpositiva figurerna är den klassiska dialogen i Donnie Darko ni vet. "First of all: Papa Smurf didn't create Smurfette...". Men visst såg jag den tecknade serien som liten och visst genomled jag ett gäng smurfhits på högstadiet. Men nej, jag har alltid varit mer av en Bumbibjörn-tjej. Eller Doktor Snuggles för den delen. Men nu var det alltså dags för smurffilmen, och nästa år kommer mupparna som biofilm så det går att skönja en viss trend.

Vi kastar rakt in i smurfbyn där man är i full gång med förberedelser av blåmånefestivalen (ja, fråga mig inte vad det är). Idyllen bryts av att en av smurfarna (den klumpiga) råkar leda den ode trollkarlen Gargamel till smurfbyn. Tumult uppstår och plötsligt öppnas en portal som några av smurfarna sugs in i och vips; några ögonblick senare så är de i New York. Läge för sightseeing och lite souvenirinköp? Knappast, även Gargamel och hans ondsinta katt passerade genom portalen och är smurfarna hack i de blå hälarna. Vilsna och konfunderade så hamnar smurfarna slutligen hos paret Winslow som ger de blå krabaterna husrum och efter lite övertalning går med på att hjälpa dem hitta en väg tillbaka till smurfbyn.

Smurfarna är gjord som en blandning mellan animerade film och riktiga skådespelare och man kan ju spekulera friskt i huruvida det är en bra idé eller inte. Kanske borde man ha gjort den helt animerad? Jag tycker väl att nuvarande koncept funkar behjälpligt och är rätt funktionellt. Problemet är snarare att filmen är väldigt tam och tandlös. Ordet "smurf" i var och varannan mening är tänkt att roa de allra minsta, likaså irriterande glada små smurflåtar som sjungs i tid och otid. Vi vuxna får nöja oss med referenser till filmer och musik (Smurfans originalröst görs ju av Katy Perry vilket man inte missar chansen att leka lite med) som tyvärr inte är särskilt slagkraftiga eller vassa.

Sedan är det förstås en oerhört traditionell historia om hur man ska ta vara på tiden man har, hjälpa varandra och ha tilltro till att den mest oväntade kan bli hjälte. Till och med paret Winslow är så där riktig konservativa med en
hemmafru och man som jobbar ihjäl sig för familjens bästa.

För barnen så fungerar säkert Smurfarna utmärkt och visst kunde även jag uppskatta kulturskrockarna som stackars Gargamel drabbas av men i övrigt så är det här inte mycket till film. Man hade kunnat utveckla på så gott som samtliga punkter men väljer att säkerhetsköra istället och acceptera att man kommer locka en del skratt ur de yngsta men inte beröra ytterligare.

Bilden:
Smurfarna på Blu-ray ser fantastisk ut. Bilden är löjligt skarp, har ett fantastiskt djup och lyser av alla färger. Människorna i filmen ser otroligt inbjudande ut och matchar smurfarnas mer överdrivna blåtoner perfekt. Toppbetyget uteblir enbart på grund av en scen där cgi:n gör omgivningen lite lite suddig, annars är det här en felfri bildtransfer som fungerar både i de datorgenererade delarna och de autentiska "människordelarna".

Ljudet:
Ljudspåret är även det fantastiskt bra och gränsar till perfektion. Soundtracket är otroligt välseparerat i alla kanalerna och baseffekter används sparsamt men effektivt. Surroundkanalerna jobbar ständigt med att bidra och återge något till ljudbilden, dialogerna låter kristallklart och allting känns dynamiskt, fräscht och otroligt välpanorerat. Toppbetyget är oundvikligt.

Extramaterialet:
Extramaterialet är väldigt rikligt även om fokuset ligger på material till barnen. Det blir tabbar, en titt på hur serietidningen ledde fram till filmen, kommentarspår, två minispel och mycket annat. Det medföljer även en DVD-utgåva.