The 5th Wave

Filmen:
The 5th Wave, den senaste i raden av YA-filmatiseringar som kommit i svallvågorna från Hunger Games, kom och gick utan någon större uppmärksamhet när den dök upp på biograferna i vintras. Lite synd, tycker jag, då den gav mig betydligt mer underhållning än vad någon av Hunger Games och Divergent-rullarna lyckats med.

Men jag kan absolut förstå åtminstone delar av den svala kritiken. Det är ju i grund och botten en oerhört generisk film där det till och från känns smått omöjligt att urskilja den från alla andra filmer av samma typ. Det är som om alla berättelserna stöpts ur EXAKT samma mall där en ung tjej (eller som i fallet Maze Runner; en pojke) tvingas växa upp fortare än vad någon ung tjej ska behöva göra när samhället åker käpprätt åt Hälsingland och sen bestämmer sig för att sätta sig upp mot elakingar som styr och ställer. Så ja, The 5th Wave är som Hunger Games (fast bättre) men med utomjordingar som invaderar jorden och med Chloe Grace Moretz i huvudrollen istället för Jennifer Lawrence.

Det är dessutom helt okej om man, på grund av den oerhört mellanmjölkiga berättelsen som följer samma struktur som i stort sett alla andra YA-filmer, efter titten tvingas tänka efter ordentligt ifall det var i den här filmen som Giancarlo "Gus Fring från Breaking Bad" Esposito var med på ett hörn eller om det var Woody Harrelson eller Ashley Judd? Ledtråd: ingen av dem. Däremot dyker Maria Bello, Ron Livingston och Liev Schreider upp för att få in lite stjärnglans och pondus i den i övrigt rätt halvdana skådespelarensemblen. Moretz är förstås i vanlig ordning riktigt vass och känns helgjuten som hjältinnan i berättelsen, men annars lämnar hennes unga medspelare en hel del att önska. Inte minst Gwen Stefani-kopian Maika Monroe (som lirade huvudrollen i briljanta It Follows) som känns direkt skrattretande som den stora tuffingen i filmen.

The 5th Wave vinner definitivt inga plus på sin bleka story som inkluderar en lagom ostig kärlekshistoria, lite förutsägbara knorrar och några riktigt skitnödiga karaktärer, men kompenserar rejält med ett sjyst tempo och ett underhållningsvärde som sätter andra likartade filmer i skamvrån. Det är en okomplicerad medelmåtta som underhåller lagom mycket för att det ska vara värt att spendera drygt två timmar tillsammans med den.

Bilden:
Sony har för vana att skämma bort oss med sina Blu-rayutgåvor och det här är definitivt inget undantag. Skärpan är strålande och visar aldrig några som helst tendenser till att kännas mjuk. Färgerna är välbalanserade och svärtan är inget annat än ruskigt imponerande. En del störande brus drar ner helheten, men inte tillräckligt mycket för att sänka helheten.

Bilden är i formatet 2.39:1.

Ljudet:
Det här DTS-HD Master Audio 5.1-spåret lär inte heller göra någon besviken. Surrounden är oerhört följsam och blandar friskt mellan dundrande kraft med rejäla basmoment och mer subtila ljudeffekter som kastar in en i berättelsen på ett lysande sätt. Dialogerna är klockrena och musiken likaså.

Extramaterialet:
Här finns ett hyfsat intressant kommentarspår med regissören och Moretz som bjuder på några roliga anekdoter, bortklippta scener, ett gag-reel och några kortare featurettes.