Central Intelligence

Filmen:
Jag har genom åren utvecklat kraftiga allergier mot vissa komiker. Wanda Sykes, Stefan & Krister, Seth Rogen i viss mån och nu på sistone har även Kevin Hart lagts till den på den mindre smickrande listan över komiker som sätter igång precis alla de symptom som tyder på att man som tittare helt enkelt inte tål deras försök till humor. Glöm snoriga näsor och andningsproblem. Den här typen av allergi visar sig genom att ens humör sjunker till botten på några nanosekunder följt av okontrollerat himlande med ögonen och tunga suckar.

Central Intelligence är inget undantag. Den här högljudda buddyrullen sätter igång allergireaktionerna nästan omedelbart. Kevin Hart spelar Calvin som under skolgången var den coolaste katten av alla, men som i vuxen ålder blivit en grå och trist revisor. I samband med en återträff på hans gamla skola kommer han i kontakt med Dwayne "The Rock" Johnsons karaktär, en extremt söndermobbad unge under skoltiden som vuxit upp till att bli mustig och musklig superagent, tillsammans måste de samarbeta för att sätta stopp för elakingar med hemskheter på agendan.

Dodgeball-regissören Rawson Marshall Thurber brukar vanligtvis träffa rätt med sin tramshumor, vilket visat sig i både Dodgeball (en av mina favoritkomedier från 00-talet) och We're the Millers, men här blir det mest bara ett enda långt gapande från Harts sida varvat med trött slapstick och den typ av superagentparodimonent som både Get Smart och faktiskt även The Brothers Grimsby lyckats betydligt bättre med. Hart är dock det enskilt största problemet. Vad är det egentligen som får den här lilla gaphalsen att klicka med så pass många människor att filmbolagen kan rättfärdiga att överhuvudtaget ställa honom framför kameran? För mig finns det ingenting som ens lockar fram minsta lilla småleende när Hart varvar sitt gälla skrikande med riktigt dassiga "black men don't do that"-skämt som Martin Lawrence gjorde oss alla trötta på redan under 90-talet. Han är helt och fullt horribel och är för min del den just nu mest irriterande skådespelaren som går i ett par skor, utan någon som helst konkurrens.

Den enda ljusglimten i den här soppan är Johnson som lockar fram ett par goda skratt genom att i princip vara sig själv eller åtminstone den typ av karaktär som han alltid spelar. Han har så mycket karisma i sin massiva kroppshydda att det liksom inte spelar någon större roll att han många gånger är stelare än en lyktstolpe - det finns en charm med honom som är svår att värja sig mot och det lyfter verkligen flera scener. Jason Bateman är också grym i vanlig ordning, men hans lilla biroll är på tok för liten för att på allvar kunna rädda filmen.

Harts eviga gapande, den buskisdoftande slapsticken och skämt som under större delen av filmen träffar helt fel gör Central Intelligence till en film som du definitivt kan hoppa över. Det spelar ingen roll att Johnson och Bateman är roliga i sina respektive roller då resten av filmen är ett enda långt sömnpiller som mer än någonting annat gör en förbannad.

Bilden:
Central Intelligence ser rejält tjusig ut på Blu-ray. Skärpan är skarp med en härlig detaljrikedom i såväl för- som bakgrunden, färgerna känns välbalanserade och svärtan tummar aldrig någonsin på de svarta tonerna. Smuts och brus lyser helt med sin frånvaro. En riktig toppentransfer, med andra ord.

Bilden är i formatet 2.40:1.

Ljudet:
Här bjuds på ett riktigt välljudande DTS-HD Master Audio 5.1-spår som imponerar lika mycket både i de lugnare partierna som i de mer intensiva actionmomenten. Panoreringarna känns precisa, dialogerna är klockrent uppfångade och basen vaknar till liv på allvar när skottsalvorna viner omkring karaktärerna. En fin balans mellan kraft och precision där musikbitarna också har ett fint tryck i sig.

Extramaterialet:
Ett kommentarspår med regissören och filmens klippare som är rätt så roligt att lyssna på (faktiskt roligare än filmen i sig), ett gag-reel, alternativa scener och några kortare featurettes.