Star Trek Beyond

Filmen:
Många var oroliga att Fast & the Furious-regissören Justin Lin skulle förstöra precis allt det fina som J.J. Abrams byggt upp med sina två Star Trek-filmer i den nya filmserien. Jag var själv rejält skeptisk till valet av Lin. Inte minst efter att den första trailern som letade sig ut på nätet mest såg ut som en tramsig Furious-variant komplett med jättehöga motorcykelhopp och malplacerad musik från Beastie Boys.

Glada nyheter. Det här är inte på något sätt en katastrof. Långt ifrån.

Lin gör ett bra jobb och även om Star Trek Beyond inte riktigt rår på Abrams första film med Kirk och kompani, så tycker jag den är betydligt bättre än medelmåttiga Star Trek Into Darkness (som häromåret röstades fram av fansen som den sämsta Star Trek-filmen någonsin, vilket i och för sig kändes rätt överdrivet). Här är tonen betydligt mer lättsam och känns många gånger som ett avsnitt ur den gamla TV-serien där William Shatner rockade loss som Kirk. Det är underhållande, rakt igenom. En riktigt bra popcornrulle där det varvas explosioner och action med genuint roliga scener som många gånger bygger på det faktum att karaktärerna är så pass olika rent personlighetsmässigt, vilket gör att det uppstår riktigt fina buddyfilms-moment när besättningen efter en attack på deras rymdskepp sprids ut på olika delar av en planet där de tvingas samarbeta med varandra för att kunna överleva.

Vi har Spock och Bones som det stora vinnarparet. Zachary Quinto, som jag vanligtvis brukar ha rätt svårt för, fortsätter vara klockren som Spock och Karl Urban som hade så extremt lite att göra i förra filmen får här plocka fram sin fina komiska tajming gång på gång. Han är den som lockar fram flest skratt och scenerna där Spock och Bones är tillsammans hör till filmens största ljusglimtar. Chris Pine fortsätter också imponera som Kirk. Han känns verkligen som klippt och skuren för huvudrollen och den kaxiga och coola attityden gör honom till en värdig efterträdare till Shatner. Idris Elba, helt oigenkännlig bakom lager och åter lager av smink, har det svårare.

Hans coola röst gör ju honom perfekt för skurkroller, men karaktärsmässigt är det ungefär så generiskt som det kan det bli när det handlar om Star Trek-skurkar. Krall är ingen ny Khan, om vi säger så. Han är inte ens någon ny Nero eller Kruge (Christopher Lloyds ljuvliga elaking från Star Trek III: The Search for Spock), utan känns bara pannkaksplatt och rätt trist. Lite som en av alla svaga Marvel-skurkar som vi bjudits på under de senaste åren.

Ibland blir den lite väl lättsam, speciellt när Pegg är med på ett hörn och ostar till det ordentligt som Scotty, men också i inledningen där Kirk blir överfallen av ett gäng potatisliknande monster som hämtade ur en sämre Critters-uppföljare. Men på det stora hela tycker jag att Lin fått till en härligt okomplicerad och riktigt underhållande Star Trek-rulle som lånar friskt från såväl Lins lättsamma Fast & the Furious-filmer och den gamla TV-serien för att i slutändan bjuda på ett riktigt trevligt popcornäventyr.

Bilden:
Här finns det inte jättemycket att klaga på. Förutom ett par ögonblick då skärpan känns en gnutta mjuk och att en del brus förekommer, så bjuds det på en läcker bildupplevelse med fin skärpa, levande färger och en tung svärta som verkligen imponerar.

Bilden är i formatet 2.39:1.

Ljudet:
Ojojoj. Jag minns med glädje hur J.J. Abrams två första Star Trek-filmer lät alldeles underbart på Blu-ray och verkligen fick hemmabion att visa sina färger, men det här Atmos-spåret ligger i en helt annan division. Surroundeffekterna är så maffiga att det många gånger känns som att tapeterna ska lossna från väggen, basen är så full av kraft att man får sig en ny frisyr varje gång som warp-driven kickar igång på skeppet och dialogerna är kristallklara. Musiken är även den ljuvligt mixad.

Extramaterialet:
Bortklippta scener, gag-reel och ett par featurettes av olika längd. Inget som direkt sticker ut, utan känns rätt tråkigt på det stora hela.