Legenden om Tarzan

Filmen:
Det var längesen som jag kände mig ensam mot världen när det gäller mina åsikter kring en film. Men i fallet Legenden om Tarzan, som sågats rätt rejält och fått ljummen kritik som bäst, är det svårt att inte känna sig väldigt, väldigt ensam.

Jag tyckte nämligen om den riktigt mycket.

Du läste helt rätt och ljudet som du hörde för några sekunder sedan var förmodligen ljudet av sexhundratrettiotvå hakor som tappades på bordsskivor runtom i landet i exakt samma ögonblick. En av dessa tillhörde med all säkerhet min älskade chef som efter den här recensionen kommer ha ytterligare en film att nämna i samma andetag som Signs och Expendables 2 när han kollar på mig som ett enda stort frågetecken i våra flitigt förekommande filmdiskussioner. Det får jag helt enkelt leva med. För David Yates Tarzan-rulle bjuder på såna kopiösa mängder av underhållande popcornäventyr att det, åtminstone för min del, är omöjligt att inte ta den till hjärtat.

Alexander Skarsgård (biffigare än någonsin) spelar huvudrollen som Lord Greystoke vars aristokratliv i 1800-talets England tillsammans med frugan Jane tvingas läggas åt sidan när han bjuds tillbaka till sina gamla hemtrakter i Kongo där belgiska elakingar ledda av Christoph Waltz sliskiga typ utnyttjar folk som slavar för att hitta rikedomar åt sig själva. Greystoke måste nu än en gång bli djungelns tvåbenta konung Tarzan för att rädda allt och alla som han älskar - till sin hjälp har han inte bara djungelns alla djur, utan även en amerikansk herre med tjusig mustasch (spelad av Samuel L. Jackson) som vet en del om att strida för vad som är rätt.

Det jag verkligen gillar med Legenden om Tarzan är hur lättsam den känns. Visst, det finns en del känsloladdade scener där allvaret trycker på och inledningen med Downton Abbey-liknande omgivningar i överklassens England är rätt gråa och trista, men under större delen av filmen bjuds det på en härligt avslappnad atmosfär. En atmosfär fylld av sköna one-liners framförallt från Jacksons sida (som i en perfekt värld skulle vara med i alla popcornrullar) och underhållande actionscener som får minuterna att formligen flyga iväg. Det är en film som kräver väldigt lite tankeverksamhet. Som låter dig lämna hjärnan någon annanstans och helt enkelt ha riktigt kul under de drygt en timme och femtio minuter som den klockar in på.

På skådespelarfronten är det inte jättemycket att skriva hem om. Margot Robbie har en väldigt otacksam roll som inte direkt ger henne något vettigt att jobba med och blir i slutändan mest en lättförglömlig dam-i-nöd som visserligen har en vokabulär och attityd som känns mer 2000-tal än 1890. Waltz kör vidare på sin patenterade slisk-otäcking som han gjort i majoriteten av de filmer som han medverkat i efter genombrottet med Inglourious Basterds och även om det fortsätter att fungera alldeles utmärkt börjar det nog bli dags att tänka på refrängen snart. De som övertygar mest är Jackson och faktiskt även Skarsgård. Jackson är den som lockar fram de flesta och största skratten under filmens gång, medan Skarsgård otroligt nog lyckas göra sin karaktär till något annat än enbart en vandrande uppvisning i imponerande muskelmassa. Han känns helrätt i rollen och jag tycker det är synd att vi inte lär få se någon uppföljare där Skarsgård hade kunnat kötta ut karaktären ytterligare några snäpp. Hur bra Skarsgård än är, så är det är dock riktigt svårt att hålla sig för skratt när hans djungelvrål (som mest påminner om ljudet som säkerligen uppstår om en mindre skolklass samtidigt attackeras av ilskna bålgetingar) då och då hörs genom filmen.

Legenden om Tarzan är definitivt inte utan brister, den lider av rätt platta karaktärer och de stela scenerna utanför djungeln lär inte göra särskilt många glada. Den numera obligatoriska massförstörelsen med massiva mängder CGI som alltid kommer i sluttampen av den här typen av påkostade actionfilmer hade man också kunnat klara sig utan, men som ren och skär popcornunderhållning levererar den ändå rejält. Det här är årets kanske största och mest positiva överraskning för egen del. En härligt lättsam och fartig äventyrsrulle som jag definitivt kommer att se igen.

Bilden:
Legenden om Tarzan är även en riktigt trevlig upplevelse på bildfronten. Här finns inte bara en otroligt klar och fin skärpa, som ibland kanske blir lite väl klar och gör CGI-momenten plågsamt tydliga, utan också en underbar färgpalett. Filmen bjuder på många kontrasterande omgivningar med alltifrån fylliga och oerhört starka gröna toner från all växtlighet i djungeln till närmast svartvita partier där Djimon Hounsous krigarstam målat sig kritvita omgivna av mörka bergspartier. Svärtan är mörk och tung, som sig bör.

Bilden är i formatet 2.40:1.

Ljudet:
Det här Atmos-mixade ljudspåret låter inget gå till spillo, utan fångar upp känslan av att befinna sig mitt i en djungel fylld av levande varelser och växtlighet på ett alldeles underbart sätt. Här finns fullt av små subtila surroundeffekter som skapar en fantastisk närvarokänsla och som med jämna mellanrum bryts av med ruskigt kraftfulla inslag som får ljudbilden att leverera stort även i de högre registren. Actionscenerna bjuder på ljuvliga riktningsdetaljer och ett härligt tryck i basen, utan att för den skull tumma på vare sig dialog- eller musikpartierna.

Extramaterialet:
Ett gäng med bakom kulisserna-klipp där alltifrån Jane och Tarzans relation diskuteras till lite mer filmtekniska bitar.