Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Dutch
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
filmrecension

Ghostbusters (2016)

Nyversionen av Ghostbusters är inte fullt så usel som alla hatare hoppades på, men den lämnar fortfarande en hel del att önska...

Filmen:
Den nya versionen av gamla 80-talsrullen Ghostbusters har inte haft någon enkel resa till den vita duken. Det har varit näthat i parti och minut där folk blivit helt uppåt väggarna skogstokiga över det faktum att huvudrollerna denna gång spelas enbart av kvinnor istället för män som i "originalet" (jag lägger till hartassarna för att filmen i grund och botten är en nytolkning snarare än en renodlad nyinspelning). En trailer till filmen blev dessutom rekordsnabbt tidernas mest ogillade filmklipp på Youtube. Snacka om att kämpa i uppförsbacke.

Men ärligt talat, fullt så dålig var ju faktiskt inte filmen. Absolut inte.

Problemet är bara att den inte var särskilt bra heller. Paul Feigs nytolkning av Ghostbusters där ett gäng udda fåglar (tre forskare och en biljettkontrollant på tunnelbanan) startar upp en spökfångarfirma gör en del saker rätt, men så oerhört många andra helt åt skogen. Humorn är för det första väldigt ojämn. För att inte säga totalt icke-existerande under stora delar av filmen.

Som vanligt när Melissa McCarthy är med på ett hörn, så blir det lätt väldigt, väldigt gapigt mellan varven. Det är hennes grej och med tanke på hur populär hon blivit genom åren, så är det ju uppenbarligen så att många människor uppskattar den här typen av högljudd skrikkomik. Själv avskyr jag det av hela mitt hjärta. Här har McCarthy dessutom sällskap av Leslie Jones från Saturday Night Live som är en ännu större gaphals och som till skillnad från McCarthy inte är rolig för fem öre ens när hon håller nere decibelnivåerna. Jones kan, ärligt talat, vara den tråkigaste "komikern" som sett dagens ljus sedan Pauly Shore härjade runt på den vita duken för en herrans massa år sedan.

Det är mycket gapande och slapstick, men väldigt lite som träffar rätt.

Bättre går det för Kate McKinnon som kanske överspelar lite väl mycket under några scener där hennes mimik gränsar till att kännas som något som inte skulle skämmas för sig i en av Jim Carreys allra mest flamsiga och tramsiga roller från 90-talet, men på det stora hela är det hon som lockar fram de förhållandevis få skratten som det bjuds på under filmens gång. Hon har en härligt udda stil som passar karaktären som handen i handsken. Wiig är också kul (som vanligt), men hon har typecastats så stenhårt i ett oändligt antal produktioner nu att det börjar kännas rätt gammalt att se henne som den stela och seriösa karaktären som hamnar i märkliga situationer. Gång på gång. Chris Hemsworth lockar, överraskande nog, fram åtminstone två gapskratt - men med tanke på alla lovord han fått slängda på sig, så hade jag ändå förväntat mig lite mer.

Ghostbusters har stunder där humorn klaffar riktigt bra och får det att rycka i mungiporna en aning, men Feig slarvar bort massa potential genom att istället för att fokusera på tjejernas försök att få bukt på spökjakten ägnar tid åt en totalt värdelös skurk spelad av en totalt värdelös skådespelare (Neil Casey) som hade passat betydligt bättre i ett medelmåttigt avsnitt av Scooby Doo med sin sjukt lama plan att släppa loss en massa spöken i New York. Varje gång som Casey är med i bild och öppnar sin trut, så tvärdör all potential till att göra någonting roligt av berättelsen.

Feig som har så mycket erfarenhet från humorgenren borde förstås ha vetat bättre än att döda momentumet med Caseys bedrövliga skurk, men också att hålla tillbaka på alla dassiga datoreffekter som får stora delar av alla spökscener att kännas som något ur en sämre mellansekvens från ett PS2-spel. Avslutningen som är en enda lång orgie i klena effekter och sedvanlig förstörelse är så trist att jag knappt lyckades hålla mig vaken till eftertexterna.

Passningarna till originalet känns inte heller helt klockrena. I princip alla från originalfilmen utom Harold Ramis som gick bort häromåret och Rick Moranis som pensionerat sig från filmbranschen sedan många år tillbaka dyker upp i meningslösa inhopp under filmens gång, precis som ett par välbekanta spöken, men det känns aldrig som någon nostalgitripp att se skådespelarna eller spökena som man känner igen från barndomen - utan mest bara en sorglig påminnelse om hur ofantligt mycket bättre originalfilmen är på precis alla sätt och vis.

Ghostbusters (2016) är inte en bra film. Den är dock inte på långa vägar så värdelös som hatvågen och alla ilskna nättroll gjort gällande, utan mest bara plågsamt medelmåttig, vilket egentligen smärtar mer än om den hade varit helt och fullt bedrövlig. Här finns ju bitar som faktiskt fungerar och som lockar fram en del skratt, något som jag inte ens i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig när jag plågade mig genom två trailers till filmen tidigare i år, men Feig slarvar bort så mycket med sitt ofokuserade manus och oförklarliga förkärlek till gapiga typer.

Bättre lycka nästa gång.

Bilden:
Sony brukar leverera strålande bildkvalitet på sina Blu-rayutgåvor, men Ghostbusters når inte riktigt upp till de skyhöga nivåer som man blivit bortskämd med under årens lopp. Svärtan är visserligen klockren, men färgerna i de ljusare scenerna känns ibland på tok för mättade och uppskruvade med hudtoner som stundtals gränsar till Ranelid-bränna och lysande omgivningar som känns väldigt Bolibompa på färgfronten. Det lugnar sig lite eftersom, men lämnar en viss bismak som är svår att få bort. Inte heller skärpan känns helt hundraprocentig med ansikten som ibland ser onaturligt släta ut och får findetaljerna att kännas något utsmetade emellanåt. Ghostbusters är trots dessa brister ingen katastrof på bildfronten (långt ifrån), men någon referensklass rör det sig definitivt inte om.

Bilden är i formatet 2.39:1.

Ljudet:
Här bjuds på ett lossless DTS HD Master Audio 5.1-spår som balanserar snyggt mellan lugnare partier och kaoset som uppstår när tjejerna ger sig ut på jakt efter spöken. Det är mycket ljud i princip hela tiden, men alltid läckert fördelat över mixen och med ett härligt tryck när det verkligen brakar loss. Dialogerna låter bra och musiken är välmixad (Fall Out Boy-versionen av Ghostbusters är dock något av det sämsta som jag någonsin hört hur bra ljudet än låter).

Extramaterialet:
Här finns två kommentarspår med diverse personer (däribland ett med Paul Feig och filmens andra manusförfattare Katie Dippold), en uppsjö av kortare featurettes, ett gag-reel och förlängda/bortklippta scener. Det finns även möjlighet att se en förlängd version av filmen som bjuder på drygt en kvart av extra scener, dessa tillför dock inte särskilt mycket och ändrar knappast intrycket av filmen. Den lämnar fortfarande en hel del att önska.

05 Gamereactor Sverige
5 / 10
+
Småkul på sina håll, men på det stora hela lämnar Paul Feigs gapiga CGI-fest en hel del att önska. Bildkvalitén likaså, men ljudet håller hög klass.
overall score
is our network score. What's yours? The network score is the average of every country's score
Detta är en annons: