Real Steel

Filmen:
Jag är inte den som är den och tackar nej till underhållande dumaction. En film som handlar om stora robotar som boxas med varandras låter förstås som rena drömmen för en actionälskande filmgalning som undertecknad. Men när samma film istället för att fokusera på gigantiskt robotsmisk med fläskiga effekter lägger den mesta energin på en urlöjlig och supersentimental sörja där Hugh Jackman spelar oansvarig pappa som tvingas dras med sin tioåriga son är det inte lika roligt längre.

Det börjar dock rätt okej. Vi får följa Jackmans karaktär, en avdankad boxare som numera försörjer sig som tränare/ägare i den populära sporten "robotboxning", när han låter sin robotboxare slåss mot en gigantisk tjur på en marknad. Det är snygga effekter och en skönt larvig atmosfär när vi hör metallen smacka till tjuren gång på gång. Men sen kommer familjedramat in i bilden. Jackman får reda på att hans son behöver vårdnad och istället för att ta på sig det ansvaret, så säljer han sonen till mammans syster vars rika man är mer än villig att betala för tjänsten. Kruxet är att mostern och maken ska ut och resa, vilket gör att Jackman ändå tvingas dras med ungen i några veckor.

Real Steel lyckas trots ungens introducerande hålla sig på en acceptabel underhållningsnivå med Jackman i en roll som passar honom som handen i handsken och ett par feta robotslagsmål som verkligen kommer pröva vad dina högtalare går för.

Men sen, lite drygt en timme och tio minuter in i filmen, förvandlas det hela till en Justin Bieber-konsert då den fruktansvärt störande ungen i filmen dansar tillsammans med sin robot innan en match. Det är så olidligt töntigt och påfrestande att jag faktiskt skrek åt TV:n och sedan var tvungen att springa runt huset tre gånger för att lugna ner mig. Efter det hämtar sig aldrig filmen. Det blir för blödigt och för larvigt med den lilla ungen i fokus. Tänk dig den mest enerverande lillgamla barnkaraktären du kan tänka dig och sexdubbla det. Då kommer du ganska nära hur denna karaktär framställs i filmen och det blir inte direkt bättre av att skådespelaren i fråga är riktigt oduglig på alla sätt och vis.

Real Steel skiner till i vissa stunder och bjuder på riktigt fin underhållning med stora robotar som pucklar på varandra, men dessa stunder är alldeles för få och med tanke på att resten av filmen ägnas åt vedervärdig familjedramatik som varken känns trovärdig eller gripande, så blir helhetsintrycket inget vidare. Real Steel förtjänar inget högre betyg än en femma och det är riktigt synd. För om man bara hade fokuserat på "rätt" saker, så hade det här kunnat bli en av de mest underhållande filmerna på länge.

Nu blev det en axelryckning istället.

Bilden:
Bildmässigt är Real Steel en ren fröjd att titta på, precis som de flesta av Disneys releaser, med underbar skärpa där detaljrikedomen är ruggigt imponerande (speciellt när det kommer till robotarna och alla smådelar som blir tydliga) och en färgpalett som känns både varm och inbjudande med sina variationer av kallt stål och ljusa utomhustoner. Svärtan är även den riktigt stark med tunga och mörka nyanser. Smuts, brus och andra tråkigheter lyser helt med sin frånvaro.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.35:1.

Ljudet:
Här bjuds på ett DTS-HD Master Audio 7.1-spår som levererar såväl kraft som precision i en underbar mix med fantastiskt levande surroundeffekter som nyttjar varenda högtalare i mixen på ett grymt sätt och fångar upp dialogerna alldeles utmärkt. Musikinslagen är även dem välmixade, precis som de kraftfulla basexplosionerna som då och då dyker upp under filmens mer actionfyllda scener.

Extramaterialet:
Här finns ett ganska intetsägande kommentarspår med regissören Shawn Levy som inte bjuder på mycket mer än tröttsamt ryggdunkande och lite teknikprat, en larvig "mockumentär" där man låtsas som att karaktärerna i filmen är riktiga med intervjuer som mest bara lockar fram gäspningar, ett par andra småfeaturettes av varierande kvalitet, bloopers samt bortklippta och förlängda scener.