The Life Aquatic

Efter filmer som Rushmore och The Royal Tenenbaums har Wes Anderson inte bara målats ut som en av de mest lovande regissörerna utan även en av de mest egensinniga. Och för att uttrycka det diplomatiskt så är det epitetet inget som lär avta i och med Life Aquatic, en undervattenäventyrskomedi (första och enda filmen i den subgenren får vi hoppas med tanke på hur långt ordet är att skriva) där stora delar av skådespelargänget från Royal Tenenbaums är återförenat. Anjelica Huston, Owen Wilson, Cate Blanchett, Bill Murray, Willem Dafoe, Jeff Goldblum... Man behöver inte vila blicken på rollistan särskilt länge innan man blir lite fuktig i ögonvrån av alla skådespelande guldklimpar som Anderson lyckats vaska fram ur Hollywoods vattendrag. Och mitt enda syfte med min föregående högtravande mening var naturligtvis att få in orden fukt och vatten i recensionen. För i The Life Aquatic är det vatten som är huvudingrediensen. Mycket vatten.

Handlingen, där filmaren Steve Zissou (Bill Murray) samlar ihop en havsexpedition för att hämnas på en haj som en gång slukade Steves bästa vän, är egentligen av underordnad betydelse. Istället är det den färgsprakande undervattensvärlden, där gammal hederlig stop motion-animation använts flitigt, som är filmens behållning tillsammans med samspelet mellan de udda rollkaraktärerna. Bland annat kan nämnas att Owen Wilson i rollen som Steves nyfunna son visar upp en sida av sig som jag inte trodde att han hade i sitt skådespelarregister. Sedan har vi Willem Dafoe som verkligen bjuder på sig själv och matar publiken med bitarna när han spelar en sensitiv tysk som gör allt för att passa in i Zissou-gänget. Lägg till Cate Blanchetts rolltolkning som skeptisk journalist så får man helt enkelt en varierad uppsättning av skruvade karaktärer som tillsammans utgör en mångfald på ett annorlunda men hjärtvärmande sätt.

Life Aquatic är en helhetsupplevelse som man egentligen aldrig blir klok på eller vet var man har någonstans. Ena stunden är det bitterljuv tragik som står på schemat och nästa sekund slängs man in i sjövild piratattack ackompanjerad av Iggy Pop. Vad jag däremot vet är att jag verkligen gillar Life Aquatic. För visst är det svårt att göra annat än att tycka om en kompott bestående av portugisiska Bowie-covers, mystiska jaguarhajar och röda toppluvor?

Wes Anderson verkar förresten ha fått upp ögonen för stop motion-teknik. Hans nästa film blir en helanimerad adaption av författaren Roald Dahls klassiska saga Den fantastiska räven. Och man är nog inte ute på alltför djupt vatten (till skillnad från Steve Zissou och hans besättning) om man påstår att det verkligen kommer bli en film att se fram emot.