American Made

Filmen:
Jag har alltid respekterat Tom Cruise. Inte som privatperson, men i sina roller. Man vet precis vad man får, en stabil och ofta väldigt charmig rolltolkning av någon typ av hjälte. Han överraskar sällan, mer än i ett par enstaka filmer, men i slutändan gör det ändå ingenting. Tom Cruise kan få vara Tom Cruise. Stående där på sina höga Hollywood-piedestal och se ner på oss andra dödliga. Men någonting har hänt bara de senaste åren där han valt dåliga roller på löpande band, och resultatet blir aldrig särskilt bra. Kolla bara på fjolårets nyversion av Mumien, som många hävdar vara en av de sämsta storfilmer som producerats. Jag var inte fullt lika kritisk till den, men blev ändå förvånad över det stela skådespeleriet från Cruise.

Kortfattat så handlar rullen om hur piloten Barry Seal får ett uppdrag att jobba på CIA där han med sitt flygplan ska fotografera särskilda baser tillhörande militära organisationer nere i Sydamerika. Självklart eskalerar detta under filmens gång då han tar åt sig fler uppdrag från alla möjliga håll och kanter. Ena stunden jobbar han åt CIA för att sedan i smyg smuggla knark åt kartellen, där Pablo Escobar faktiskt är med på ett litet hörn. Allting blir en enda stor röra i hur Barry försöker navigera sig genom den soppa som hans liv har blivit.

Det är svårt att prata om American Made utan att prata om Tom Cruise, då det i mångt och mycket är en enmansshow där hans rollfigur hela tiden styr berättelsen framåt. Hans karaktär går från att vara bitvis charmig, med sitt bländande leende till att nästan upplevas som obekväm och irriterande. Jag vet aldrig vad han egentligen tänker, och hans motivation genom hela filmen känns högst otydlig. I varje scen känns det som att Cruise egentligen vill vara någon annanstans, och jag saknar verkligen den där indragande auran som han så ofta lyser med i sina filmer.

Jag får lite känslan av att regissören Doug Liman har tittat en gång för mycket på The Wolf of Wall Street, om hur en amerikansk man lyckas lura systemet och göra sig svinrik på kuppen. American Made försöker vara precis lika cool och barock i sitt uttryck, med "häftiga" kameravinklar och snabba färgfilter som ser ut att vara tagna rakt från Instagram. Färgpaletten är otroligt obalanserad, och ena stunden är allting dränkt i en enda gul sörja för att i nästa scen vara urtvättad och steril. Ingenting i filmen känns sammanfogat, utan jag får hela tiden känslan av att det är en produkt gjord av flera olika kreativa viljor, där de inte riktigt kommit överens om något, och kompromissat på i princip allting. Övergångarna är opassande och de montage som förekommer är alla väldigt slappt ihopsatta och bygger inte direkt upp till någonting relevant. American Made är en hiskeligt ful film ur den visuella aspekten.

Handlingen går även på tok för snabbt framåt, och jag som tittare hänger inte riktigt med alla gånger vad som händer. Ena stunden befinner sig Barry i USA, för att sekunden efter sitta med en paraplydrink nere i Colombia. Det finns flera effektiva medel inom film för att förmedla att tid har förflutit, med sätten man väljer att göra det på i American Made är helt enkelt enbart ologiska. Finns det någonting positivt att säga med filmen då? Tja, det resterande skådespeleriet från grabbar som Domhnall Gleeson och Jessy Plemons är väl helt okej. De fyller sin funktion och övertygar i sina respektive roller. Men "skurkarna" är nog bland de mest generiska och identitetslösa karaktärer jag sett i en film någonsin.

Det finns helt klart en film här, skelettet för att berätta en intressant historia ligger där någonstans, men den får aldrig riktigt blomma ut och förhindras av en slafsigt sammanfogad produkt som känns ogenomtänkt, ful och forcerad. Nu hoppas jag bara att Tom Cruise inte fastnar i detta träsk av mediokra filmer, och faktiskt lyckas medverka i någonting av kvalitet framöver.

Bilden:
American Made är inte en snygg film, punkt. Färgpaletten är inkonsekvent och irriterande. Hudtoner varierar och svärtan sitter aldrig riktigt där den ska. Det kan väl dock finnas vissa stilistiska val från filmfotografen som vill att filmen ska passa in i en specifik era, men helheten levererar inte. Det känns inte särskilt genomarbetat alls och är en styggelse på alla tänkbara plan, ett perfekt exempel på hur en storfilm från Hollywood inte ska få se ut. Filmen har formatet 1.85:1.

Ljudet:
Ljudet är desto bättre dock. Väl definerad ljudmatta som bjuder på både grymma effekter och välbalanserad musik. Alla ljud inifrån flygplanet är härligt mullrande och brakar på rejält i högtalarna. Dialogen är även den presenterad på ett bra sätt. DTS-HD Master Audio-spåret är referenskvalitet rakt igenom.

Extramaterialet:
Här finns det en hel del faktiskt i form av en bakom kulisserna-dokumentär, borttagna scener och intervjuer med vissa skådespelare. Ingenting att skrika sig hes över, men ändå lite godbitar för den som av någon hiskelig anledning vill veta mer om denna film.