Cargo (Netflix)

Det finns ingen filmgenre som jag vid det här laget har tröttnat på så hårt som zombiegenren. Det är hemskt att säga det, för egentligen älskar jag ju genren. Framför allt Night of the Living Dead gör mig knäsvag och en gång i tiden kallade jag The Walking Dead för världens bästa TV-serie. En titel som den idag inte är värd på långa, långa vägar. Med det sagt var intresset för Cargo på förhand inte särskilt stort men med Martin Freeman i huvudrollen var detta inget jag kunde missa. Filmen har egentligen ingen ny idé utan bygger vidare på kortfilmen med samma namn som Ben Howling och Yolanda Ramke skapade för fem år sedan. Tillsammans återvände kreatörerna till Netflix-satsningen där de berättar en historia som utspelar sig i ett Australien som har gått ett sorgligt öde till mötes.

Allt är förlorat. En epidemi har brutit ut och vid kontakt med viruset är livet förlorat om 48 timmar. Eller ja, livet som vi känner det. Efter två dygn lägger hjärnan av helt och förändrar därefter människan till en zombie. Andy och Kay har tillsammans med deras ettåriga dotter Rosie hittills lyckats undkomma epidemin och bor numera på en båt för att på bästa tänkbara sätt hålla sig borta från zombier och hotfulla individer. Varje dag är en kamp om överlevnad och när vi först möter den stackars familjen börjar de få ont om mat. Andy tvingas därför dagen därpå leta efter mer mat på en segelbåt vilket kommer att förändra deras familj för gott. Efter att ha återkommit med mat och berättat för sin fru Kay att båten var säker bestämmer hon sig för att leta efter fler förnödenheter men stöter på en zombie på båten som skadar henne. Nu har hon bara två dygn kvar att leva.

Vad som skiljer Cargo från andra zombiefilmer är att den snarare handlar om en pappa som försöker skydda sin dotter än en film där en miljard zombier är huvudpersonerna hack i häl. Zombierna är mer eller mindre bara en teknik att berätta filmen på och förekommer faktiskt ganska sällan. Det dröjer dock inte länge förrän även Andy drabbas av epidemin och han vet att det nu är en strid mot tiden att hitta en lämplig beskyddare av sin dotter som fötts in i detta helvete. Det är en berättelse som ständigt berör och det är inte konstigt att det vänder sig rejält i magen för föräldrar då detta är en tragisk historia från början till slut med få stunder som väcker någon form av hopp inombords. Andy har inget annat val än att ge sig ut i det osäkra. Sitter han kvar i det säkra kommer Rosie snart bli lämnad ensam och på så vis tvingars han att ge sig ut i en värld där vad som helst kan hända med det enda han håller kärt.

Far och dotter-temat är gripande och mycket tack vare Martin Freeman. I Cargo visar han åter igen vilken fantastisk skådespelare han är som ständigt lyckas övertyga om sin karaktärs hopplöshet. Scenen där hans fru försvinner för gott och därmed lämna honom ensam med sin dotter är verkligen hemsk och tack vare hans suveräna skådespeleri när han skriker rakt ut börjar jag nästan lipa lika mycket som dottern gör i samma stund. Många zombiefilmer handlar ofta om att karaktärerna måste hitta ett säkert ställa för dem att leva på men att Cargo adderar det faktum att hoppet egentligen redan är ute ger filmen en extra känsla av originalitet vilket känns behövligt i en så urvattnad genre som denna.

Vad som olyckligtvis gör denna (i övrigt superba) film mindre bra är dess längd. Kortfilmen på sju minuter var fantastisk och naturligtvis blir det en utmaning när man sedan ska förlänga berättelsen. Nästan två timmar lång är zombierullen och bitvis händer ingenting i den. Verkligen ingenting alls. Man skulle dock kunna hävda att det är en berättarteknik att visa den miserabla situationen där inget händer och Andy inte har lång tid kvar att hitta någon ny mamma eller pappa till sin dotter. För undertecknad blir det dessvärre lite för utdraget. I slutändan hade jag också hoppats på att jag skulle få ut mer av berättelsen som egentligen är unikt uppbyggd. När eftertexterna rullar känner jag istället att det finns missad potential i Ramkes intressanta berättelse. Men faktum kvarstår att om fler zombiefilmer vore som Cargo hade zombiegenren idag varit betydligt intressantare. Istället för att fokusera på action och scener där karaktärerna blir jagade för att de varit högljudda får vi här istället en zombiefilm som vill berätta en berättelse om karaktärerna. Det är en emotionell resa med en ständigt levererande Freeman som berör i varje scen han är med i.